Singla slant

"The element of style is a big component that is missing these days. Nobody was pushing that style card on the next generation so now, nobody has their own style. It’s all a bit robotic [...] Please everybody, get your own style. Make skateboarding enjoyable to watch again!"

(Jovontae Turner, the chrome ball incident: postscript: jovontae turner chromeballincident.blogspot.com)

Det här med stil inom skateboard har varit ett ständigt återkommande ämne så länge som jag har intresserat mig för kulturen, alltså sedan 1987. Eller på skateboardspråk; antiken. Jag är själv verkligen ingen renässansman när man pratar om stil, särskilt inte i dagens läge, då gubbstelheten gör sig påmind bara man funderar på att åka skateboard. Men jag tycker det ändå är viktigt att stilaspekten finns med när man betraktar skateboardåkning, för den tillför en väldigt trevlig dimension till hela grejen.

Att betrakta skejtande och att själv stå på brädan är två helt skilda saker. Det ska gudarna veta. Ju äldre man blir desto tydligare blir denna skillnad. Det är väldigt få förunnat att behålla en skön, avslappnad stil efter 20 år på brädan. Ett helt logiskt faktum kan vara att man helt enkelt inte skejtar lika ofta som man gjorde förr. Ett annat, mer motsägelsefullt, faktum är att det krävs mer frekvent rullande ju äldre man blir för att behålla kroppens smidighet. Så det blir en ond loop: ju stelare man känner sig, desto mer sällan åker man skateboard och desto stelare blir man, o s v…

Men jag har märkt att ju stelare man själv blir, desto mer gillar man att verkligen titta på åkare som man upplever har en stil som tilltalar en. Det är nästan omöjligt att förklara för någon annan som inte gillar samma åkare/stil om VARFÖR man går igång på det. Jag har hört och läst tillräckligt många skejtares åsikter under åren för att förstå att uppfattningen om vad som är ”en bra stil” i allra högsta grad är personligt. 

För mig är antitesen till stil att bara åka fram och tillbaka på en rak linje som om truckarnas bussningar vore cementerade: http://instagram.com/p/gUFYeEmEEK/ 

Det riktigt intressanta kanske dock är vad någon ”icke-skejtare” tycker. Jag har definitivt fördomar om att folk som inte åker skateboard inte alls kan bedöma en skateboardåkares stil, utan tänker bara på vilka ”konster och krumbukter” de gör på brädan. Detta är förmodligen en av de aspekter som gör att skateboard skulle passa rätt illa som OS-gren. I alla fall streetåkning. När det gäller t ex megaramp känns det kanske mer logiskt att bedöma snurrar och volter med 10-meters-linjalen i handen. Men så har vi Street League, där jag inte ens vet om stilaspekten existerar i bedömningsmallen. Det verkar i alla fall inte ha en avgörande betydelse. Och förmodligen är det bäst så, eftersom det ju omöjligt går att hitta en objektiv sanning om vad ”en bra stil” är. Resultaten skulle bli subjektiva, oförklarliga, orättvisa. Det skulle dessutom vara aningen svårt att dela ut sponsorers prispengar runt 100 000 till någon på de grunderna.

Men hur får man ihop en streetkultur på mer konstnärlig basis, där stil bevisligen har haft så enormt stor betydelse internt, med en mer neutral tävlingskultur där prestation alltid går före utförande? Går det någonsin att ”merga” dessa två och hitta en harmoni mellan dem? Eller kommer det att utvecklas mot två typer av skateboardåkare i framtiden; en mer konstnärlig, fri form och en mer strikt, tävlingsinriktad och kommersiell form som har mer gemensamt med annan idrott? Det har förmodligen funnits en sådan inneboende motsättning inom kulturen sedan 30-40 år tillbaks, det är bara det att det blir tydligare och tydligare med tiden. Dessutom kanske det blir tydligare om man som betraktare av kulturen är äldre och har längre perspektiv på allt man ser inom dagens skejting.

