Det har nog aldrig pratats så mycket om mode inom skateboard som nu tror jag. Jag vet inte om det handlar om att skejtkulturen har blivit så accepterad att folk utanför börjar kolla på vad skejtare har på sig, eller om skateboard de senaste åren har kommit till nån slags gräns då man, medvetet eller omedvetet, vill spränga sig ur det gamla outsiderfacket.
Tydligast blir detta i snacket om de båda "Team Handsome"-nissarna Dylan Rieder och Alex Olson. Rieder verkar ha anammat detta fullt ut och varje bild man ser på honom liknar en iscensatt fotosessionbild, helst med cigg i mungipan och svår, kisande blick. Även hans skejtande ser rejält manierat ut, men då han inte alltför sällan, bortsett från uppgraderad trickpåse, påminner om stilikonen Jason Lee för tjugo år sen kanske det ofta är förlåtet.
Alex Olson har precis startat ett skateboardmärke med svårartat fashionkomplex som heter Bianca Chandon. Alltifrån loggor till annonser har något slags modetema. Både Alex och Dylan är centralfigurer i den nya Supremefilmen "Cherry" som hade premiär förra veckan. Filmens estetik är rätt hyfsat uttänkt, om man säger så.
Om man vrider tillbaks klockan en tio år så kan man studera hur en av det senaste decenniets mest kända, även för folk utanför skateboardkulturen, proffs Chris Cole gick från hiphop till metal (?) över en natt.
På 80-talet var det en avgrundsdjup skillnad mellan skateboardingens superstjärnor Tony Hawk och Christian Hosoi. Både avseende åkstil och hur de klädde sig. Hawk såg ut som om hans morsa hade köpt ett safety-kit och trätt på honom. Hosois morsa hade med stor förmodan inte varit närheten av hans kläder. Hosoi betedde sig och såg ut som en rockstjärna. Jag minns en gång när jag såg honom skejta i Falun. Jag höll på att fånstirra loss ögonen när han rev av sin t-shirt-ärm i vad som såg ut som en närmast ryggradsmässig reflexrörelse, eftersom han tydligen hade glömt sin headgasket hemma. Bonuspoängen strösslades över att han nu också hade bar arm upp till axeln. Förmodligen var allt planerat. Ett pr-trick? Hur som helst, han trädde den avrivna t-shirt-ärmen över huvudet och satte på sig Flyaway-hjälmen igen... och droppade in mot ett par enorma airs och en McTwist så att det sjöng i rampen. Mitt 16-åriga finniga och blekfeta jag var så äckligt imponerad av hela scenen som just hade utspelat sig framför ögonen.
Jag minns en annan gång runt 1989-90, då jag hade ett par spräckliga Vision Street Wear-byxor på mig inne på Konsum på helgen. Man hade aldrig skejtkläder på sig i skolan eller på vardagarna, om man inte var ute och skejtade. Det var bara så. I skolan och till vardags hade man helt vanliga svennekläder. Separata världar. I alla fall, jag hörde några jämnåriga tjejer fnissa och viska nåt till varandra om mina byxor. Jag skämdes som fan, men försökte naturligtvis stenhårt hålla masken.
Skateboard har alltid haft ett intrikat förhållande till stil och mode. Det är omöjligt att komma förbi den aspekten om man tittar det minsta på skateboardhistorien. Några år efter fniss-incidenten på Konsum började vi ha plånbokskedjor och cargo pants. Många andra hade också flanellskjortor, men det var väl i så fall det enda som förenade oss skejtare med "resten". Det började nu kännas som om vi hade en stil även till vardags, något som utmärkte oss visuellt. Håret rakades ofta kort, snaggat ner till 1-2 cm (kortare och du hade tagits för högerextremist!) över hela huvudet. Nästan ingen annan gjorde det. De flesta människor hade tidig 90-tals-page och och farfarströjor instoppade i tajta, ljusa jeans. Stora bältesspännen. Nu märktes det att vi var annorlunda. Man gav fan i om folk fnissade.
Några år senare hade alla plånbokskedja och rakade skallen. Skejtpunken hade slagit igenom och det var början till en acceptans av skateboardkulturen som har fortsatt ända till idag. Idag kan man inte ens känna igen en skejtare på stan, för det finns ingen riktig stil längre att förhålla sig till. Eller rättare sagt, stilen har anammats av alla andra så det går inte att skilja en skejtare från en icke-skejtare. Det började med att hipsters åkte longboard till jobbet, sen blev det som vilket annat transportmedel som helst.
Förmodligen är det en helt logisk utveckling att skateboard och mode börjar umgås mer tätt omslingrade. De båda har gått och svassat runt varandra som katter kring het gröt under mer än trettio år och det vore väl fan om de inte skulle få till det till slut.
Det är väl dags att rulla ut på catwalken, göra en nonchalant kickturn och hatta tillbaks som om världen låg vid ens fötter. Inte bara modevärlden alltså. Den riktiga världen. För en skejtare har den ju gjort det hela tiden.
Skateboard har alltid haft ett intrikat förhållande till stil och mode. Det är omöjligt att komma förbi den aspekten om man tittar det minsta på skateboardhistorien. Några år efter fniss-incidenten på Konsum började vi ha plånbokskedjor och cargo pants. Många andra hade också flanellskjortor, men det var väl i så fall det enda som förenade oss skejtare med "resten". Det började nu kännas som om vi hade en stil även till vardags, något som utmärkte oss visuellt. Håret rakades ofta kort, snaggat ner till 1-2 cm (kortare och du hade tagits för högerextremist!) över hela huvudet. Nästan ingen annan gjorde det. De flesta människor hade tidig 90-tals-page och och farfarströjor instoppade i tajta, ljusa jeans. Stora bältesspännen. Nu märktes det att vi var annorlunda. Man gav fan i om folk fnissade.
Några år senare hade alla plånbokskedja och rakade skallen. Skejtpunken hade slagit igenom och det var början till en acceptans av skateboardkulturen som har fortsatt ända till idag. Idag kan man inte ens känna igen en skejtare på stan, för det finns ingen riktig stil längre att förhålla sig till. Eller rättare sagt, stilen har anammats av alla andra så det går inte att skilja en skejtare från en icke-skejtare. Det började med att hipsters åkte longboard till jobbet, sen blev det som vilket annat transportmedel som helst.
Förmodligen är det en helt logisk utveckling att skateboard och mode börjar umgås mer tätt omslingrade. De båda har gått och svassat runt varandra som katter kring het gröt under mer än trettio år och det vore väl fan om de inte skulle få till det till slut.
Det är väl dags att rulla ut på catwalken, göra en nonchalant kickturn och hatta tillbaks som om världen låg vid ens fötter. Inte bara modevärlden alltså. Den riktiga världen. För en skejtare har den ju gjort det hela tiden.
