svenska skateboardmärken

det börjar bli dags för en kartläggning av svenska skateboardmärken. med det menar jag skateboards, hjul kläder skor kepor osv. men märken som finns idag och känns aktuella.
jag börjar med en lista utan direkt research.

Polar
Semester
Poetic collecitve
shy
post
xxiv
kaleidoscope

jisses, vatten över huvudet direkt.

återkommer

Lite av en balansakt

"- Nääeee, det är ju lite av en balansakt, va..."

"Sudden" var en av Robert Gustafssons geniala originalgubbar från 1994, innan han åts upp av farsträsket i Stockholms teaterlandskap. Och det är idag väldigt svårt att försöka förnimma känslan av den totala unicitet som slog mig likt en käftsmäll varje gång jag såg en av Roberts gubbar för allra första gången. Som "Tobias" i Morran & Tobias kommer han idag hyfsat nära, men det är ändå ljusår från det han presterade på 90-talet. I mina sena tonår och tidiga vuxenår i början av 90-talet formades min värld av Killinggängets (långt innan de var kända som just "Killinggänget") absurda humor. Allt filtrerades genom den. Den var referenspunkten. Allt annat kändes gammalt och tråkigt. Men även om jag flinar lite igenkännande, är det mest med en nostalgisk, snarare medkännande blick jag tittar på det tjugo år gamla materialet.

Och nog för att man ibland kan hemfalla åt mer än lovligt nostalgiskt anstruket material även i skateboardsvängen så brukar jag oftast gilla när det händer nåt nytt i branschen. Senast jag blev riktigt hänförd av en företagssatsning var när Adidas lanserade sin Skateboarding-gren 2007. Som gammal Adidas Originals-fan var det kanske nästan lite för lätt att följa de tre ränderna in i skateboardvärlden. Särskilt som de redan från början uppvisade ett väldigt trevligt team. Adidas Skateboarding är fortfarande en av mina absoluta favoriter i branschen, men det är inte helt okontroversiellt att ohämmat gilla en av "big corporate"-spelarna som enligt många bara försöker plocka russinen ur kakan och bidrar med ohälsosam och orättvis konkurrens gentemot med de mindre, genuina "core"-märkena.

För mig personligen är dock Adidas "core", i synnerhet estetiskt. För mig har de bevarat street-känslan och Originals-estetiken, mycket mer än vad t ex Nike har lyckats föra över sin street-cred till skateboard-branchen. Ett annat skoföretag som har en hel del street-cred utanför skateboardvärlden är New Balance. En del av credden ligger nog i att de tillverkar sina skor i USA och England fortfarande. Det innebär ett visst kvalitetssigill i dagens värld.

New Balance's skateboard-gren, New Balance Numeric, lanserades 2013 och har ett genomtrevligt team som känns både creddigt och lite low-impact på samma gång. Jag såg en tidig edit i slutet av 2013,
men blev inte alls imponerad och förväntade mig inte mycket efter detta. Men det skulle visa sig att för varje videosnutt som släpptes från företaget, blev intrycket bara bättre och bättre. Nu är det omöjligt att inte gilla New Balance Numeric stenhårt och nästan oförbehållslöst. De har verkligen vuxit till sig, inte minst estetiskt. Och där jag nästan har ett osunt förhållande till Adidas Skateboarding, har jag inte en susning om hur New Balance Numeric känns på fötterna, varken med eller utan bräda under sulorna. Men jag blir mer och mer sugen på att införskaffa en "provkollektion" (läs: ett par skor).

Den senaste smarriga editen från New Balance Numeric hittar man med fördel här:
http://vimeo.com/115680769

Och den fina editen från i somras kan avnjutas här:

Och den nästan lika gosiga editen från förra våren är synnerligen klick- och tittbar här:

Och så den förvirrade och överproducerade första editen från 2013 som gjorde mig besviken, finns här mest som referenspunkt och som insikt om att allt kan bli bättre:

Om New Balance Numeric kan föra över och behålla sneaker-credden inom skateboard-branchen återstår att se. Det kanske är "lite av en balansakt"... Jag har dock gått från tvivlande intressent till full blown fanboy under 2014 och drömmer mig bort till en fantasivärld/ebay backlog där jag kan lägga vantarna på dessa godingar från 2013!