Det är lätt att sitta och tycka att man har rätt, när man själv inte är ute och slår sig varje dag. Ungdomarna har med all rätt helt andra perspektiv, och det är gott så. Det som är synd är att inte fler yngre delar med sig av sina tankar om skateboardåkning, utan att det nästan uteslutande är gamla föredettingar som undertecknad som grubblar offentligt. Men de yngre är väl, också med all rätt, upptagna med att skejta. Man borde skejta mer och skriva mindre. Förmodligen borde man istället göra mer av båda. För att bli en god stilist måste man öva, öva, öva... och hålla i! Det gäller skateboardåkning likväl som skrivande. 

Tålamod och bekvämlighet är två sidor av samma mynt, och det är bäst om det myntet alltid står på högkant. Alla som har singlat slant vet att det är ganska osannolikt att myntet landar och står kvar på högkant. Men det kan hända, och det gäller att fortsätta singla den där jävla slanten varje dag!

nattligt tips

Genom Dank magazine så fick jag nys om denna del med Bert Wotton. från filmen Sequel som jag inte hunnit kika upp
här är hemsidan iaf. 
Riktigt skön skate med denne Bert. största ollie bodyvarialen jag sett bl a.
Kolla in den.

köpenhamnarna kan!

Köpenhamn med dess köpenhamnare. jisses. som att de ligger i framkant på allt de gör. här är jag ju avis. på att stockholm är så himla stockholm, och så lite köpenhamn. jag såg denna ikväll:


blev hänförd, som vanligt av spotsen som finns i köpenhamn. och som oftast så börjar även denna danska edit med ett gäng skatare som cyklar, med brädorna på pakethållaren, sådär smart som jag själv aldrig skulle kommit på. allt filmat bakifrån såklart. Men riktigt bra skating. och då och då så synts denne Laurent gehin. som jag och en god vän, Olle, upptäckte i, om jag nu inte minns fel, Adios, one step beyond. jag hittar inte det men antar att han är under amateurs delen. hursom så är han en sån där skatare som jag hittar tillbaka till lite då och då. Han verkar liksom ha passionen för skateboard. han verkar ha känslan för vad skateboard är, för honom. Jag hittade denna del med honom som släpptes tidigare i år. även denna börjar med just det. cyklande skatare, påväg!
Laurents del börjar runt 33:40, men andra giganter som hjalte är ju med. Jag kan inte riktigt förklara vad som gör just Laurent så unik. men han har något magiskt, något nästan enstörigt kring sig som jag diggar. Såg till exempel välkomstdelen för dennis Durrant. sjukt bra skatare, men enligt mig så stannar det just där. han ser liksom lite för perfekt ut. allt sitter rätt, inget smuts i kanterna. alls= tråkigt. coudnt be more buttery som någon säger i delen. jag slutar där med tipset att verkligen lyssna på defekts podcast. just nu går de igenom 90-talet inför goldschool den 7 dec. två år per gång.
its a must!

Galenskaparkraft

Tänk er en galen tunna. Och så någon som hoppar i den.

Av rörelseenergin välter tunnan och börjar rulla nerför en asfalterad backe i högre och högre hastighet. På vägen studsar tunnan mot diverse hinder och utför en slags dans som skräller och dunsar och aldrig verkar ta slut. Folk står på sidan om vägen och hojtar och viftar med oklara motiv.

Men så stannar tunnan vid slutet av backen och gnisslar till med ett plåtigt, skärande ljud mot asfalten. Någon kryper fram ur tunnan. Varken denne någon eller tunnan verkar längre särskilt galna. En hårdhänt harmoni sprider sig i luften likt en svagt parfymerad, mjukt fuktig dimma som hen aldrig vill kliva ur. Ett beroende har påbörjats, mellan en människa och hennes urbana habitat.

Detta beroende har ett namn: skateboardkulturen. Det är ett beroende som ofta gör att allmänhetens svårdefinierade deltagare dömer skateboardåkare till utanförskap och sätter ligiststämpel på varje brädburen ungdom. Det är också ett beroende som i många fall leder till en livslång passion, outsinliga brunnar av kreativitet och betonghårda vänskapsband.

