Den mon vara lämpligt!

またしてもTORIOTOKOから、カオス度指数79％のストリートシネマが登場。
常識人には到底理解不能のネオ教育テレビジョン。
Från TORIOTOKO, kommer Street Cinema 79 procent av index kaos grad upp igen.
Den neo utbildning TV obegripligt långt från sunt förnuft till människor.

fattar inte mycket av detta. Men det är min gode vän kapten spikrak som tipsade om detta klipp
och det finns mer att hämta här.
Funderar på att skriva något lite längre ang denna scen, men vill ha mer kött på benen först.
Just denna del är ju helknäpp. editen är riktigt flummig o skatingen är högkvalitativ. Någon har klätt ut sig till sumobrottare, men bara en kort sekvens. musiken är minst sagt blandad. kolla 360flipen runt 1:50. smarrig! återigen är det sena timmen. men japanerna fortsätter att inspirera. all out!
förresten. Martin Ander släppte postern till årets upplaga av goldschool, som kommer hållas den 7 dec i fryshuset här i stockholm. YES!! 

jag har fortfarande inte tagit mig igenom förra årets quiz. skämmigt och säga. ska gå igenom det i dagarna. Håjj

emerica in i natten

Det här kollade jag på idag. satte hela kroppen i halsgropen. Så många hammers, så mycket ös. Westgate är ju från en annan planet antar jag. Heath Kirchart har med en bs tailslide kickflip ut som sitter som ett smäck. Mina ögon är för trötta. utförligare rapport kommer.

Ibland dyker de upp..

Det är en uppsjö av skateboardmärken därute. Och de kommer inte bli färre. I sann DIY-anda så poppar det upp märke efter märke. Så det blir svårt att hålla reda på. Man blir kräsen. Får favoriter. Många av dessa små favoriter kommer kanske bli stora. Till och med riktigt stora.
Hur länge håller ett märke? Hur länge håller de gamla märkena? Ämnet är alldeles för stort, och vi har säkert varit innen på det förut, så jag kokar ner det till att tipsa om Studio skateboards. I sitt sätt, så liknar de många andra undergroundmärken som inte är så underground längre. Lite grynigt analogt filmande. Snyggt foto. Genomarbetade edits.
Kanske är just Studio skateboards lite väl grafiska och arty farty. Men jag kan gilla det. Just nu. För mycket inom skatevärlden är väldigt trendkänsligt. Många är kappvändare. Många vill likna det som är fräscht. Just nu. Inget klander. Det bara är så. Är det generationsskifte inom brädmärken?
Mycket ligger i hur pass mycket personlighet ett märke har. Polar har det, Palace har det. Med två starka personer som driver dem. Pontus Alv och Lev Tanju. Och det är väl en av många faktorer som gör de två så pass stora och populära.

Har någon slags fundering kring att allt ser så snyggt ut nuförtiden. Att fler och fler skatare också är något annat kreativt. alla är fotografer, grafiska formgivare. kan det vara därför mycket ser klanderfritt ut nuförtiden? Jag vet inte. Men Studio skateboards ser väl väldigt grafisk designigt ut.

snygg tycker jag. annorlunda mot mycket annat. tycker jag.

Hur som så diggar ja deras edits, här kommer smakprov:

Bryan Wherry for Studio from Studio Skateboards on Vimeo.

Vet inte riktigt var jag landade med detta inlägg.
vill också lägga till detta klipp:

tror att den här filmen, "old dominion" kan vara riktigt bra. JOn Rowe äger ju ett riktigt ös. vet inte riktigt vad venue skateboards är för någonting dock, brädmärke? affär? ska leta vidare.

Tack och Godnatt

Köp en skateboard!

Idag måste jag bara citera en hyfsat gammal intervju på The Chrome Ball Incident från 2011 med mannen som en kall vinterdag i Stockholm 1989 skrev sin autograf två gånger bredvid varandra på en förvirrad och star struck 15-årings t-shirt. Det gjorde mig glad då. Det här gör mig glad nu.

"So skateboarding seems to be the one constant for those of us that have followed your crazy career over the years. It seems to be something that regardless of your successes and fame, you’ve continually gone back to. What is it that keeps you coming back? What does skateboarding mean to you?
Skateboarding is more a part of my life than I had ever realized. I quit and didn’t have anything at all to do with skateboarding for nearly 10 years—then one day, how important it is it all came back and hit me. It’s defined so much of my life and my thinking. I wouldn’t be who I am without skateboarding and I feel privileged to have been a pro skateboarder.