Mandom, mod och norske män

Våra västliga vänner ska inte underskattas på brädan. Norge verkar både ha grymma skejtspots och åkare, men det är ingen som egentligen har "made it" internationellt så som t ex finländske Arto Saari eller danske Rune Glifberg, som varit på den transatlantiska tapeten i 15 respektive 20 år. Men det kanske snart är på väg att hända. Karsten Kleppan verkar ha börjat hänga med "rätt" klickar och fått big time-sponsorer, så om han spelar korten enligt den gängse hajp-mallen så är det nog bara en tidsfråga. Tills det stora genombrottet inträffar kan man beskåda filmen GNAV, en trevlig exposé över norsk skateboardåknings kontemporära toppskikt, som tål att ses flera gånger.

Både finnen Arto och danske Rune är aktuella med rejäla grejer. Arto har samlat ihop ett gäng proffs som i helgen åkte runt på Helsingfors internationella flygplats, vilken var avstängd för enbart detta event, som har fått den Twitterkompatibla benämningen "#Match made in HEL". Hur det gick till logistiskt förstår jag inte, men det ska bli intressant att se resultatet när det släpps en edit på det, förhoppningsvis rätt snart. Att skejta en (halvt) övergiven flygplats är väl något av en skateboardåkares våta dröm.. de släta golven.. marmor och stål överallt.. svagt sluttande passager och en och annan övergiven väska att göra trick över. Ett mycket fint initiativ av herr Saari. En teaser som ger mersmak kan ses här:

Senioren Rune har precis släppt en brutalt grym del på The Berrics, i serien "In Transition", där han visar många av de yngre vertskejtarna var det rödvita skåpet ska stå (det ska stå uppe på öververten, ifall du inte visste det!). Finns dock inte mycket mer att säga om detta än just... DETTA! 

Svenskarna då? Ja, jag hoppas det kommer något internationellt genombrott snart. Det skulle vara väldigt roligt, även om den svenska och europiska scenen verkar vara mycket viril och trevlig på alla sätt. Men jag tror att den inhemska scenen kan få en ytterligare skjuts av att någon fixstjärna uppmärksammas lite extra internationellt, då i synnerhet i USA, där ju all global skateboardmedia, fortfarande, har sin absoluta zenit. Oski från Malmö är ju helt klart en av de mest lysande stjärnorna, och den som kanske har störst chans att "make it". Han har synts i en hel del klipp i år och avgett eko ett par gånger hos skejt-altaret Thrasher ända borta i San Francisco.

Det kan vara roligt att fokusera på något annat än att den numera på tvivelaktiga sätt "mediatränade" Per Holknekt en gång i tidernas begynnelse var skateboardproffs i Kalifornien en kort period. Visst, han gjorde mycket för Sveriges skateboardscen på 80-talet, men det kanske är dags att uppdatera för gemene man vad skateboard handlar om efter 20-30 år av utveckling...

Samba-skateboarding

Det gick inte så överdrivet bra för Brasilien i fotbolls-VM...

...men det har på senare tid gått väldigt bra för brasilianske, f d underbarnet, Rodrigo Teixeira, eller kort och gott: TX. Han försvann från rampljuset under andra halvan av 00-talet, men har senaste åren gjort en fin "comeback", bland annat hos Adidas.

Han passar bra där, och jag har väntat länge på att han skulle få en pro model. Nu verkar det ha hänt och det är inte mer än rätt, med den impact han har haft och betydelse för den tekniska åkningen som dessutom utförs MED STIL. Han visade tidigt att det går att vara extremt trickorienterad samtidigt som det utförs på ett väldigt estetiskt sätt.

Han utmanade då främst Koston, som dock väl aldrig varit känd för sin sköna stil. Han var definitivt en av de främsta pionjärerna för dagens extremt tekniska switch-åkning, och han bör äras för detta, oavsett vad man gillar för typ av skateboardåkning personligen. Om saker och ting görs med stil är alla typer av åkning underbar att beskåda.

Här är hans, för sin tid sjuka, part från éS Menikmati (2000), som tål att ses många gånger om:

...samt extramaterial från inspelningen av den som dök upp härom året:

Jag snubblade på denna annons på Tradera idag, men hittar skomodellen inte nånstans på webben. Ser trevliga ut. Slimmade, cleana, gör inte mycket väsen av sig utåt. Men säkert proppade med teknik. Precis som TX själv. Synd att det var fel storlek för undertecknad bara... men har du 42,5 på blana, så kan du gå in och buda loss på exklusiviteten.

