ett till

Jag bara förutsätter att ni sett bronze 56K filmen. här kommer lite leftovers! väl sett!

Puf the huf!

Jag hajjar inte riktigt alla majja-prylar som HUF håller på med. Men riktigt bra skating kan de leverera. Brad Cromer är ju riktigt ögongodis. vilket smarr. kolla in denna tourfilm.
Det skatas annorlunda på något skönt vis, sen att de försöker efterlikna nån gammal 411Vm grej kan ju diskuteras, men riktigt bra skate.

Singin' in the rain

Regn var det värsta man visste när man var yngre skejtade ute varje dag under sommarhalvåret. Man väntade på sommaren under hela mörka vinterhalvåret och november var den värsta månaden av alla. Då var det som allra tydligast hur långt man hade kvar till sommaren och hur oändligt lång tiden upplevdes innan de första värmande solstrålarna började tränga igenom den isblå himlen någon gång i mitten på mars.

Sen var det det här med gruset. Man vaknade varje morgon med en intensiv förhoppning om att man skulle höra gatsopartraktorn köra förbi utanför. Då visste man att den riktiga våren var här. Man kunde ofta skejta innan gruset var borta, men det var alltid en halvfärdig känsla som inte sällan accentuerades av ett par saftiga asfalt-sucker-punches på grund av gruskorn framför hjulen. Jag har många gånger förundrats över hur små stenarna har varit som kan orsaka tvärnit av ett ekipage på 75 kilo kött och bräda med halvdecimeterstora hjul rullandes i rätt bra hastighet. Tycker fortfarande det är fascinerande. Man tycker rörelseenergin borde kunna övermanna de där små ligisterna…

Men regn. Det var det värsta av allt. Allt stannade upp. Fanns inget annat att göra än att vänta ut det. Man satt och snackade under ett tak. Käkade nåt. Drack nåt. Såg det jävligt mörkt ut åkte man hem till nån och kollade på skejtfilm för att bara bli ännu mer peppad och ännu mer frustrerad när man tittade ut igen och blicken rann mellan den grå himlen och den blänkande blöta asfalten.

November är fortfarande rätt deppig, trots att jag inte åker utomhus så ofta, ens under sommarhalvåret. Det är nåt som har vuxit fast, att den här månaden inte är skapad för att behaga mig. Den är skapad för att pröva mig. Svärtan är påtaglig. I vad som känns som det konstanta mörkret: svart asfalt, svart himmel.

Men i svärtan finns också något besynnerligt avspänt. Man resignerar inför en kraft större än sig själv. Vad kan man göra annat än att bara skita i allt och köra utan hämningar, att hitta det ursprungliga lattjolajbansinnet som var där ”i begynnelsen”? Allvar och leklust i prefekt harmoni. Yin och Yang. Yin är det mörka, kalla, fuktiga, jordiga. Yang det flödande blodet, det varma, det ljusa. Även, som av en lustig tillfällighet: det torra.

Det finns få saker som är så motsägelsefulla som skateboard och regn. Just därför kan det vara så befriande att se dem försöka hitta harmoni med varandra. Allvaret, som började som lek, hittar tillbaka till leken igen. Låtom oss sjunga rainboardingens lov med följande små videografiska exempelbilder...

...för att avsluta med kanske det mest klassiska av alla rainboardklipp:

http://youtu.be/woOeTjqqBIk 

Stoppa pressarna!

Skiftbyte ska vara med på:

Vi går under namnet Avestapiraterna och är sjukt peppade! Förresten. läs inlägget under. grundligt! det är väl värt några mindre minuter på facebook!

Singla slant

"The element of style is a big component that is missing these days. Nobody was pushing that style card on the next generation so now, nobody has their own style. It’s all a bit robotic [...] Please everybody, get your own style. Make skateboarding enjoyable to watch again!"

(Jovontae Turner, the chrome ball incident: postscript: jovontae turner chromeballincident.blogspot.com)

Det här med stil inom skateboard har varit ett ständigt återkommande ämne så länge som jag har intresserat mig för kulturen, alltså sedan 1987. Eller på skateboardspråk; antiken. Jag är själv verkligen ingen renässansman när man pratar om stil, särskilt inte i dagens läge, då gubbstelheten gör sig påmind bara man funderar på att åka skateboard. Men jag tycker det ändå är viktigt att stilaspekten finns med när man betraktar skateboardåkning, för den tillför en väldigt trevlig dimension till hela grejen.

