Pushing

Den som har åkt skateboard länge vet att fotot ovan har kommit att bli ett av de mest berömda tidningsomslagen någonsin på en skejtblaska. Kanske ingen slump. Den som aldrig har åkt skateboard har nog en ganska okomplicerad syn på hur man "sparkar fart" så att man kommer framåt. "- Det är väl bara att skjuta på!?"

Nja. Det är mer komplicerat än så. Det handlar, återigen, om stil och exekvering enligt gällande kodex. Den är tillräckligt svårt att till 100% dechiffrera som initierad sedan 27 år, och det måste vara helt omöjligt för en oinvigd. Men som mången initierad kulturnörd påpekar kan man till och med se på en skateboardåkares unika bentag om hen besitter en stil värd namnet eller om det rör sig om nåt åt det stelopererade hållet. Man behöver inte vänta på närmast följande ollie, boneless eller no comply.

Det sägs ofta att skateboardkulturen är en av de mest välkomnande gemenskaper en människa med spritt i benen kan joina, men det är inte heller riktigt så enkelt. Det finns många små nyanser av rätt och fel. Visst, det är hyfsat fritt från fördomar och man samsas ofta kring det sträckta långfingret mot "etablissemanget" i en slags urdemokratisk samhällsordning där inga självutnämnda ledare ska komma och leka team managers. Men bedömningen ligger i betraktarens öga, och ett initierat öga är utsatt för åratal av trendkänsliga kovändningar som förändras lika snabbt som du hinner säga "benihana" (googla!).

Men mitt i detta träsk av dolda fördomar om stil finns en vacker brokighet som förstärker känslan av att skateboard handlar om frihet, kreativitet och egensinnighet. Träben eller spasmer, kraftfulla frånskjutare eller kattlika spänstfenomen. Allt kan ha sin charm. Dessutom förändras den personliga stilen med åldern.

Här är en liten film om att sparka fart genom karriären, med en blandning av legendarer och nykomlingar, som gör det du som skejtare aldrig kommer undan, men ofta(st) kommer undan med:

http://theberrics.com/redirect/ricki-bedenbaugh-keep-on-pushin.html

När det gäller det rena utförandet, exekverandet, är det mer onyanserat. Det hyfsat politiskt inkorrekta epitetet "mongo push" indikerar att det finns en allmänt överenskommen och tillämpad policy: sparka aldrig fart med FEL FOT! Detta betyder på ren svenska: om du åker med vänster for fram - sparka fart med HÖGER fot; om du åker med höger fot fram - sparka fart med VÄNSTER fot. Att experimentera med detta är förknippat med hög risk för social stigmatisering. Även om du skulle göra den supercleanaste backside smith grind, rullar vidare och sätter ner fel fot vid nästa push... Oh-oh! Big no-no!

Ett relaterat exempel: i forumtrådar diskuteras till exempel vem som råkar göra snyggast/coolast push bakom brädan. Detta förekommer oftast som en panikåtgärd på grund av balans- eller utrymmesproblem, till exempel i trafik, och är mig veterligt aldrig medvetet eller planerat... likväl går det som allt annat att analysera på molekylär nivå... som nedan:

http://www.slapmagazine.com/component/option,com_jfusion/Itemid,4/index.php?topic=74719.0

Personligen känner jag att själva pushandet är en metafor för hela livet på brädan. Men pushar sig själv konstant men till slut så är själva pushandet det enda man egentligen behöver. Kanske det enda man egentligen klarar av utan att ramla och slå sig. Men det bästa är att det är helt ok.

Slutligen en av mina favoritbilder i ämnet. För mig uttrycker den i en enda ruta allt vad skateboard handlar om.

Bobby!

fredag och Live skateboardmedia har tipsat om ett reportage med Bobby Puleo. Bobby är ständigt intressant, och en stor inspirationskälla för allt möjligt enligt mig. här pratar han sin fascination för sina omgivningar. pepp!


Bobby Puleo - Clues About The Rest Of The World from Tobin Yelland on Vimeo.

