Talang

Det finns och har funnits gott om dem. Talangerna. Inom skateboard.

När man ser dem så brukar man märka ganska omgående att de har något som gör det lite extra kul att titta på när de åker. Ofta handlar det om stil. Ibland, men inte alltid, i kombination med en galen trickrepertoir. Eller, det är inte heller stil som är den gemensamma faktorn, det är något annat. Vad ska man kalla det? Det är nåt med hela deras uppenbarelse, hur de för sig snarare än hur de rör sig, kan man säga.

Talang är inte bara att vara överjävligt bra tekniskt eller att ha en sinnessjukt stor trickpåse. Det är inte heller att ha en smörig eller rekorderlig stil utan snubbelfaktor eller stanceproblem. Talang är något annat. Det är nåt som syns lika väl när personen är "off the board" eller hur hen plockar upp brädan, petar runt brädan med foten på tailen eller bara rör sig med brädan som om den vore en förlängd del av kroppen. Allt, precis ALLT, ser naturligt ut för dessa personer.

Det behöver inte vara vackert, ej heller kraftfullt, utan det behöver "bara" se ut som om personen har varit ämnad att stå på en bräda sedan dagen hen föddes. Det är otroligt svårt att förklara i ord märker jag nu när jag försöker skriva om det.

Det finns många som ser naturliga ut på en bräda, som verkar röra sig mer avslappnat på fyra hjul än på två fötter. Det är sjukt. Men sen finns det de som inte ens verkar tänka på att de åker skateboard, utan verkar se brädan som en del av kroppen. Som om nerverna i den stund foten ställer sig på brädan, eller handen bara greppar brädan, omedelbart fortplantar sig och förbinder hjärnan med träet, truckarna, uretanet.

Historiskt är det många som sett nästan onaturligt naturliga ut på brädan: Penny, Hosoi, Chris Miller, Huf, Kenny Hughes, Creager, Marc Johnson, Antwuan... bara för att nämna några. Alla åker väl fortfarande, men är inte alls i närheten av tidigare nivå. Drehobl och Appleyard är två som fortfarande verkar hålla hög nivå, och som dessutom nästan har blivit ännu mer angenäma att titta på med tiden. I någon mån även Brian Anderson och Carroll. Och Rattray. Men denna egenskap är ytterst få förunnat.

I dagens åkning är det några som har "det", eller i varje fall är mycket nära "det": Dylan Rieder, Grant Taylor, Curren Caples, Westgate, m fl. En av dem som inte är veteraner men inte heller färskingar och som jag tidigt fastnade för är Alex Olson. Jag såg honom åka fortare än alla andra i Lakai-rullen Fully Flared 2007 och blev direkt förtjust i hans skateboardåkning. Det fanns något naturligt och galet på samma gång, vilket är rätt unikt. Han verkar också vara en person som går sin egen väg utan att fundera för mycket på vad andra tycker och tänker om det. Det finns en rätt skön scen med honom och hans farsa i hans Epicly Later'd som är värd att glutta på.

Jag har hela tiden känt att Alex Olson påminner mig om någon annan, men har inte förrän nu kommit på vem jag tänkt på: Ethan Fowler. En av de mest naturliga personer som någonsin stått på en bräda. Hans del i Stereo-filmen A Visual Sound från 1994 är en av de mest klassiska, men ibland bortglömda, delar som filmats. Kanske för att den efteråt har hamnat i skuggan av Jason Lee's sista part i samma film. Men Ethan hade, och har, en fullständigt unik stil som inte går att beskriva om man inte sett den. Han varvar cruising med high-speed backtail shoveits och ser ut som om han konstant flörtar med det förbisusande stadslandskapet och trafiken. Det är fortfarande en helt unik videopart som kommer att leva kvar på en piedestal under överskådlig tid.

Det finns en Epicly Later'd från 2008 där Ethan verkar ha lämnat det mesta bakom sig, men skejtar lite grann, och man känner igen "det" ganska omgående. Den innehåller en obetalbar sekvens där Keegan Sauder ventilerar det surrealistiska med att åka bredvid sin barndomsidol. Ungefär som att han måste nypa sig i armen för att fatta att det är samma person som han som 14-åring såg vara nästan löjligt före sin tid i A Visual Sound. Nu verkar Ethan Fowler lite egen, minst sagt, men som alla verkliga skejtaroriginal så skiter han nog hur som helst rätt rejält i vad andra anser om den saken. Det finns en hel del material från slutet av 90-talet och tio år framåt från Ethans tid på Foundation, men det är inget som jag är särskilt förtjust i. Visst åker han bra, men det är något som saknas. Det känns inte som att det är riktigt samma person. Då är det bättre att hållas med Stereofilmerna från mitten av 90-talet och Epicly Later'd från 2008. Dock, det finns ett klipp till som känns skönt, det här:

Tills jag ser/hör nåt mer från denne fruktansvärt begåvade (överbegåvade?) skejtare, håller jag tillgodo med detta och minns en av de mest naturliga talangerna som stått på en bräda. Och så håller jag koll på vad Alex Olson pysslar med. Det känns som att vad som helst kan hända.