Jag är tillbaka från en veckas semester. Fuerteventura. med barn, utan bräda. det fanns en del spots, men faktiskt inget att hänga i julgranen. docks så såg det ut som att de höll på att bygga en ditch i puerte de rosario. den som åker dit får se. Åter till att kolla skateklipp så ska jag i år försöka än mer att inte kolla för mycket på skate. min hjärna brändes lite under förra året. men det är svårt när internet kryllar av skateboardtalang. tänker att jag vill försöka ha det som man hade det innan internet. fast med om ni förstår. att man suktar efter klipp igen. väntar och funderar. håller sig till några få källor som är förknippade med kvalite. såsom kingpin, dank, mm. första klippet jag såg idag var detta:
More Skateboarding Videos
Otippat, men ösigt. vet inte så mycket om denna snubbe förutom att jag sett hans namn ett flertal gånger. sen är jag nyfiken på sebo walker fortfarande. han verkar var på något korståg i skateboardsamhället för tillfället.
försöker också att skriva en sammanfattning av förra årets skateboardtittande och uppfattande, men alla klippen är som en smet i hjärnan på mig. svårt att rannsaka vad som gjorde intryck. Mark Appleyard står dock väldigt högt på listan.
mer om det senare.
onsdag 29 januari 2014
fredag 24 januari 2014
Talang
När man ser dem så brukar man märka ganska omgående att de har något som gör det lite extra kul att titta på när de åker. Ofta handlar det om stil. Ibland, men inte alltid, i kombination med en galen trickrepertoir. Eller, det är inte heller stil som är den gemensamma faktorn, det är något annat. Vad ska man kalla det? Det är nåt med hela deras uppenbarelse, hur de för sig snarare än hur de rör sig, kan man säga.
Talang är inte bara att vara överjävligt bra tekniskt eller att ha en sinnessjukt stor trickpåse. Det är inte heller att ha en smörig eller rekorderlig stil utan snubbelfaktor eller stanceproblem. Talang är något annat. Det är nåt som syns lika väl när personen är "off the board" eller hur hen plockar upp brädan, petar runt brädan med foten på tailen eller bara rör sig med brädan som om den vore en förlängd del av kroppen. Allt, precis ALLT, ser naturligt ut för dessa personer.
Det behöver inte vara vackert, ej heller kraftfullt, utan det behöver "bara" se ut som om personen har varit ämnad att stå på en bräda sedan dagen hen föddes. Det är otroligt svårt att förklara i ord märker jag nu när jag försöker skriva om det.
Det finns många som ser naturliga ut på en bräda, som verkar röra sig mer avslappnat på fyra hjul än på två fötter. Det är sjukt. Men sen finns det de som inte ens verkar tänka på att de åker skateboard, utan verkar se brädan som en del av kroppen. Som om nerverna i den stund foten ställer sig på brädan, eller handen bara greppar brädan, omedelbart fortplantar sig och förbinder hjärnan med träet, truckarna, uretanet.
Historiskt är det många som sett nästan onaturligt naturliga ut på brädan: Penny, Hosoi, Chris Miller, Huf, Kenny Hughes, Creager, Marc Johnson, Antwuan... bara för att nämna några. Alla åker väl fortfarande, men är inte alls i närheten av tidigare nivå. Drehobl och Appleyard är två som fortfarande verkar hålla hög nivå, och som dessutom nästan har blivit ännu mer angenäma att titta på med tiden. I någon mån även Brian Anderson och Carroll. Och Rattray. Men denna egenskap är ytterst få förunnat.
I dagens åkning är det några som har "det", eller i varje fall är mycket nära "det": Dylan Rieder, Grant Taylor, Curren Caples, Westgate, m fl. En av dem som inte är veteraner men inte heller färskingar och som jag tidigt fastnade för är Alex Olson. Jag såg honom åka fortare än alla andra i Lakai-rullen Fully Flared 2007 och blev direkt förtjust i hans skateboardåkning. Det fanns något naturligt och galet på samma gång, vilket är rätt unikt. Han verkar också vara en person som går sin egen väg utan att fundera för mycket på vad andra tycker och tänker om det. Det finns en rätt skön scen med honom och hans farsa i hans Epicly Later'd som är värd att glutta på.
Jag har hela tiden känt att Alex Olson påminner mig om någon annan, men har inte förrän nu kommit på vem jag tänkt på: Ethan Fowler. En av de mest naturliga personer som någonsin stått på en bräda. Hans del i Stereo-filmen A Visual Sound från 1994 är en av de mest klassiska, men ibland bortglömda, delar som filmats. Kanske för att den efteråt har hamnat i skuggan av Jason Lee's sista part i samma film. Men Ethan hade, och har, en fullständigt unik stil som inte går att beskriva om man inte sett den. Han varvar cruising med high-speed backtail shoveits och ser ut som om han konstant flörtar med det förbisusande stadslandskapet och trafiken. Det är fortfarande en helt unik videopart som kommer att leva kvar på en piedestal under överskådlig tid.
