Fool's Gold

En ny tour-edit från LRG har väckt mina funderingar över hur mycket filmtekniken gör för skateboardåkningen. Åsikterna går ofta isär om hur man vill att åkningen ska presenteras; grynigt eller krispigt eller nåt mittemellan.

Personligen gillar jag all skateboardåkning, oavsett videoteknik, men ibland känner man att filmandet kan ha gjort underverk för åkningen. Typ av åkning som man kanske sett hundratals gånger förut, kanske t o m av samma åkare, men som nu i en viss presentation framstår som extra smarrig.

Jag kan alldeles för lite om olika kameravinklar och tekniksnack, men i denna video känns det som att det synnerligen är kamera och kameraman som smörjer ens näthinnor med ett extra lager steezolja. Det är ofta allt jag begär, speciellt när man ser många nya skejtsnuttar per dag. Även om geniunt bra skateboardåkning alltid skiner igenom oavsett filmteknik, så kan det helt klart hjälpa till att se saker på ett nytt sätt. Vare sig det är grynigt eller krispigt eller mittemellan. Det kan t o m vara värt att bli lurad på konfekten, om konfekten ersätts av nåt ännu godare ögongodis.



LRG Cyprus Tour Clip a Skateboarding video by SkateboardMSM

PS. Socialstyrelsen informerar: Tänk på att det i första hand alltid är trevligast att bevittna skateboard live. Utan vare sig filter, slo-mo eller tre vinklar av samma trick. DS.

Den där Dennis

Den över ett år gamla Jenkem-intervjun med Busenitz är värd att återkomma till. Igen och igen.

Grabben har koll. Det är som om Natas och Tommy Guerrero skulle adopterat en lintott och matat honom med surf- och hillbombing-välling varje dag tills han blev stor nog att kasta sig ut genom dörren och nerför backen.

Inga krusiduller. Bara ren skateboardåkning. Och lite snack och mycket verkstad (bokstavligen).

Man önskar att man hade en bråkdel av hans energi...

http://www.jenkemmag.com/home/2012/11/14/the-dennis-busenitz-interview/

The Way way back

De flesta som har känt mig länge skulle förmodligen säga att jag hållit och håller Guerrero (Tommy, inte Nicky), Hensley, Hufnagel, Forbes (Reese, inte Israel) eller Appleyard som absoluta favoriter genom ett kvartssekels skateboardintresse.

Men det finns en skateboardåkare som mer än någon annan är något av, ja det känns underligt, men faktiskt en regelrätt idol för mig. Jag har följt honom från andra sidan jorden sedan jag själv började skejta 1987 och jag vet inte om det har att göra med att vi är lika gamla eller om det är för att man som 14-åring annars bara hade folk som var mycket äldre än en själv att se upp till.

Tony Hawk var underbarnet i mitten av 80-talet, men han var 20 år 1988 och redan rätt gammal i mina ögon. Alla andra proffs var äldre än honom. Alla utom en.

Jag såg Danny Way första gången i Public Domain, som en wiz kid som gjorde äldre proffs egna signaturtricks som Madonna, Christ air och Gymnast plant i förbifarten och högre, längre, bättre! Det var förmodligen så overkligt att se en jämnårig kille smiska de äldre så hårt att jag inte fattade hur stor potential det fanns i den där lille störige galningen då. 1989 såg jag honom i Shackle Me Not, och skateboardåkningen hade utvecklats så mycket att Public Domain som kommit ett halvår tidigare kändes som en bok som hade grävts upp av arkeologer och blåsts av så dammet yrde och pappret frasade sönder mellan fingrarna. Det var så overkligt, igen, att jag knappt fattade vad jag såg.

Utvecklingen av skateboard gick så fruktansvärt snabbt kring 1990 så man kan överhuvudtaget inte jämföra det med någon senare period. Det var som om du ena året uppfann hjulet och nästa år rullade upp i en Ferrari på garageuppfarten. För att ett år senare köra en bil på luft som aldrig behöver tanka. Framtiden var hela tiden närvarande, utan att man visste om det.

Både Danny Way och Tony Hawk blev proffs när de var 14 år gamla. Tony var underbarnet som började bli gammal, Danny var underbarnet som fortfarande var ung. Det finns många likheter mellan dessa två, som de kanske själva inte vill kännas vid.