Well said. That’s all I have, Jason. Any parting words of wisdom? 
Buy a skateboard."

Precis. Sluta aldrig att köpa en skateboard! Men inte en Stereo team deck, de är fula som stryk. Köp istället t ex en sån här:

vi talar om kickflips

Att diskutera en kickflip är alltid lika medryckande. Och idag, när jag genom hellaclips såg Leo Romero tala varmt om heath kirchart, så kom jag o tänka på ett åk från emericas stay gold.

klicka på bilden o kika in delen. sen tryck slowmotionknappen runt 02:49. tänk att det finns en slowmoionknapp på Mpora. bra! lite inne på godnattimmen här, men denne Heath Kirchart. jisses ja, ska kika lite mer Heath innan sängen. tycker jag att ni också borde göra.

godnatt i en hatt.

Geoff Rowley

Ok lite snabbt. Geoff Rowleys battle commander på the berrics. som jag sagt innan så står jag väldigt tudelad till the berrics och vad de gör. Men de gav oss iallafall Geoff som battle commander. Geoff har för mig alltid varit 100% skateboard. visst har jag funderat över låtval i tex flipfilmerna osv, sen det där med ljuset som brinner i slutet av nån ...sorryfilm. vad är det om. Men hans skating tycker jag är makalös. första gången jag såg honom va i transworld uno. som för övrigt var den första skatefilm jag ägde. på den tiden kunde man åka till Sörlins sport i Falun, hyra de senaste skatefilmerna och banda av dem hemma. enkelt! har för mig att de tom uppmuntrade till detta.
tillbaka till battlecommander-parten. Geoff har nog alltid fått kämpa lite extra, och kanske är det därför de tar med sånt. sen hans kickflip nosmanuals i quartern. jisses. skateboardkonst på hög nivå. Sen är det kanske lite väl mycket flippar o så, men det blir väl lätt så i den där hallen. The berrics verkligen osar hammers tycker jag. en riktig hammerpark. aja. grymt o se något nytt av denna eminenta skateboardåkare.

länk till delen här

sen är det ju vans downtown showdown idag där han medverkar med flipteamet.
Andra team är Palace, Cliché, Blind. Antiz, Death, smElement, Radio, Metropolitan, Isle, Drop dead och så Sweet!! kn bli en hel del bra skating idag. ska försöka ratta in för lite lördagsunderhållning.

Slutligen så tycker jag att alla borde följa Defekts podcast kastat i etern. riktigt skarpt om skateboard och allt runtomkring. läs vidare och lyssna på senaste episoden här.

God Lördag!

Konsten att frysa och konservera en flip

Tog nyligen del av Polars och Hufs intressante amatör Aaron Herrington i denna trevliga lilla intervju gjord av Kingpin: http://kingpin.mpora.com/news/interviews/aaron-herrington-interview-from-issue-116.html

En av anledningarna till att jag fastnade för grabben var ett foto på en vanlig ollie kickflip mellan några (typ) tak-/källarluckor i Malmö, med högst ordinära svenska 40-50-talshyreshus i fonden. Det var längesen jag såg ett så perfekt och vackert foto av en vanlig ollie kickflip. Någon ”Nils” har fotat, tydligen. Jag blev lite till mig i trasorna av denna bild. ”Poetry in motion”… fast stilla, då.

Bilden: http://cdn1.coresites.mpora.com/kingpin_new/wp-content/uploads/2013/08/Aaron_Herrington_kickflip_malmo.jpg

All heder åt Aaron, men mina tankar driftade, som så ofta, vidare mot en gammal favorit: Keith Hufnagel. Kanske inte främst för Aarons sponsor Huf, utan jag mindes rätt omedelbart ett av de mest perfekta fotona av en ollie kickflip jag sett, gjord av Keith någon gång i mitten av det avlägsna 90-talet. Tror t o m att jag kan ha haft den på väggen hemma i pojkrummet. Jag var tvungen att leta reda på bilden direkt.

Det finns få trick som kan vara så vackert på foto som en vanlig ollie kickflip. Men den måste vara fångad i exakt rätt ögonblick, och den som flippar måste ha stil, självklart. Men det måste vara svårt att få till den perfekta vinkeln, tajmingen samt inte minst hitta någon som gör den naturligt vackert.