Betonghårt är också ofta priset som skateboardåkaren betalar för att bli utskälld och fördömd. Det gör ont att kastas ner på cementerad mark och riva upp sår på kärv asfalt. Detta är det dagliga brödet för de flesta skateboardåkare. Det och en och annan energidryck.

Men energin byggs inte enbart upp av smällar och snabba sockerkickar. Den största energitillförseln består av lust. Lust som föds ur en kreativitet som är få andra fysiska aktiviteter förunnade. Och det är här det blir riktigt intressant, för vad är det då som skapar en så tillåtande atmosfär och ojämförbar frihet? Vad är det som gör att en träbräda med fyra gummihjul under fötterna kan locka fram de mest galna tankar och infall man kan tänka sig?

Skaparkraften. För det är verkligen en KRAFT. Den kreativa aspekten finns där som en oomkullrunkelig konstant, och när man väl har upplevt den så kommer den finnas med en hela livet, på gott och ont, på allvar och ren jävelskap. Det är inte säkert att man lever med den dagligen, men den finns där. Det är inte säkert att man ens minns den, men den finns där. Har den slagit rot i dig kan du ge dig fan på att den suger sig kvar. Men det är alltid du som måste kanalisera kraften, du får inget gratis. Precis som när du ramlade och slog dig hårt när du lärde känna den de första gångerna, precis så ont kan det göra hela livet när du försöker få kontakt med den. Men det är alltid värt det.

Idag, när alla möjliga olika skateboardparker poppar upp som svampar och det verkar finnas pengar till det mesta, kan det vara enormt befriande att tänka på enkelheten. Att gå tillbaka till the basics. För även om bekvämligheterna gynnar rekryteringen och gör att, den om möjligt ännu mer svårdefinierade, allmänheten får upp ögonen för vad skateboard egentligen handlar om, så ligger ofta själen närmare det ruffa, enkla, hårda. Det som egentligen inte är byggt för skateboardåkning. Det som allmänheten har allra svårast att förstå. Det som påminner oss om att vi en gång var undanskuffade, fördömda själar som använde det som fanns och skapade något nytt ur det.

Och kanske är det något så enkelt som det handlar om. Utanförskapet. Att det tvingar en att skapa något nytt.

I vad som kanske kommer att bli en smått helig skrift inom skateboardkulturen i framtiden hittar vi mycket av ovanstående, fast i bildform. Den är värd en rejäl titt, även om man aldrig har stått på en skateboard!

The Accidental Playground

quim cardona och BA

Quim Cardona. jag har alltid sett upp till quim cardona. hans syn på skateboardåkning är väldigt inspirerande. att han skatar för att få en viss känsla. han vill ha den där känslan. känslan som bara skateboard kan ge en. jag har inte skatat mycket denna sommar. men idag, när jag rullade omkring på gatan och gjorde ollies uppför trottoarkanter och manuals över övergångsställen. så kom den där känslan till mig. den rena skateboardkänslan. där allt liksom står stilla. lyckan skjuter i höjden. Jag har förstått att jag kanske, kanske, kikar lite mycket på skateboardåkning. klipp filmer intervjuer mm. det får mig att koppla av. att släppa dagen, alla måsten lite. och bara, kolla, känna, skateboardåkning.
Här är ett klipp som får mig att släppa dagen lite. quim cardona



sen lite otippat så slänger jag in ett nytt porträtt, tror jag, på Brian Andersson.
jag tycker Brian hade en bra del i welcome to hell. har liksom inte så mycket på Brian. hans nya NIke-projekt. skorna tycker jag inte om. ser sjukt oskatebara ut. men på något vis tycker jag detta projekt va trevligt. så god titt!