Mellan mig och Danny Way finns få om ens några likheter, förutom att vi båda åkt skateboard sedan 80-talet, men ändå känner jag en koppling till honom på något underligt sätt. Jag minns en DC-turne 1997 där jag var på stoppet i Stockholm och kollade. Alla var där utom Danny. Jag fick nåt ryck och gick fram till Colin McKay och tackade för en grym uppvisning och frågade varför inte Danny var med. Han stirrade först på mig som om jag var en galning (Moses Itkonen som stod bredvid stirrade också på mig med samma osmickrande blick) men tackade sedan artigt och svarade att "Oh, he had to take care of some business, so...".

Jag minns att han skulle ha dykt upp på en demo i Falun runt 1990-91, men att han då också uteblev. Enda gången jag sett honom live var i Globen på någon extremsportgala 1997 nånting, ett jättejippo med vertramp, snowboardbacke och Bloodhound Gang och 10 000 skrikande ungar. Av det minns jag mest att jag satt alldeles för långt upp på läktaren för att se bra, samt att Danny och Rune Glifberg skejtade vertrampen efter uppvisningen/tävlingen, när de hade släckt ljuset. De försökte kontinuerligt med, vad jag kunde se från typ 100 meter bort, kickflip backside lipslide, som väl var hyfsat tech då. Det var väl samtidigt som Danny och Colin filmade för Plan B-filmen Revolution, i vilken de slutligen skickar den traditionella vertåkningen till sällare jaktmarker genom att i stort sett ta Rodney Mullens trickrevolution till vertrampen (bortsett från den redan då rätt pajiga inramningen och att många trick visas två gånger från samma vinkel). Efter detta fanns bara en väg att gå för Danny Way: mega.

Många har idag rätt kritiska synpunkter på Danny Ways utveckling och influens på modern skateboardåkning. För mig är han förmodligen den mest betydelsefulla skateboardåkare som existerat. Möjligen tillsammans med Mullen, och i visst avseende Gonz. Där Mullen och Hawk revolutionerat sporten trickmässigt och där Gonz och Hosoi revolutionerat sporten kulturmässigt, under 80-talet, har Way smält samman alla dessa delar och utvecklats till något unikt som i varje fall jag varken förr eller senare sett på ett par hjulpar.

Danny Way VAR 90-talet i egen hög person, och utan 90-talets utveckling skulle ingenting se ut som det gör idag, på gott och ont. Men de som bara fokuserar på det onda (big corporate, stadiumshower, energidrycker etc.) missar halva poängen som handlar om utveckling och framåtblickande, hela tiden letandes efter den "progression" som var anledningen till att man fastnade för sporten/kulturen från första början. Att som skateboardåkare jämföra sig med Danny Way är som att som golfare jämföra sig med Tiger Woods. Helt omöjligt, om man är vanlig dödlig. De är sina egna värsta fiender, för de tävlar inte mot några andra än sig själva. Därför är de portalgestalter inom sina områden. Därför är de bara de själva, bevisligen, som kan krossa sig.

Jag tänker att det kanske är såhär 18-åringar idag ser på Nyjah. Trots att jag och många i min generation inte riktigt fattar den totala storheten i Hustons åkning, trots att det ÄR imponerande sanna mina ord, kanske en 18-årig skejtare respekterar honom för att han växt upp parallellt med underbarnet och kan identifiera sig med honom på ett helt annat plan än en 40-årig gubbe kan. Men alla skateboardåkare kan relatera till sökandet efter perfektion. Alla har en bild i huvudet av hur man vill åka, hur man vill se ut, hur man vill göra tricken. Men man vet också att ingenting är gratis, inte ens för underbarnen. Kanske särskilt inte för underbarnen. Därför är det, precis som någon så riktigt rekommenderade, så mycket trevligare att se Nyjah "raw and uncut" än att se perfekta men anemiska hammers som tagna ur valfritt Tony Hawks Pro Skater-spel.

Jag sitter hur som helst allt som oftast och väntar på nytt skatematerial från Danny Way. Det är allt glesare mellan tillfällena numera. Nån kort DC-teaser från Hawaii här, nåt rally-klipp där. Nån solnedgångsbild här, nåt speed boarding-klipp där. I detta läget skulle jag nöja mig med vad som helst, utan perfektion eller revolution. En vurpa. En missad Madollie. Ge mig nåt!

Under tiden kan jag inte se mig mätt på dessa leftovers, som ger dem som anser att han bara är en "jockish" vert- och megasnubbe som inte har nån street cred något att bita i.

Chronicling Donovon...

Nike SB släppte som sagt Chronicles 2 tidigt imorse svensk tid, exklusivt för sin app. Den går att se i 24 timmar i appen, typ till inatt/imorgon bitti nån gång. En rätt kort liten trudilutt, som efter en första titt påkallar några initiala kommentarer...