På nätet finns allt. Man blir bortskämd och när man inte hittar något man letar efter, hur långt bak i minnet man än rotar, blir man helt sönderstressad. Sign o' the times…

Men jag hittade bilden. Varsågod: http://24.media.tumblr.com/tumblr_m0n1xcpza21qelclpo1_500.jpg

Jag hittade även en ännu tidigare, inte riktigt lika perfekt, men nu klassisk, bild på samme Keith (vid denna period mer känd under det smått förnedrande epitetet ”Helmet Hair”) och samma trick: http://la.remap.ucla.edu/curbcutcity/visual/main.php?g2_itemId=9278

…och här snubblade jag och halkade in på en annan kickflip, en rejäl utmanare till ovanstående: Tony Manfre (en bit ner på sidan) http://origin.slapmagazine.com/articles/short/photozzolo2

…och Jamie har en jävel här: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_F3aXow4KeQKBmQ_qXugqlkzRv-GWYA61JAEWsRArUjyOVsOfRyiy2M0AageIqOazAtizn4L4LS6MYcPnxK7xfuLo1jKNDKLsPJqNyLMnIhtcq4UpmlSDMsMThpexIPm3TM4GgR8ZDTU/s400/chiefkfbikechrome.jpg

…fattas bara att han skrivit nåt käckt på grippen, så hade det varit en ännu större klassiker.

Men men men… jag svävar ut nu igen. Jag vill prata vidare om Huf. Jag ramlade in på hans olika Chrome Ball Incident-features. Dels hans intervju: http://chromeballincident.blogspot.se/2010/03/chrome-ball-interview-3-keith-hufnagel.html

…men även denna coola ”Guest Post”, där han lägger ut text och bild om vad och vilka som har inspirerat honom i hans egen skejting: http://chromeballincident.blogspot.se/2011/04/guest-post-keith-hufnagel.html Mycket intressant! Jag håller med i allt. Cardiels ollie har jag inte sett förut. S-J-U-K-T! (Cardiel är ett helt annat ämne det kan skrivas hur mycket som helst om…)

Keith var tidigt känd för att göra höga och flowfulla ollies. På det sättet påminner han om en slags reinkarnerad Natas, fast med mer kontrollerad stil, inte lika Santa Monica/Venice Beach-igt sladdrig, utan mer East Coast-rak. En dödlig kombination. Keith var lätt en av mina topp 3-favoriter i mitten på 90-talet.

…och apropå Natas då, denna inget mindre än legendar. Chrome Ball Incident avslutade ju sin intervju- och featureblogg med honom i somras. En lång och härlig intervju, där man riktigt ser Natas breda leende och hör hans ”whatever-get’s-you-through-the-day”-attityd när man läser texten. Kan vara en av de mest ”laid back/raw talent”-skejtarna som existerat. Läs denna intervju, vad ni än gör! Det tillhör allmänbildningen detta!

http://chromeballincident.blogspot.se/2013/07/chrome-ball-interview-65-natas-kaupas.html

Natas om stil:

” - I actually think it’s linked to personality. Style and personality are very similar as someone’s style really seems to be their personality coming through. It’s almost like if you are attracted to someone’s style, you can probably bet that you’ll get along with them. You can hang out with that person or have lunch and actually like them as people.  But if their style rubs you the wrong way, you probably won’t get along with them. It’s more than just aesthetics somehow, it’s almost like the essence of that person.”

Man kan inte låta bli att tänka på t ex Nyjah Hustons extremt opersonliga stil när man läser detta, och undra… Är personlig stil överhuvudtaget ett egenvärde i dagens skateboard-kultur, eller är det bara trickmatning med tillhörande ”9 club”-drömmar som räknas? Är det detta som dagens nybörjare inspireras av?

Även detta är ett läsvärt inlägg i debatten, som även återknyter till Natas:

http://kingpin.mpora.com/featured-content/point-of-view-anthony-pappalardos-what-would-natas-do.html

Inga klipp, mycket text. Hårdtuggat, men som så ofta då: nyttigt.

Go’kväll!

GEOFF ROWLEY

viktigt meddelande. Geoff Rowley blir the berrics nya battle commander på lördag!!!!!!!!!!
Tänk att det kommer en ny del med denna gigant som alltid varit 180% skate.
kommer inte att skriva något mer. visst att det blir en parkdel i tråkiga the berrics fasciliteter. Men ändå. Geoff Rowley!!!!! 