underliga nyheter

idag var jag inne på HUH magazine, inget speciellt med det. men ibland har det nyheter vad det gäller skate. Och idag fann jag dessa två:

med följande text:
Influential contemporary Chinese artist Ai Weiwei has teamed up The Sk8room - a Belgian company "dedicated to promoting, selling and producing art on skateboards" - to produce three skateboard deck graphics. Each of the designs reference one of Weiwei's famous artworks - such as the Sunflower Seeds piece which showed at Tate Modern and He Xie which included over 3,200 porcelain crabs - and include bold statements like "There are no outdoor sports as graceful as throwing stones at a dictatorship in the world", "The world is not changing if you do not shoulder the burden of responsibility", and "Maybe being powerful means to be fragile" printed over the top. The decks are available from The Sk8room now for 300 EUR (approx. £250) each, with 20% of the profits going to non-profit organisation Skateistan.

Konstnären Ai Weiwei tillsammans med ett belgiskt företag som heter sk8room. jättevälkänd konstnär beblandar sig med skate. 300 euro. Sk8room har massa andra samarbeten med konstnärer, mer eller mindre kända. stora. flummigt att detta gått mig helt förbi. lite chockad. vet inte riktigt vad jag ska tycka, men många spännande graphics har dem.

Sen till nyhet nummer två:

Volcom Stone presents True To This | Official Trailer from Volcom on Vimeo.
verkar vara någon dokumentär där volcom ska visa hur true dom är.
Men en flytande ramp!!!!!!!! galet. skulle vilja se mer. får googla.
ok. god söndag. i veckan blir det skate. yes!

Bara håll käften och skejta!

Blev några city features på rad här. Det tänkte jag på först efter jag sett dem. Tänkte på dem bara som skejtklipp först. Alla tre har nåt: Krooked Circle Board i NYC, Tony Manfre i SF och Sheckler & co. i NYC.

Krooked är ju Marks bebis, och det blir ju därefter, men hans krookedness uppskattas mig och det är nästan alltid underhållande. SF är alltid SF, och det är ju skejtporr by default. Dessutom tar Manfre med oss på klassiska spots som gör att det känns mer än lovligt gött.

Så till problemet. Vad gör vi med Ryan Sheckler? Grabben är helt sjuk på att skejta, och nu pratar jag inte Nyjah-sjuk (=tråkig), utan han har dessutom en bra stil och gör jävligt snygga trick. Men hans image är ju helt uppfuckad vid det här laget. Jag skulle vilja se honom bara SKEJTA. Bara S-K-E-J-T-A! För en gångs skull, bara håll käften och åk på din jävla bräda. Inga "tattoos wit da bros" eller flörtiga blinkningar mot kameran. Men han är ju skadad av MTV-uppväxten, naturligtvis. Synd på så rara ärtor...

Det våras för kufen

Jim Greco är på god väg att bli rocker-generationens Gonz. Kul! Jag gillar Jimpa. Han highlightar något som är alltför sällsynt inom skateboard: udda figurer som är grymma skejtare. Ofta är de antingen eller. Jim är jättebra i Supras senaste tourvideo. Se bara:

Förresten en av de mest underhållande videor (fan, videor... vad säger man? Klipp? Film? Suck.) jag sett i år generellt. Blir glad av denna. Skateboard som underhållning. Yesssss!

"Gammel-Greco", d v s Gonz, är en lika skillad kuf i denna gamla tour-rulle från de fyras gäng, där galenskapen excellerar hand i hand med genialiska infall. För övrigt en av mina favoritvideos från de senaste 10 åren:

Två lysande exempel på galna genier som man på samma gång njuter av och vill hålla sig på så behörigt avstånd på som möjligt från. Skateboardåkningens Soup Nazi's.