Magenta och caste

Detta måste ni se. Detta är skateboardåkning. de pratar om riktig skateboardåkning. inspirerande som vanligt från Magenta. är nog lite sen på detta klipp. Sen har ju Static IV haft premiär. och tydligen static V om inte instagram ljuger. supersugen på dem.

idag ska jag skata gångbana och rensa ogräs. sen lite konst på kvällen! yeah!

SHY

SHY STHLM - PROMO 2014 from Ripper's Choice on Vimeo.
SHY är om jag förstått det rätt mest Jonas Sohns projekt. Och vilket projekt sen. underbart pepp o ren skateglädje från mestandels stockholm. ett måste att se!

Shy Skateboards

ett måste i bokhyllan!

den här filmen Lenz verkar ju galen men denna del. o dessa truckar han skatar. jisses



måste va sladderrekord.
köp filmen vettja!

mycket som händer nu

Det här är ett gäng från newark som slängt ihop en smarrig edit/film. hur lång måste en edit vara för att bli en film egentligen. 15 min? iaf så var det politic skateboards som tipsade om den. 

Rulla ut på catwalken!

Det har nog aldrig pratats så mycket om mode inom skateboard som nu tror jag. Jag vet inte om det handlar om att skejtkulturen har blivit så accepterad att folk utanför börjar kolla på vad skejtare har på sig, eller om skateboard de senaste åren har kommit till nån slags gräns då man, medvetet eller omedvetet, vill spränga sig ur det gamla outsiderfacket.

Tydligast blir detta i snacket om de båda "Team Handsome"-nissarna Dylan Rieder och Alex Olson. Rieder verkar ha anammat detta fullt ut och varje bild man ser på honom liknar en iscensatt fotosessionbild, helst med cigg i mungipan och svår, kisande blick. Även hans skejtande ser rejält manierat ut, men då han inte alltför sällan, bortsett från uppgraderad trickpåse, påminner om stilikonen Jason Lee för tjugo år sen kanske det ofta är förlåtet.

Alex Olson har precis startat ett skateboardmärke med svårartat fashionkomplex som heter Bianca Chandon. Alltifrån loggor till annonser har något slags modetema. Både Alex och Dylan är centralfigurer i den nya Supremefilmen "Cherry" som hade premiär förra veckan. Filmens estetik är rätt hyfsat uttänkt, om man säger så. 

Om man vrider tillbaks klockan en tio år så kan man studera hur en av det senaste decenniets mest kända, även för folk utanför skateboardkulturen, proffs Chris Cole gick från hiphop till metal (?) över en natt.

På 80-talet var det en avgrundsdjup skillnad mellan skateboardingens superstjärnor Tony Hawk och Christian Hosoi. Både avseende åkstil och hur de klädde sig. Hawk såg ut som om hans morsa hade köpt ett safety-kit och trätt på honom. Hosois morsa hade med stor förmodan inte varit närheten av hans kläder. Hosoi betedde sig och såg ut som en rockstjärna. Jag minns en gång när jag såg honom skejta i Falun. Jag höll på att fånstirra loss ögonen när han rev av sin t-shirt-ärm i vad som såg ut som en närmast ryggradsmässig reflexrörelse, eftersom han tydligen hade glömt sin headgasket hemma. Bonuspoängen strösslades över att han nu också hade bar arm upp till axeln. Förmodligen var allt planerat. Ett pr-trick? Hur som helst, han trädde den avrivna t-shirt-ärmen över huvudet och satte på sig Flyaway-hjälmen igen... och droppade in mot ett par enorma airs och en McTwist så att det sjöng i rampen. Mitt 16-åriga finniga och blekfeta jag var så äckligt imponerad av hela scenen som just hade utspelat sig framför ögonen.

Jag minns en annan gång runt 1989-90, då jag hade ett par spräckliga Vision Street Wear-byxor på mig inne på Konsum på helgen. Man hade aldrig skejtkläder på sig i skolan eller på vardagarna, om man inte var ute och skejtade. Det var bara så. I skolan och till vardags hade man helt vanliga svennekläder. Separata världar. I alla fall, jag hörde några jämnåriga tjejer fnissa och viska nåt till varandra om mina byxor. Jag skämdes som fan, men försökte naturligtvis stenhårt hålla masken.