PEPP

Slut på meddelande

takahiro morita

idag tipsade Magenta skateboards om denna japan: takahiro morita. Jag, som letar i den japanska skateboarddjungeln youtubade upp denna del från strush wheels

Strush wheels är ett japanskt hjulföretag. verkar göra helt knasiga edits. jag har aldrig drivits av någon fascination för japan, men många skatare verkar skata på en annan nivå än västerlänningar. de blandar detta med dessa edits o till den ovan så är ju musiken galet bra och passande. Musik i skatefilm är ju en väldigt viktig grej som man ofta funderar på.
låten hittar ni här: kouta andou spotify
ok iallafall, denna del har ju helt klart något annat mot vanliga skate edits. den har en helt annan glädje, inspiration! det är just det som fascinerar mig. för många så kanske denna sorts skating inte är något nytt, och jag har väl varit där och nosat innan, men det är först nu so jag börjar se vad de gör. skatar omöjliga spots till exempel. imponerande konstigt och kul.
försöker hitta japanska skateboardmärken, men svårt. kanske är mitt googleöga trött. som resten av kroppen. tack och godnatt!

Inspiration – eller konspiration?

I helgen avgörs Street League i och med spektaklet Street League Super Crown i New Jersey. Äran, en ”Championship ring” samt en shitload av prispengar ska regna över segraren, allt enligt Facebook, Twitter, Instagram, webben och Fan och hans sociala mediemorsa. Det krängs massor av merch, actionfigurer av Sean Malto m fl och MTV-Dyrdek och Nike SB räknar redan cashen i förmodligen 9-siffriga belopp inför kvartalsbokslutet. Det låter ju förbannat finesmaskens alltihopa, speciellt för de inblandade åkare som på något sätt kvalificerat sig för cirkusens slutdestination. Men hur kul är det, och hur inspirerad blir man som skejtare av att ta del av allt detta?

Jag läste nånstans att Dyrdek ville med Street League skapa något som världens bästa skateboardproffs skulle kunna relatera till. I motsats till andra mega-events som t ex Maloof Money Cup, X-games och Dew Tour, som enligt honom många ”core”-skejtare drog sig bort från eftersom de ansåg att det blivit för stort och för distanserat till ”riktig streetåkning”. Det föranledde mig att fundera på vad definitionen av ”riktig streetåkning” innebär. Är det en brant gata i San Fransisco med driveways, en skolgård med bänkar, bord och trappor eller en parkeringsplats utanför ett köpcentrum med manualinbjudande refuger och gräs-gaps? Eller är det en gata på Manhattan i rusningstrafik? Kanske en bilresa mellan 10 olika spots i Greater Los Angeles Metropolitan Area? Förmodligen är det allt detta och femtielva gånger till som man skulle peka på är ”riktig streetåkning” och som inspirerat skejtare under tre decennier att rycka med sig brädan från pojk-/flickrummet och hoppa ut på garageuppfarten och wobbla nerför gatan i jakt på den där smått rebelliska känslan blandad med drivet att lära sig kontrollera kroppen och brädan. Att leta efter harmonin mellan frihet och kontroll som för de allra flesta infinner sig extremt sporadiskt, men kan vara sinnessjukt berusande bortom droger och allehanda övrig extas.

Men det är svårt som fan. Det gör ont som fan. Det kräver ett äckligt tålamod. Och man får oftast skit av övriga samhället för att man försöker hitta denna balans. Är du äldre kan du även få blickar som uttrycker viss medömkan blandad med förlöjligande. Förnedrings-tv kan slänga sig i väggen – det här är riktig förnedring. Men man fortsätter ändå, för något driver en mot avgrunden. Det kan finnas en riktigt smarrig rail över den, eller så är det ingen avgrund – det är en perfekt bowl eller ramp när man tittar över kanten.

Jag tror dock det är mer metafysiskt än så. Man letar efter den bortglömda upptäckarlusten och spontaniteten som infann sig naturligt varje dag under ens tonår och twenty-something-år. Man vet att den finns där nånstans, men det är återigen svårt som fan. Det gör ännu ondare nu, och tålamodet som krävs är alltjämt ännu svårare att uppbringa.

Min gamle hjälte och första tonårsidol, Tommy Guerrero, uttalade sig för en tid sedan om Street League, och enligt denna artikel stängde han av ESPN-sändningen efter en stund eftersom han tyckte att det inte var riktig streetåkning man höll på med. Guerrero höll dock med om att det var fina prispengar och han förstod att de tävlande kämpade om rikedomarna, som t ex kunde hjälpa till att trygga ålderdomen. I samma artikel refereras till ”den första officiella streetskateboardtävlingen” 1983 i San Francisco, Guerreros hemstad. Förstaplatsen togs av Guerrero, amatör bland en hög av proffs som Hosoi, Caballero, Roskopp, m fl. Han vann inget eftersom han var amatör (!), men tvåan Hosoi vann 200 dollar. Där och då började streetskejtingen sin rätt omtumlande resa.