små besvikelser

Satt och kikade på Stefan Janoskis del i transworld subtleties. en av mina absoluta favoritdelar. tror inte jag skrivit någon om honom tidigare. Är han med i det här snygginggänget? med gillette o reider o alla? Iallafall så diggar jag Stefan. han verkar ha en skön inställning till livet. ska försöka luska reda på lite intervjuer med honom. mitt inlägg heter små besvikelser. och när jag ilade iväg och skulle köpa stefans prosko på Nike en gång för flera år sedan så fick jag just en besvikelse i att skon inte passade mig o mina fötter.
Jag är lite besviken på mina truckval genom åren. Nu åker jag på Ace och är nöjd. men att jag en gång i tiden trodde mig vara en thunder-kille. så spräckte jag ena trucken efter andra skatedagen. i Borlänge minns jag. Att jag aldrig varit någon independent-snubbe. livet som skateboardåkare är kantat av dessa små besvikelser. man spar pengar, åker till barcelona, ska skata sants som i alla filmer. så är kanterna helt frasiga och trasiga. Nu va vi där första gången 2000 tror jag, innan de hade blivit alldeles förstörda. men ändå. eftergående år så bar det utför. eller när banksen i faelled (de där som Penny flippar i) minns första gången jag såg dem, kunde knappt droppa in  i dem. Tänk alla spots folk drömmer om att skata, så ges chansen o det ser förjäkligt ut. inte alls som man föreställt sig. detta var förut. nu när jag blivit äldre så kan detta vara charmigt tom. att spotsen är risigare än vad man tänkt sig. Kan tom vara något jag suktar efter. Kanske därför jag aldrig haft behovet att få skata i USA. nu vet jag ju hur besvärligt det kommer vara. men i början av mitt skateboardåkande. hur tänkte jag då? Jag minns att jag frågade en kompis till mig som va där på utbyte, om picnickborden är mycket lägre där än här. o jo, det var de. typiskt. New York har ju alltid varit fett att skata. även fast det varit svårare i verkligheten än på film.
Fast jag får en känsla av att jag hellre skulle skata Berlin än NY. Southbank förresten. vad händer där?? det ryktas om att skatarna har erbjudits en plats längre ner längs floden. där allt ska se lite ut som southbank men ändå inte. typiskt bestämmare. o "stadsförskönare" Men Southbank. de banksen. jisses va svårskatade de är. o London överlag är lurigt som tusan. men charmigt. såklart. är NY charmigt. var ligger  personligheten där?
kom precis på en bild på Tom Penny. från christiania. när kan detta varit? 99? Hursomhelst så är det ju mange gyllenberg i bakgrunden. kommer ihåg att han berättade detta för mig.
Tusan som vanligt så flanerar jag ut i skaterymden när jag skriver inlägg. Jag babblade lite Stefan Janoski i inledningen. här kommer delen:

ett plus är att låten är helt magnifik. här började jag lyssna på modest mouse.
och här kommer bilden på Penny o Gyllenberg.

Nu är klockan över midnatt. imorgon är det tisdag. kanske ska jag göra en kickflip. hoppas på det.

Abstraktivism

Instresset för sjuka stunts avtar med åldern. Jag gäspar ofta åt uppradande av hammers, även om jag är väldigt imponerad av skejtaren som flyger som en vante utför tjugomilatrappor, giraffhöga lastbryggor och grässlänter som får Hammarbybacken att se ut som en rabattkant. Men det är lite samma känsla som att imponeras av akrobaten på cirkus som jonglerar med facklor ståendes på en elefant i högklackat som försöker klättra uppför en infettad flaggstång.

Det går inflation i trickhets. Man blir liksom bedövad och till slut sitter man där och stirrar rakt genom skärmen. Lite som när man kollar på vädret på tv. Man hör och ser vad som sägs och visas de första tre sekunderna… sedan är det blankt tills vädermänn’skan tackar för sig. Man har sett allt förut i någon form, och är det inte något i utförandet som sticker ut, som fångar ens omedelbara intresse, så zonar man ut snabbt.

Därför kan jag känna att jag allt oftare ser skejtklipp som jag bara glömmer bort direkt efter jag sett dem. Ibland t o m under tiden jag kollar på dem. Oftast fastnar ett fåtal trick eller sektioner, kanske max 5-10 % av det som görs totalt, i minnet och inget mer. Ibland blir man sugen på att kolla på vissa klipp mer än en gång, men oftast inte alls.