Donovon Piscopo, grabben med bästa namnet i stan, inleder med en för mig väldigt skön part full med sladdriga men stiliga lines. Jag har få erfarenhetspoäng gällande Piscopo-sightings, men jag gillade verkligen detta. Vet inte om det är för att hans åkning är ny för mig, eller om det bara var rent grym åkning, men det gav mig i a f den där inledande skjutsen bakom glasögonen som jag suktade efter. Tre tummar upp!

Theotis Beasley... en liten favorit som brukar lägga upp väldigt cleana grejer när det serveras korta klipp på webben. Har alltid tyckt att hans stil är skön, trots techandet. Sköna landningar, stabil stance. Men detta slog inte knut på min synnerv direkt. Lite tråkigt, tyvärr. Några fyrverkerier, men inte mycket man minns av denna part. Förväntningarna uppfylldes verkligen inte.

Daryl Angel rullade på bra, men rätt förväntad part. Helt ok, men inte så mycket mer att säga. Har väl ingen direkt relation till hans åkning heller, men habilt och stabilt kort och gott.

Luan Oliveira, min favorit i Street League-maffian, hade jag väldigt höga förväntningar på, men dessa infriades inte heller. Visst, han gör galna combos, men hans softa powerhousestil skiner inte igenom i hans streetlines. Vet inte varför, i klipp jag sett honom skejta Brasiliens ruffa gator såg han grym ut. Här är det inget man inte sett förut. Också lite tråkigt tyvärr.

Enter Justin Brock. Jeesuz... detta är rått och galet. Riktigt hårdkokta spots han har hittat också. Dessutom varvar han tech, flow och självspäkning så man blir helt svettig. Helt passande åker han till Minor Threat, och det tillför en extra dimension till den redan blodtryckshöjande parten. Detta vill man definitivt se igen!

Shane O'Neill, Street League-tech-monstret som jag knappt sett åka riktig street före detta, gör mig inte besviken, men det är också rätt förväntad åkning som betar av sjuka tech-combos på löpande band så man blir lite trött i ögat efter ett tag. Dock, jag kan inte låta bli att vara imponerad av vissa saker som är så sjuka men som han gör otroligt smooth, t ex front feeble laser flip off och den där dubbla switch treflippen utför en rätt rejäl trappa, dessutom efter en liten line före, vilket gör att den känns rätt mycket mer imponerande än 9-club-exemplaret i Street League. Helt ok, man blir impad, men också en rätt förväntad part.

Och så Ishod Wair då. Delen som jag hade kanske mest förväntningar på av alla. Men. Nja. Jag vet inte. Om han ska få SOTY, så kan de nog inte ge honom det baserat på denna del. Tyvärr blev jag lite besviken här, men det kanske är för att mina förväntningar var så sjukt höga. Men jag gillar Ishod, och det här är bra, men bara inte så sjukt bra som det skulle kunna vara känner jag. Särskilt som han har sista delen, då förväntar man sig nåt sinnesjukt. Eller i varje fall innovativt eller väldigt stilfullt. Detta är varken eller. Några insprängda sköna lines och en del grymma grejer, men som helhet är det inget jag kommer återkomma till. Men, han åker till Death's "Politicians in my eyes", vilket räddar det från att bli lite tråkigt. Dock, jag tror SOTY är körd för dig Ishod... om det nu betyder nåt, vad vet jag.

En småtrevlig bekantskap med några highlights, främst Piscopo och Brock, men som helhet inte någon "bangin'" upplevelse. Men för fan, kolla in den i Nike SB-appen medan ni kan, det är ju gratis!

Före är det nya efter

Imorgon bitti svensk tid släpps Nike SBs nya Chronicles 2, med bl a SOTY-halvfavoriten Ishod Wair, exklusivt för Nike SB-appen vad det verkar. Redan igår kväll släpptes dock extramaterialet till Ishods part, "the prequel", på Thrasher.

Är det här någon ny trend? Att locka med det extramaterial som annars alltid brukar släppas EFTER att huvudmaterialet släppts. Jag tror i a f att det är första gången jag ser ett extramaterial FÖRE huvudmaterialet. Som ett lockbete funkar det ok, men risken finns väl ändå att man inte blir lika sugen att se "det stora släppet" som man kanske annars skulle vara.