Skateboard har alltid haft ett intrikat förhållande till stil och mode. Det är omöjligt att komma förbi den aspekten om man tittar det minsta på skateboardhistorien. Några år efter fniss-incidenten på Konsum började vi ha plånbokskedjor och cargo pants. Många andra hade också flanellskjortor, men det var väl i så fall det enda som förenade oss skejtare med "resten". Det började nu kännas som om vi hade en stil även till vardags, något som utmärkte oss visuellt. Håret rakades ofta kort, snaggat ner till 1-2 cm (kortare och du hade tagits för högerextremist!) över hela huvudet. Nästan ingen annan gjorde det. De flesta människor hade tidig 90-tals-page och och farfarströjor instoppade i tajta, ljusa jeans. Stora bältesspännen. Nu märktes det att vi var annorlunda. Man gav fan i om folk fnissade.

Några år senare hade alla plånbokskedja och rakade skallen. Skejtpunken hade slagit igenom och det var början till en acceptans av skateboardkulturen som har fortsatt ända till idag. Idag kan man inte ens känna igen en skejtare på stan, för det finns ingen riktig stil längre att förhålla sig till. Eller rättare sagt, stilen har anammats av alla andra så det går inte att skilja en skejtare från en icke-skejtare. Det började med att hipsters åkte longboard till jobbet, sen blev det som vilket annat transportmedel som helst.

Förmodligen är det en helt logisk utveckling att skateboard och mode börjar umgås mer tätt omslingrade. De båda har gått och svassat runt varandra som katter kring het gröt under mer än trettio år och det vore väl fan om de inte skulle få till det till slut.

Det är väl dags att rulla ut på catwalken, göra en nonchalant kickturn och hatta tillbaks som om världen låg vid ens fötter. Inte bara modevärlden alltså. Den riktiga världen. För en skejtare har den ju gjort det hela tiden.

va trött jag blir

på redbull och deras marscherande i skateboardvärlden. satt å såg en grym del med Mauro Caruso från a brief glance skatemag. halvvägs in ser jag redbull-loggan i högra hörnet. tröttsamt asså.
här är den iaf.
sen tänkte jag även länka till rippers choice som på kvinnodagen skrev ett riktigt inspirerande inlägg om de sanna skateboardåkarna. se här.
Annars så försöker jag att inte fastna alltför länge framför horderna av skateklipp, men visst, några per dag blir det. Slår även ett slag för flatåkning. så.

Olson han hade en bonnagård...

...eller det vetefan, men nu har han i a f ett eget brädmärke. Naturbarnet och branschynglet Alex Olson har en bra intervju i TWS om sitt nya märke med skejtvärldens kanske egnaste namn någonsin. Han ger också en bunt props till Polar och Alv. Kul! 

http://skateboarding.transworld.net/1000191912/features/alex-olson-bianca-chandon/

svårt att hinna med

Jag är ju för närvarande pappaledig. vilket helt har ändrat mina dagsrutiner. däri även skatefilmsinsupandet. Men jag tänker att jag ska försöka uppdatera en gång i veckan iaf.
just nu så kom jag på mig själv att tänka att jag faktiskt inte reflekterar så mkt över skateboard just nu. jag bara insuper det i den mån jag kan. drar ner på vad jag verkligen vill se. håller mig till ett par källor jag vet att jag kan lita på. det flyter på i skön takt. några klipp 
blir det ju. som denna:

chris melvin
Chris Melvin for Studio from Studio Skateboards on Vimeo.


Detta bruns skate jawn är ju också himla intressant. fullängdsfilm också. yes! fram med follen
Så det kanske inte blir de mest intressanta texterna från mig varje gång, men lita på att det blir något mumsigt att luta sig tillbaka med ett par minuter. helst en halvtimme, med en folköl i handen. men man kan inte alltid få allt. godnatt!