Det kan vara otroligt imponerande att se höga, långa, snabba och galna grejer, men det infinner sig ingen riktig känsla som stannar kvar om det inte samtidigt finns något särskilt, något unikt, något liksom ”in the moment” som får en att ”Wow!”:a högt för sig själv framför skärmen. Ett exempel: Bob Burnquists relativt färska Dreamland-avsnitt, där han gör apmånga riktigt sjuka grejer och snurrar och ligger uppochner och grindar och slajdar och basejumpar tills korna kommer hem. Men… det som jag fortfarande kommer ihåg, det som etsade sig fast i minnet, är: ollie to fakie. Det är det enda jag behöver se. Om man behöver se hela klippet så finns det här (ollie to fakie ca 1 min in): 

När jag tänker på Plan B’s legendariska film Second Hand Smoke från 1995, så tänker jag också på ETT trick, EN sekvens: Danny Way’s backside kickflip (1m27s in i detta). Jag behöver inget mer än det.

Och för att ta ett rykande aktuellt exempel: Emericas Made Chapter One (som Tomas skrev om här nedan) kollade jag på i all sin prakt, med hull och hår och bangers ’n’ mash ’n’ hammers ’n’ slash och var sjukt imponerad av allt de gjorde, som så många gånger förr. Men… det som jag efteråt minns var en enda frontside bluntslide av Romero (förutom då såklart den väldigt spektakulära, men knappast upphetsande endern, den redan innan släppet sjukt hajpade treflippen av Westgate, till stor del ihågkommen av mig förmodligen just p g a att den var endern).

Varför minns jag denna frontside bluntslide? Enbart denna? Vad var det som fick mig att känna att just den var så speciell? Ett kanske till synes obetydligt trick bland alla möjliga och omöjliga galenskaper. Det är nästan omöjligt att förklara varför man fastnar för ett trick. Till och med för andra skejtare. Det är som att försöka beskriva essensen av skateboard för någon som aldrig har åkt. Man kan ge dem ett X-games-klipp och de blir säkert imponerade av alla stunts, men hur får de tillgång till det där extra djupet som jag själv kan känna? Något som för dem kan verka helt random och fullständigt obetydligt i sin förbifart kan jag förmodligen minnas i en hel livstid.

Jag tror att det är som med konst eller musik, att allt är individuellt. Allt är subjektivt. Det enda som betyder något för mig är vad jag själv tycker, tänker och känner. Att då försöka förmedla detta… hur ska går det till? För samtidigt har man ju en inneboende lust att alltid dela med sig av det som får en att göra känslomässiga frivolter. Det är ett dilemma.

Om en ”vanlig” människa ser Danny Way göra en basic backside air i en ordinär vertramp, och sedan ser Andy MacDonald göra en lien rodeo i samma ramp, så kommer med all säkerhet den ”vanliga” människan att bli mer imponerad av den senare, medan jag 100 gånger av 100 blir mer imponerad av den förra. Hur förklarar man detta för denna ”vanliga” människa? Ska man börja med att påminna vederbörande om att Way minsann har kastat sig som en galning över kinesiska muren, med halvt bruten fot och ändå med stilpoäng 10? Ska man förklara hur Way redan som 13-åring hade en klassiskt tweakad rock’n’roll-bakfot som indikerade att han hade mer potential än typ resten av skejtvärlden tillsammans? Ska man gå in på den äckligt smala vägen och försöka förklara hur kombinationen av vänsterhandens perfekta grabposition mellan nos och brädans vänsterkant samt väl avvägda sträckning av bakfoten inverkar på trickets coolhetsfaktor?

Det är dömt att misslyckas. Men någon får gärna försöka initiera mig detaljerat i finmotoriken i Westgate’s treflipp. Jag lovar att lyssna. Jag kan dock inte lova att jag förstår. Men det spelar heller ingen roll, eftersom det väl är den individuella upplevelsen som betyder något.

Eller..? :)