Det finns en Epicly Later'd från 2008 där Ethan verkar ha lämnat det mesta bakom sig, men skejtar lite grann, och man känner igen "det" ganska omgående. Den innehåller en obetalbar sekvens där Keegan Sauder ventilerar det surrealistiska med att åka bredvid sin barndomsidol. Ungefär som att han måste nypa sig i armen för att fatta att det är samma person som han som 14-åring såg vara nästan löjligt före sin tid i A Visual Sound. Nu verkar Ethan Fowler lite egen, minst sagt, men som alla verkliga skejtaroriginal så skiter han nog hur som helst rätt rejält i vad andra anser om den saken. Det finns en hel del material från slutet av 90-talet och tio år framåt från Ethans tid på Foundation, men det är inget som jag är särskilt förtjust i. Visst åker han bra, men det är något som saknas. Det känns inte som att det är riktigt samma person. Då är det bättre att hållas med Stereofilmerna från mitten av 90-talet och Epicly Later'd från 2008. Dock, det finns ett klipp till som känns skönt, det här:Tills jag ser/hör nåt mer från denne fruktansvärt begåvade (överbegåvade?) skejtare, håller jag tillgodo med detta och minns en av de mest naturliga talangerna som stått på en bräda. Och så håller jag koll på vad Alex Olson pysslar med. Det känns som att vad som helst kan hända.
tisdag 7 januari 2014
Gammal är yngst
Alla måste väl växa upp endera dagen...
En gammal skejtare som närmar sig 40-strecket har väl alltid fått finna sig i att bli sedd som någon slags suspekt barnasinnesbevarare utan nämnvärda ansträngningar att anpassa sig till det rådande samhällets vuxenpoängsrace. Detta kan säkert skapa fnys i den mest förfinade hjärna som måste frustas ut genom för stunden mest lämpliga kroppsöppning. Nu är det ju dock så fint beskaffat att skateboard har börjat bli ansett som närmast acceptabelt, även hos samhällsmedborgare som för ett par decennier sedan skulle ha ringt polisen om det satt en brädburen ungdom på parkbänken.
Det är nästan så att man blir nostalgisk över gamla tanter som hötter åt en och patrullerande polisbilar på jakt efter nåt att göra (i alla fall i den lilla småstad där man växte upp). Men det var ändå rätt lugnt på den fronten. Det var värre med alla gliringar och allmänt hånfulla blickar man utstod. 1987-89 var skateboard en hejdundrande fluga som dansade ett par somrar och alla och deras mostrar åkte rullbräda. Runt 1990 var den död som en splashad spyfluga mot en skitig fönsterruta. Kontrasten var enorm.
Helt plötsligt var 95% av alla som tidigare skejtat och deras ivriga påhejare våra fiender. De hånade oss som fortsatte åka. Vi fattade aldrig riktigt varför denna vändning kom, men samtidigt störde vi oss heller aldrig så mycket på det att vi också slutade skejta. Det var tvärtom så att utanförskapet stärkte oss, gjorde oss ännu mer övertygade om att vi skulle fortsätta bejaka vårt annars svårt utrotningshotade barnasinne.
Jag tror det kan handla om att man ansåg att vi skulle "växa upp". Om man inte växer upp gör man per definition inte rätt för sig och blir sedd som något slags suspekt element. Att skateboard av många ses som en sport hjälper inte. I skolan hörde man folk säga att "Ja, höhö, ehe, en sport utan kroppskontakt är ingen sport, det är töntigt!". Hockey var det som åsyftades. Man måste knuffas och tacklas och stångas med andra för att legitimera, "förtjäna", sin plats i samhället. Allt annat är suspekt och måste per definition bemötas med nåt slags straff eller stigmatisering. Hur skulle det se ut om folk rättade sig efter sina egna regler för hur man ska leva och umgås? Även om man inte skadar andra, utan på sin höjd sig själv eller en redan sliten parkbänk med knivristningar och hundra fimpbrännmärken på? I och för sig, det är nog faktiskt än värre om man INTE skadar andra utan håller sig för sig själv och GILLAR det man gör. Det är det värsta, det mest suspekta man kan hålla på med. Avundsjuka, rädsla och grupptryck frodas utanför det sociala kraftfält som skiljer minoriteten från massan.
Men, som tur är verkar det idag som att det är mer accepterat att "inte växa upp", på gott och ont. Jag vet inte vad det beror på. Kanske gjorde 90-talets "indievåg", som genomsyrade hela samhället och inte bara musiken, att olikheter började accepteras mer och att människor som valde att på något sätt söka sig utanför mainstreamkulturen inte längre blev lika stigmatiserade.
Det finns många skateboardåkare som närmast har varit att betrakta som original. Original har traditionellt varit ett fult ord, som står för individer som borde "botas" på något sätt, så att de åter kan passas in i samhällets accepterade mallar. Original är för de flesta inte ett positivt laddat ord. Men kreativiteten hos ett original överstiger ofta mainstreamindividen med hästlängder.
Ofta, men inte alltid, går stor originalitet hand i hand med missbruk av någon form. Förmodligen beror detta delvis på att anpassningen till samhället alltid har varit något av ett problem för den här personen samt att det sociala trycket på att anpassa sig är så hårt. Naturligtvis kan det finnas andra bakomliggande orsaker också, men att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål är sällan en bra lösning.