30 år senare (!) sitter jag och funderar på vad som är riktig streetåkning. Handlar det om råheten i icke perfekt asfalt, sprickiga och ojämna och lite för branta betongbanks eller om att det inte ska vara några pengar med i leken? Jag tror att precis som att man letar efter den där spontaniteten man hade när man var ung och ”oförstörd”, på samma sätt vill man hitta en ”oförstörd” kultur som inte förändras. Man vill kunna definiera vad som är respektive inte är ”riktig” skateboardåkning, det känns tryggast så, när man VET vad man pratar om. Vem gillar att bli omsprungen?? Av osnutna glin i Asphalt Yacht Club-tisha och Nike SB-New Era dessutom???

Jag håller fortfarande Tommy Guerrero som min allra största hjälte och förebild, och blir nostalgisk på gränsen till blödig när jag ser honom åka, både i 30 år gamla klipp och på något nytt Instagram-foto. När han säger att Street League är bajs, vill jag också stänga av och hålla med i något slags inbillad gemenskap och känna att jag är del av något ”äkta”. Samtidigt kan jag inte låta bli att kolla på Street League-sändningarna, för jag gillar att titta på skateboardåkning, oavsett vad det är för ”typ”. Om Bob Burnquist gör en air upp i en helikopter och basejumpar ner i sin megaramp vill jag se det. Om Shane O’Neill gör en robot-perfekt switch dubbeltreflipp i sista rundan av Street League-finalen vill jag se det. Om Guerrero gör en gubbig frontside ollie i en park i Japan mellan spelningar på klubbar i Tokyo vill jag se det. Jag gillar Guerrero mest, men det betyder inte att jag inte vill se det andra också.

Det kanske har att göra med att när man växte upp som ung skejtare så fanns aldrig direktsända skateboardtävlingar från USA att ta del av. Man var hänvisad till att ha turen att känna någon som kände någon som kom över en rasslig VHS-kopia av en ett-två-tre år gammal skateboardfilm. Det var vad man inspirerades av. Det räckte oftast till att varje dag försöka kasta sig ut och försöka hitta den där känslan av att kunna kontrollera kroppen och brädan. Det där sökandet efter balans, bekräftelsen om att man trots att man ville vara rebell samtidigt blev hög på känslan av kontroll och ordning. Att man behärskade NÅNTING. Att man inte var helt värdelös.

Vissa stilar gillar man, andra gillar man mindre. Vissa hatar man. Som tur är hatar man mindre med åren, eftersom det känns mindre viktigt att ta ställning i allt hela tiden. Det spelar oftast inte så stor roll i alla fall, och oftast gäller det ändå saker man inte ens kan påverka. Det känns viktigare att fokusera på det man gillar istället.

Inom skateboard är det väldigt viktig att inte vara ”tråkig”. Jag har själv åkare vars stil jag är likgiltig inför; Andy MacDonald, Nyjah Huston, Paul Rodriguez, m fl. Liksom jag har åkare (aktiva såväl som ”inaktiva”) som jag njuter av att titta på; Grant Taylor, Greyson Fletcher, Mark Appleyard, Antwuan Dixon, Danny Way, Kenny Hughes, Reese Forbes, Matt Hensley, Tom Penny, Tim O’Connor, Kenny Anderson, Chris Miller, Lucas Puig, Alan Petersen, Dan Drehobl, Jason Lee, med många fler. Men bara för att jag älskar att titta på dessa, betyder det inte att jag hatar en massa andra. Bara för att jag avgudar vissa stilar betyder det inte att jag spyr av att se vissa andra. Det är vad det är. Men det är framförallt skateboardåkning.

Jag förstår både de (skateboardåkare, den andra ”mainstreampubliken” kan jag inte uttala mig om) som väljer att titta på Street League och de som väljer att stänga av, men framförallt förstår jag Tommy Guerrero, som visar en viss ambivalens inför faktumet att för att nå ut med skateboardingen till fler människor (precis som den så underbart nog gjorde till oss för längesen) så följer det med en del skräp på vägen. Men kärnan är alltid kvar, den kommer alltid vara kvar. ”De andra” bryr sig ändå inte.

Jag kollar på Street League ikväll. Men jag skäms lite när jag gör det. Det är ju inte ”riktig” skateboardåkning. Men alla, iaf de som passerat 30-strecket och har ”settled down”, är väl bekanta med ordet ”habil lördagsunderhållning”!? :)