Att betrakta skejtande och att själv stå på brädan är två helt skilda saker. Det ska gudarna veta. Ju äldre man blir desto tydligare blir denna skillnad. Det är väldigt få förunnat att behålla en skön, avslappnad stil efter 20 år på brädan. Ett helt logiskt faktum kan vara att man helt enkelt inte skejtar lika ofta som man gjorde förr. Ett annat, mer motsägelsefullt, faktum är att det krävs mer frekvent rullande ju äldre man blir för att behålla kroppens smidighet. Så det blir en ond loop: ju stelare man känner sig, desto mer sällan åker man skateboard och desto stelare blir man, o s v…

Men jag har märkt att ju stelare man själv blir, desto mer gillar man att verkligen titta på åkare som man upplever har en stil som tilltalar en. Det är nästan omöjligt att förklara för någon annan som inte gillar samma åkare/stil om VARFÖR man går igång på det. Jag har hört och läst tillräckligt många skejtares åsikter under åren för att förstå att uppfattningen om vad som är ”en bra stil” i allra högsta grad är personligt. 

För mig är antitesen till stil att bara åka fram och tillbaka på en rak linje som om truckarnas bussningar vore cementerade: http://instagram.com/p/gUFYeEmEEK/ 

Det riktigt intressanta kanske dock är vad någon ”icke-skejtare” tycker. Jag har definitivt fördomar om att folk som inte åker skateboard inte alls kan bedöma en skateboardåkares stil, utan tänker bara på vilka ”konster och krumbukter” de gör på brädan. Detta är förmodligen en av de aspekter som gör att skateboard skulle passa rätt illa som OS-gren. I alla fall streetåkning. När det gäller t ex megaramp känns det kanske mer logiskt att bedöma snurrar och volter med 10-meters-linjalen i handen. Men så har vi Street League, där jag inte ens vet om stilaspekten existerar i bedömningsmallen. Det verkar i alla fall inte ha en avgörande betydelse. Och förmodligen är det bäst så, eftersom det ju omöjligt går att hitta en objektiv sanning om vad ”en bra stil” är. Resultaten skulle bli subjektiva, oförklarliga, orättvisa. Det skulle dessutom vara aningen svårt att dela ut sponsorers prispengar runt 100 000 till någon på de grunderna.

Men hur får man ihop en streetkultur på mer konstnärlig basis, där stil bevisligen har haft så enormt stor betydelse internt, med en mer neutral tävlingskultur där prestation alltid går före utförande? Går det någonsin att ”merga” dessa två och hitta en harmoni mellan dem? Eller kommer det att utvecklas mot två typer av skateboardåkare i framtiden; en mer konstnärlig, fri form och en mer strikt, tävlingsinriktad och kommersiell form som har mer gemensamt med annan idrott? Det har förmodligen funnits en sådan inneboende motsättning inom kulturen sedan 30-40 år tillbaks, det är bara det att det blir tydligare och tydligare med tiden. Dessutom kanske det blir tydligare om man som betraktare av kulturen är äldre och har längre perspektiv på allt man ser inom dagens skejting.

Det är lätt att sitta och tycka att man har rätt, när man själv inte är ute och slår sig varje dag. Ungdomarna har med all rätt helt andra perspektiv, och det är gott så. Det som är synd är att inte fler yngre delar med sig av sina tankar om skateboardåkning, utan att det nästan uteslutande är gamla föredettingar som undertecknad som grubblar offentligt. Men de yngre är väl, också med all rätt, upptagna med att skejta. Man borde skejta mer och skriva mindre. Förmodligen borde man istället göra mer av båda. För att bli en god stilist måste man öva, öva, öva... och hålla i! Det gäller skateboardåkning likväl som skrivande. 