Dock, åker man som Ishod är det förmodligen rätt lugnt ändå, det verkar finnas ett konstant intresse. Och det förstår jag, jag gillar hans blandade åkstil där han lyckas se ut som om han åkte för Real, Girl och Santa Cruz på samma gång. Det finns något tidlöst över karln, som ibland kanske kan uppfattas som tråkigt, men som egentligen är djupt sympatiskt. Inte alltid de sjukaste tricken, inte alltid den smörigaste stilen, inte alltid de bästa lajnsen, men en kombination som är rätt jävla svårslagen idag, när folk ofta antingen har grym stil, grymma trick eller grymt flow. Best of both... eh, all three.. worlds!?

ett till

Jag bara förutsätter att ni sett bronze 56K filmen. här kommer lite leftovers! väl sett!

Puf the huf!

Jag hajjar inte riktigt alla majja-prylar som HUF håller på med. Men riktigt bra skating kan de leverera. Brad Cromer är ju riktigt ögongodis. vilket smarr. kolla in denna tourfilm.
Det skatas annorlunda på något skönt vis, sen att de försöker efterlikna nån gammal 411Vm grej kan ju diskuteras, men riktigt bra skate.

Singin' in the rain

Regn var det värsta man visste när man var yngre skejtade ute varje dag under sommarhalvåret. Man väntade på sommaren under hela mörka vinterhalvåret och november var den värsta månaden av alla. Då var det som allra tydligast hur långt man hade kvar till sommaren och hur oändligt lång tiden upplevdes innan de första värmande solstrålarna började tränga igenom den isblå himlen någon gång i mitten på mars.

Sen var det det här med gruset. Man vaknade varje morgon med en intensiv förhoppning om att man skulle höra gatsopartraktorn köra förbi utanför. Då visste man att den riktiga våren var här. Man kunde ofta skejta innan gruset var borta, men det var alltid en halvfärdig känsla som inte sällan accentuerades av ett par saftiga asfalt-sucker-punches på grund av gruskorn framför hjulen. Jag har många gånger förundrats över hur små stenarna har varit som kan orsaka tvärnit av ett ekipage på 75 kilo kött och bräda med halvdecimeterstora hjul rullandes i rätt bra hastighet. Tycker fortfarande det är fascinerande. Man tycker rörelseenergin borde kunna övermanna de där små ligisterna…

Men regn. Det var det värsta av allt. Allt stannade upp. Fanns inget annat att göra än att vänta ut det. Man satt och snackade under ett tak. Käkade nåt. Drack nåt. Såg det jävligt mörkt ut åkte man hem till nån och kollade på skejtfilm för att bara bli ännu mer peppad och ännu mer frustrerad när man tittade ut igen och blicken rann mellan den grå himlen och den blänkande blöta asfalten.

November är fortfarande rätt deppig, trots att jag inte åker utomhus så ofta, ens under sommarhalvåret. Det är nåt som har vuxit fast, att den här månaden inte är skapad för att behaga mig. Den är skapad för att pröva mig. Svärtan är påtaglig. I vad som känns som det konstanta mörkret: svart asfalt, svart himmel.

Men i svärtan finns också något besynnerligt avspänt. Man resignerar inför en kraft större än sig själv. Vad kan man göra annat än att bara skita i allt och köra utan hämningar, att hitta det ursprungliga lattjolajbansinnet som var där ”i begynnelsen”? Allvar och leklust i prefekt harmoni. Yin och Yang. Yin är det mörka, kalla, fuktiga, jordiga. Yang det flödande blodet, det varma, det ljusa. Även, som av en lustig tillfällighet: det torra.

Det finns få saker som är så motsägelsefulla som skateboard och regn. Just därför kan det vara så befriande att se dem försöka hitta harmoni med varandra. Allvaret, som började som lek, hittar tillbaka till leken igen. Låtom oss sjunga rainboardingens lov med följande små videografiska exempelbilder...

...för att avsluta med kanske det mest klassiska av alla rainboardklipp:

http://youtu.be/woOeTjqqBIk 

Stoppa pressarna!

Skiftbyte ska vara med på:

Vi går under namnet Avestapiraterna och är sjukt peppade! Förresten. läs inlägget under. grundligt! det är väl värt några mindre minuter på facebook!

Singla slant

"The element of style is a big component that is missing these days. Nobody was pushing that style card on the next generation so now, nobody has their own style. It’s all a bit robotic [...] Please everybody, get your own style. Make skateboarding enjoyable to watch again!"