"Maps to the skaters' homes..."

Jag vet inte om man måste vara geografinörd för att gilla själva landskaps- eller arkitekturaspekten av skateboardåkning, men jag har alltid fascinerats av omgivningarnas förutsättningar för att åka skateboard. Det är en väsentlig del av upplevelsen, och det ger ofta en känsla bara genom att titta på ett ställe där man "skulle kunna skejta". Alla skateboardåkare jag har känt har vittnat om hur man liksom verkar se på, i varje fall den urbana, världen på ett lite annat sätt än "vanliga människor". Man ser en viss lutning på trappan där, en viss vinkel på betongkanten där. Bara något så enkelt som en nyasfalterad gatstump kan få det att pirra till i skejtnerven om sitter på en förbipasserande buss: "Åh, vilken skön asfalt det verkar vara där!". Men det är tur man inte utbrister detta inför allmänheten. "Vanliga människor" skulle möjligen, men säkerligen med ackompanjerande subtila huvudskakningar, benämna det som något slags fetischism...

Nåväl. Personligen är jag just en sån i alla fall - geografinörd. Jag har så länge jag kan minnas förtrollats av kartböcker och husritningar. Tvådimensionella produkter som illustrerar tredimensionella verkligheter. Det är något nästan magiskt över perspektiv och hur fantasin sätter igång när jag betraktar det som från ovan. Nästan på samma sätt är det från ett plan, men ändå inte riktigt. På en karta eller en ritning är det som om man kan hålla ett helt rum, en hel stad, ett helt landskap, ett helt land, en hel värld, i sin hand. Det kanske bara handlar om hybris...

Som sagt, det är i varje fall en icke oväsentlig del av skateboardvärldens mångdimensionella universium. I skejtfilmer matas man med så många "spots", så mycket arkitektur och så många landskap att man lätt blir blasé. Men ibland är faktiskt själva miljöerna så trevliga, så kreativt utformade och planerade att de nästan överskuggar själva kreativiteten i åkningen. Det är som att arkitekturen själv visar vilka manövrar som ska utföras just här... och så åker skejtaren bara förbi och råkar göra just detta. Det är naturligtvis en grov förenkling, men likväl en närvarande känsla i vissa filmer. I alla fall för mig.

Några filmer som verkligen slagit an denna nerv hos mig på senare tid är bland andra:
- Skate London med Nick Jensen. Man kan verkligen känna den "crustiga" känslan. Det är långt ifrån "nyasfalterat", men sjukt charmigt i det gråa landskapet fyllt med rackliga tegelstenar.
- Best Believe - The Wigan Scene. Norra England karaktäriseras schablonartat av tung industri, fotboll och huliganer. Själva råheten sprider sig till gatan, och vädret bidrar väl en del till känslan. Grått, vått och rått. Men attan vad fint de åker skateboard och hur genuint det ser ut. Filmer som genererar ett faktiskt skejtsug är alltid särskilt intressanta.
- Going home with Ben Raybourn. Herr Raybourn, en av de mer originella ungtupparna i proffscirkusen, återvänder hem till "suburban Texas" för några timmar, och det ser ut som det låter. Dock samma effekt här. En äkthet som sprider en rå värme inombords.

Det går i viss mån i alla tre ovanstående miljöer att relatera till den svenska bruksort i vilken jag växte upp och skejtade många vintrar med mössa och handskar på kall asfalt, så kall att järnbultar tjocka som fingrar gick rätt av under brädan om man landade snett. Dålig asfalt, sträv betong och grusiga gator. Då är denna film något ganska annorlunda:
- Nozbone's Café Clope. Det handlar om Frankrike och i första hand Paris, och det mer sydländska landskapet generar sig inte överhuvudtaget. Det är slät betong, sköna kanter och arkitektur som ofta ser ut om det var skapat med skateboardåkning i åtanke. Den känslan är också väldigt angenäm. Dock kan man bli så van av att se dessa perfekta landskap flasha förbi i allehanda kaliforniska och syndeuropeiska (och sedermera även kinesiska och australiensiska) skejtklipp att det går inflation i upplevelsen. Men detta är något lite annorlunda. Det finns en gatkänsla här, trots att det är smooth. Rätt typiskt franskt, tycker jag. Lite av både nordeuropeisk "crust" och sydeuropeisk bebisbaks-lenhet på spotsen. På samma gång. Unikt.