Tålamod och bekvämlighet är två sidor av samma mynt, och det är bäst om det myntet alltid står på högkant. Alla som har singlat slant vet att det är ganska osannolikt att myntet landar och står kvar på högkant. Men det kan hända, och det gäller att fortsätta singla den där jävla slanten varje dag!

nattligt tips

Genom Dank magazine så fick jag nys om denna del med Bert Wotton. från filmen Sequel som jag inte hunnit kika upp
här är hemsidan iaf. 
Riktigt skön skate med denne Bert. största ollie bodyvarialen jag sett bl a.
Kolla in den.

köpenhamnarna kan!

Köpenhamn med dess köpenhamnare. jisses. som att de ligger i framkant på allt de gör. här är jag ju avis. på att stockholm är så himla stockholm, och så lite köpenhamn. jag såg denna ikväll:


blev hänförd, som vanligt av spotsen som finns i köpenhamn. och som oftast så börjar även denna danska edit med ett gäng skatare som cyklar, med brädorna på pakethållaren, sådär smart som jag själv aldrig skulle kommit på. allt filmat bakifrån såklart. Men riktigt bra skating. och då och då så synts denne Laurent gehin. som jag och en god vän, Olle, upptäckte i, om jag nu inte minns fel, Adios, one step beyond. jag hittar inte det men antar att han är under amateurs delen. hursom så är han en sån där skatare som jag hittar tillbaka till lite då och då. Han verkar liksom ha passionen för skateboard. han verkar ha känslan för vad skateboard är, för honom. Jag hittade denna del med honom som släpptes tidigare i år. även denna börjar med just det. cyklande skatare, påväg!
Laurents del börjar runt 33:40, men andra giganter som hjalte är ju med. Jag kan inte riktigt förklara vad som gör just Laurent så unik. men han har något magiskt, något nästan enstörigt kring sig som jag diggar. Såg till exempel välkomstdelen för dennis Durrant. sjukt bra skatare, men enligt mig så stannar det just där. han ser liksom lite för perfekt ut. allt sitter rätt, inget smuts i kanterna. alls= tråkigt. coudnt be more buttery som någon säger i delen. jag slutar där med tipset att verkligen lyssna på defekts podcast. just nu går de igenom 90-talet inför goldschool den 7 dec. två år per gång.
its a must!

Galenskaparkraft

Tänk er en galen tunna. Och så någon som hoppar i den.

Av rörelseenergin välter tunnan och börjar rulla nerför en asfalterad backe i högre och högre hastighet. På vägen studsar tunnan mot diverse hinder och utför en slags dans som skräller och dunsar och aldrig verkar ta slut. Folk står på sidan om vägen och hojtar och viftar med oklara motiv.

Men så stannar tunnan vid slutet av backen och gnisslar till med ett plåtigt, skärande ljud mot asfalten. Någon kryper fram ur tunnan. Varken denne någon eller tunnan verkar längre särskilt galna. En hårdhänt harmoni sprider sig i luften likt en svagt parfymerad, mjukt fuktig dimma som hen aldrig vill kliva ur. Ett beroende har påbörjats, mellan en människa och hennes urbana habitat.

Detta beroende har ett namn: skateboardkulturen. Det är ett beroende som ofta gör att allmänhetens svårdefinierade deltagare dömer skateboardåkare till utanförskap och sätter ligiststämpel på varje brädburen ungdom. Det är också ett beroende som i många fall leder till en livslång passion, outsinliga brunnar av kreativitet och betonghårda vänskapsband.

Betonghårt är också ofta priset som skateboardåkaren betalar för att bli utskälld och fördömd. Det gör ont att kastas ner på cementerad mark och riva upp sår på kärv asfalt. Detta är det dagliga brödet för de flesta skateboardåkare. Det och en och annan energidryck.

Men energin byggs inte enbart upp av smällar och snabba sockerkickar. Den största energitillförseln består av lust. Lust som föds ur en kreativitet som är få andra fysiska aktiviteter förunnade. Och det är här det blir riktigt intressant, för vad är det då som skapar en så tillåtande atmosfär och ojämförbar frihet? Vad är det som gör att en träbräda med fyra gummihjul under fötterna kan locka fram de mest galna tankar och infall man kan tänka sig?