(Jovontae Turner, the chrome ball incident: postscript: jovontae turner chromeballincident.blogspot.com)

Det här med stil inom skateboard har varit ett ständigt återkommande ämne så länge som jag har intresserat mig för kulturen, alltså sedan 1987. Eller på skateboardspråk; antiken. Jag är själv verkligen ingen renässansman när man pratar om stil, särskilt inte i dagens läge, då gubbstelheten gör sig påmind bara man funderar på att åka skateboard. Men jag tycker det ändå är viktigt att stilaspekten finns med när man betraktar skateboardåkning, för den tillför en väldigt trevlig dimension till hela grejen.

Att betrakta skejtande och att själv stå på brädan är två helt skilda saker. Det ska gudarna veta. Ju äldre man blir desto tydligare blir denna skillnad. Det är väldigt få förunnat att behålla en skön, avslappnad stil efter 20 år på brädan. Ett helt logiskt faktum kan vara att man helt enkelt inte skejtar lika ofta som man gjorde förr. Ett annat, mer motsägelsefullt, faktum är att det krävs mer frekvent rullande ju äldre man blir för att behålla kroppens smidighet. Så det blir en ond loop: ju stelare man känner sig, desto mer sällan åker man skateboard och desto stelare blir man, o s v…

Men jag har märkt att ju stelare man själv blir, desto mer gillar man att verkligen titta på åkare som man upplever har en stil som tilltalar en. Det är nästan omöjligt att förklara för någon annan som inte gillar samma åkare/stil om VARFÖR man går igång på det. Jag har hört och läst tillräckligt många skejtares åsikter under åren för att förstå att uppfattningen om vad som är ”en bra stil” i allra högsta grad är personligt. 

För mig är antitesen till stil att bara åka fram och tillbaka på en rak linje som om truckarnas bussningar vore cementerade: http://instagram.com/p/gUFYeEmEEK/ 

Det riktigt intressanta kanske dock är vad någon ”icke-skejtare” tycker. Jag har definitivt fördomar om att folk som inte åker skateboard inte alls kan bedöma en skateboardåkares stil, utan tänker bara på vilka ”konster och krumbukter” de gör på brädan. Detta är förmodligen en av de aspekter som gör att skateboard skulle passa rätt illa som OS-gren. I alla fall streetåkning. När det gäller t ex megaramp känns det kanske mer logiskt att bedöma snurrar och volter med 10-meters-linjalen i handen. Men så har vi Street League, där jag inte ens vet om stilaspekten existerar i bedömningsmallen. Det verkar i alla fall inte ha en avgörande betydelse. Och förmodligen är det bäst så, eftersom det ju omöjligt går att hitta en objektiv sanning om vad ”en bra stil” är. Resultaten skulle bli subjektiva, oförklarliga, orättvisa. Det skulle dessutom vara aningen svårt att dela ut sponsorers prispengar runt 100 000 till någon på de grunderna.

Men hur får man ihop en streetkultur på mer konstnärlig basis, där stil bevisligen har haft så enormt stor betydelse internt, med en mer neutral tävlingskultur där prestation alltid går före utförande? Går det någonsin att ”merga” dessa två och hitta en harmoni mellan dem? Eller kommer det att utvecklas mot två typer av skateboardåkare i framtiden; en mer konstnärlig, fri form och en mer strikt, tävlingsinriktad och kommersiell form som har mer gemensamt med annan idrott? Det har förmodligen funnits en sådan inneboende motsättning inom kulturen sedan 30-40 år tillbaks, det är bara det att det blir tydligare och tydligare med tiden. Dessutom kanske det blir tydligare om man som betraktare av kulturen är äldre och har längre perspektiv på allt man ser inom dagens skejting.

Det är lätt att sitta och tycka att man har rätt, när man själv inte är ute och slår sig varje dag. Ungdomarna har med all rätt helt andra perspektiv, och det är gott så. Det som är synd är att inte fler yngre delar med sig av sina tankar om skateboardåkning, utan att det nästan uteslutande är gamla föredettingar som undertecknad som grubblar offentligt. Men de yngre är väl, också med all rätt, upptagna med att skejta. Man borde skejta mer och skriva mindre. Förmodligen borde man istället göra mer av båda. För att bli en god stilist måste man öva, öva, öva... och hålla i! Det gäller skateboardåkning likväl som skrivande. 

Tålamod och bekvämlighet är två sidor av samma mynt, och det är bäst om det myntet alltid står på högkant. Alla som har singlat slant vet att det är ganska osannolikt att myntet landar och står kvar på högkant. Men det kan hända, och det gäller att fortsätta singla den där jävla slanten varje dag!