Nån gång måste jag nog åka till Frankrike och rulla runt. Det verkar nice. Till dess nöjer jag mig med att kolla på denna en gång till... och så Lucas Puig's Instagramflöde, såklart (även om det har tacklat av lite på senaste tiden)!

PASS PORT

jag har så länge jag kan minnas fascinerats över tricket f/s noseslide. kan vara det snyggaste tricket på curb. ruskigt svårt på rör/ handrail. antar att det är enormt svårt i ramp/pool. kanske omöjligt tillochmed. Så jag har länge studerat folks f/s noseslides. Karl Watson är ju kanske de vassaste fs noseslideutövaren. Men så såg jag detta klipp idag. OCH!!! vilka  fsnoseslides han drar på.
Titta och njut:

Mig veterligen så är det inte många som tänker på fs noseslides. tåls att studera mer.

Aliens, dinosaurier och imaginära drakar

Alien Workshop verkar ju numera vara "history". Det kufiga brädföretaget som började som en utbrytarfalang från Gordon & Smith, det gamla surfföretaget som startade på 50-talet och gled över mot skateboardtillverkning på 70- och 80-talen, och med stor inspiration hämtad från den sedan 90-talet tillbakadragne skateboardlegendaren och svårt ironiske antihjälten Neil Blenders überkreativa hjärna.

Minns att jag såg G&S-filmen Footage, en föraning om Alien Workshops förestående breakout, i en kompis föräldrars gillestuga nån gång vårvintern '91. Den idag halvt bortglömda jättetalangen Duane Pitre åkte till Dinosaur Jr's "The Wagon". Grynigt, sjukligt bleka färger men sjukt bra åkning. Det var unheard of. Filmen kom samtidigt som grälla Powellfilmer med kassa soundtrack och filmen (med kanske skatehistoriens bästa soundtrack?) som var kult redan innan den kom ut: Video Days (den såg vi hos morsan efter att nån hämtat ut den på Posten i Skogsbo, senhösten '91, drog ut och skejtade typ direkt efteråt i kylan!). 

I alla fall... Minns att jag fattade fel och trodde Dinosaur Jr's låt hette "The Dragon", så jag letade på deras skivor (i fysiska butiker och obskyra postorderkataloger, som man gjorde då) efter den men hittade naturligtvis inte nån sån låt. Såhär i efterhand kan man fundera varför man inte kopplade ihop "The Dragon" och "The Wagon", man borde ha förstått att det var den låten. Men jag tror det dröjde flera år till jag hittade låten på Green Mind. Hann nog lyssna på hela Where you been från '93 innan tror jag... och då var den ändå ÖPPNINGSSPÅR på Green Mind! Kuriosa: tydligen var "The Wagon" osläppt när de använde den i Footage, men Neil Blender som kände J Mascis fick lov att använda den i alla fall. Det är ren skate- och musikhistoria.

Well, det var en annan, mer analog tid då. Allting hände och gick mycket långsammare...

För skejtnörden: Det var intressant att höra Duane Pitre och Alien Workshops grundare Chris Carter prata om vägen från Footage till första officiella Alien Workshop-filmen Memory Screen (som kom '91 men märkvärdigt nog aldrig blivit re-released trots att det är en av de mest banbrytande skatefilmerna någonsin, inte minst estetiskt, och som skulle förebåda deras senare nästan lika banbrytande och kultförklarade filmer fram till 2009 års Mindfield, men det säger rätt mycket om hela Alien's mindset och förhållningssätt till industrin). Till slut verkar de nu ha förlorat kampen mot "big bucks"-mentaliteten p g a interna schismer och bolagspolitik. Återstår att se vad som nu ska spira ur den bördiga jord som var "the workshop" och Neil Blenders underbara, sjuka hjärna.

Lance Mountain, en annan legendar, som fyllde 50 år igår och har varit god vän med Blender sedan mer än 30 år tillbaks, har en rolig anekdot om Neil här.