Skaparkraften. För det är verkligen en KRAFT. Den kreativa aspekten finns där som en oomkullrunkelig konstant, och när man väl har upplevt den så kommer den finnas med en hela livet, på gott och ont, på allvar och ren jävelskap. Det är inte säkert att man lever med den dagligen, men den finns där. Det är inte säkert att man ens minns den, men den finns där. Har den slagit rot i dig kan du ge dig fan på att den suger sig kvar. Men det är alltid du som måste kanalisera kraften, du får inget gratis. Precis som när du ramlade och slog dig hårt när du lärde känna den de första gångerna, precis så ont kan det göra hela livet när du försöker få kontakt med den. Men det är alltid värt det.

Idag, när alla möjliga olika skateboardparker poppar upp som svampar och det verkar finnas pengar till det mesta, kan det vara enormt befriande att tänka på enkelheten. Att gå tillbaka till the basics. För även om bekvämligheterna gynnar rekryteringen och gör att, den om möjligt ännu mer svårdefinierade, allmänheten får upp ögonen för vad skateboard egentligen handlar om, så ligger ofta själen närmare det ruffa, enkla, hårda. Det som egentligen inte är byggt för skateboardåkning. Det som allmänheten har allra svårast att förstå. Det som påminner oss om att vi en gång var undanskuffade, fördömda själar som använde det som fanns och skapade något nytt ur det.

Och kanske är det något så enkelt som det handlar om. Utanförskapet. Att det tvingar en att skapa något nytt.

I vad som kanske kommer att bli en smått helig skrift inom skateboardkulturen i framtiden hittar vi mycket av ovanstående, fast i bildform. Den är värd en rejäl titt, även om man aldrig har stått på en skateboard!

The Accidental Playground

quim cardona och BA

Quim Cardona. jag har alltid sett upp till quim cardona. hans syn på skateboardåkning är väldigt inspirerande. att han skatar för att få en viss känsla. han vill ha den där känslan. känslan som bara skateboard kan ge en. jag har inte skatat mycket denna sommar. men idag, när jag rullade omkring på gatan och gjorde ollies uppför trottoarkanter och manuals över övergångsställen. så kom den där känslan till mig. den rena skateboardkänslan. där allt liksom står stilla. lyckan skjuter i höjden. Jag har förstått att jag kanske, kanske, kikar lite mycket på skateboardåkning. klipp filmer intervjuer mm. det får mig att koppla av. att släppa dagen, alla måsten lite. och bara, kolla, känna, skateboardåkning.
Här är ett klipp som får mig att släppa dagen lite. quim cardona



sen lite otippat så slänger jag in ett nytt porträtt, tror jag, på Brian Andersson.
jag tycker Brian hade en bra del i welcome to hell. har liksom inte så mycket på Brian. hans nya NIke-projekt. skorna tycker jag inte om. ser sjukt oskatebara ut. men på något vis tycker jag detta projekt va trevligt. så god titt!

underliga nyheter

idag var jag inne på HUH magazine, inget speciellt med det. men ibland har det nyheter vad det gäller skate. Och idag fann jag dessa två:

med följande text:
Influential contemporary Chinese artist Ai Weiwei has teamed up The Sk8room - a Belgian company "dedicated to promoting, selling and producing art on skateboards" - to produce three skateboard deck graphics. Each of the designs reference one of Weiwei's famous artworks - such as the Sunflower Seeds piece which showed at Tate Modern and He Xie which included over 3,200 porcelain crabs - and include bold statements like "There are no outdoor sports as graceful as throwing stones at a dictatorship in the world", "The world is not changing if you do not shoulder the burden of responsibility", and "Maybe being powerful means to be fragile" printed over the top. The decks are available from The Sk8room now for 300 EUR (approx. £250) each, with 20% of the profits going to non-profit organisation Skateistan.

Konstnären Ai Weiwei tillsammans med ett belgiskt företag som heter sk8room. jättevälkänd konstnär beblandar sig med skate. 300 euro. Sk8room har massa andra samarbeten med konstnärer, mer eller mindre kända. stora. flummigt att detta gått mig helt förbi. lite chockad. vet inte riktigt vad jag ska tycka, men många spännande graphics har dem.

Sen till nyhet nummer två:

Volcom Stone presents True To This | Official Trailer from Volcom on Vimeo.
verkar vara någon dokumentär där volcom ska visa hur true dom är.
Men en flytande ramp!!!!!!!! galet. skulle vilja se mer. får googla.
ok. god söndag. i veckan blir det skate. yes!