Pushing

Den som har åkt skateboard länge vet att fotot ovan har kommit att bli ett av de mest berömda tidningsomslagen någonsin på en skejtblaska. Kanske ingen slump. Den som aldrig har åkt skateboard har nog en ganska okomplicerad syn på hur man "sparkar fart" så att man kommer framåt. "- Det är väl bara att skjuta på!?"

Nja. Det är mer komplicerat än så. Det handlar, återigen, om stil och exekvering enligt gällande kodex. Den är tillräckligt svårt att till 100% dechiffrera som initierad sedan 27 år, och det måste vara helt omöjligt för en oinvigd. Men som mången initierad kulturnörd påpekar kan man till och med se på en skateboardåkares unika bentag om hen besitter en stil värd namnet eller om det rör sig om nåt åt det stelopererade hållet. Man behöver inte vänta på närmast följande ollie, boneless eller no comply.

Det sägs ofta att skateboardkulturen är en av de mest välkomnande gemenskaper en människa med spritt i benen kan joina, men det är inte heller riktigt så enkelt. Det finns många små nyanser av rätt och fel. Visst, det är hyfsat fritt från fördomar och man samsas ofta kring det sträckta långfingret mot "etablissemanget" i en slags urdemokratisk samhällsordning där inga självutnämnda ledare ska komma och leka team managers. Men bedömningen ligger i betraktarens öga, och ett initierat öga är utsatt för åratal av trendkänsliga kovändningar som förändras lika snabbt som du hinner säga "benihana" (googla!).

Men mitt i detta träsk av dolda fördomar om stil finns en vacker brokighet som förstärker känslan av att skateboard handlar om frihet, kreativitet och egensinnighet. Träben eller spasmer, kraftfulla frånskjutare eller kattlika spänstfenomen. Allt kan ha sin charm. Dessutom förändras den personliga stilen med åldern.

Här är en liten film om att sparka fart genom karriären, med en blandning av legendarer och nykomlingar, som gör det du som skejtare aldrig kommer undan, men ofta(st) kommer undan med:

http://theberrics.com/redirect/ricki-bedenbaugh-keep-on-pushin.html

När det gäller det rena utförandet, exekverandet, är det mer onyanserat. Det hyfsat politiskt inkorrekta epitetet "mongo push" indikerar att det finns en allmänt överenskommen och tillämpad policy: sparka aldrig fart med FEL FOT! Detta betyder på ren svenska: om du åker med vänster for fram - sparka fart med HÖGER fot; om du åker med höger fot fram - sparka fart med VÄNSTER fot. Att experimentera med detta är förknippat med hög risk för social stigmatisering. Även om du skulle göra den supercleanaste backside smith grind, rullar vidare och sätter ner fel fot vid nästa push... Oh-oh! Big no-no!

Ett relaterat exempel: i forumtrådar diskuteras till exempel vem som råkar göra snyggast/coolast push bakom brädan. Detta förekommer oftast som en panikåtgärd på grund av balans- eller utrymmesproblem, till exempel i trafik, och är mig veterligt aldrig medvetet eller planerat... likväl går det som allt annat att analysera på molekylär nivå... som nedan:

http://www.slapmagazine.com/component/option,com_jfusion/Itemid,4/index.php?topic=74719.0

Personligen känner jag att själva pushandet är en metafor för hela livet på brädan. Men pushar sig själv konstant men till slut så är själva pushandet det enda man egentligen behöver. Kanske det enda man egentligen klarar av utan att ramla och slå sig. Men det bästa är att det är helt ok.

Slutligen en av mina favoritbilder i ämnet. För mig uttrycker den i en enda ruta allt vad skateboard handlar om.

Bobby!

fredag och Live skateboardmedia har tipsat om ett reportage med Bobby Puleo. Bobby är ständigt intressant, och en stor inspirationskälla för allt möjligt enligt mig. här pratar han sin fascination för sina omgivningar. pepp!


Bobby Puleo - Clues About The Rest Of The World from Tobin Yelland on Vimeo.

Magenta och caste

Detta måste ni se. Detta är skateboardåkning. de pratar om riktig skateboardåkning. inspirerande som vanligt från Magenta. är nog lite sen på detta klipp. Sen har ju Static IV haft premiär. och tydligen static V om inte instagram ljuger. supersugen på dem.

idag ska jag skata gångbana och rensa ogräs. sen lite konst på kvällen! yeah!