Inom skateboardåkningen har det alltid funntis gott om fyrkantiga klossar med anpassningsproblem. Många av dem har tyvärr förmodligen aldrig hittat sin plats, utan får härda ut. Men många har också blivit stora förebilder inom sitt område, ikoner, idoler och legendarer hyllade av en hel värld av skejtare.
En av dessa kreativa kaoskanoner som förmodligen på ett eller annat sätt "räddats" av skejtkulturen är naturligtvis Gonz; det eviga barnet, det galna geniet.
En annan är Jim Greco, som genomgått en häpnadsväckande metamorfos de senaste tio åren. Greco har utvecklats till att bli en av dem som jag iakttar ihärdigast och med stor respekt när det kommer till modern skateboard.
Jim Greco "d.ä." i Misled Youth (1999)...
...och i Baker 2G (2000)...
...och så Jim Greco "d.y." i en intervju från i höstas.
En annan är Jims forne Baker- och nuvarande Suprakollega Terry Kennedy, en grym talang som tidigare dolde sin åkning bakom ett tjockt lager spex vilket i sin tur gjorde att jag aldrig fattade hur bra han var och är. Dessutom verkar han vara en genomtrevlig snubbe.
Från Terry i sin genombrottsdel i Baker 3 (2004)...
...och nåt slags clown med Bam Margera/Jackassgänget runt samma tidsperiod...
...till två intervjuer med dagens Terry från september resp oktober 2013.
Om detta handlar om att "växa upp" så är det precis så jag alltid har velat, men inte alltid har vågat, växa upp. Att behålla lekfullhet och kreativitet samtidigt som man erkänner att livet kräver ett visst mått av ansvar, respekt och tråkiga vardagsrutiner. Att även om man lugnar ner sig aldrig kompromissar med sin originalitet och aldrig låter sig luras att man måste passa in sin ofta fyrkantiga person i identiska, runda, välslipade och fabrikssvarvade hål.
Det finns inget bättre än människor som förvånar en och får en att tänka till. Även om man först reagerar negativt, är det ändå bättre än att inte reagera alls. Kom ihåg: om det inte rasslar och surrar i huvet, så är det förmodligen ingen hemma!
"Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original"
- Albert Engström
En gammal skejtare som närmar sig 40-strecket har väl alltid fått finna sig i att bli sedd som någon slags suspekt barnasinnesbevarare utan nämnvärda ansträngningar att anpassa sig till det rådande samhällets vuxenpoängsrace. Detta kan säkert skapa fnys i den mest förfinade hjärna som måste frustas ut genom för stunden mest lämpliga kroppsöppning. Nu är det ju dock så fint beskaffat att skateboard har börjat bli ansett som närmast acceptabelt, även hos samhällsmedborgare som för ett par decennier sedan skulle ha ringt polisen om det satt en brädburen ungdom på parkbänken.
Det är nästan så att man blir nostalgisk över gamla tanter som hötter åt en och patrullerande polisbilar på jakt efter nåt att göra (i alla fall i den lilla småstad där man växte upp). Men det var ändå rätt lugnt på den fronten. Det var värre med alla gliringar och allmänt hånfulla blickar man utstod. 1987-89 var skateboard en hejdundrande fluga som dansade ett par somrar och alla och deras mostrar åkte rullbräda. Runt 1990 var den död som en splashad spyfluga mot en skitig fönsterruta. Kontrasten var enorm.
Helt plötsligt var 95% av alla som tidigare skejtat och deras ivriga påhejare våra fiender. De hånade oss som fortsatte åka. Vi fattade aldrig riktigt varför denna vändning kom, men samtidigt störde vi oss heller aldrig så mycket på det att vi också slutade skejta. Det var tvärtom så att utanförskapet stärkte oss, gjorde oss ännu mer övertygade om att vi skulle fortsätta bejaka vårt annars svårt utrotningshotade barnasinne.
Jag tror det kan handla om att man ansåg att vi skulle "växa upp". Om man inte växer upp gör man per definition inte rätt för sig och blir sedd som något slags suspekt element. Att skateboard av många ses som en sport hjälper inte. I skolan hörde man folk säga att "Ja, höhö, ehe, en sport utan kroppskontakt är ingen sport, det är töntigt!". Hockey var det som åsyftades. Man måste knuffas och tacklas och stångas med andra för att legitimera, "förtjäna", sin plats i samhället. Allt annat är suspekt och måste per definition bemötas med nåt slags straff eller stigmatisering. Hur skulle det se ut om folk rättade sig efter sina egna regler för hur man ska leva och umgås? Även om man inte skadar andra, utan på sin höjd sig själv eller en redan sliten parkbänk med knivristningar och hundra fimpbrännmärken på? I och för sig, det är nog faktiskt än värre om man INTE skadar andra utan håller sig för sig själv och GILLAR det man gör. Det är det värsta, det mest suspekta man kan hålla på med. Avundsjuka, rädsla och grupptryck frodas utanför det sociala kraftfält som skiljer minoriteten från massan.
Men, som tur är verkar det idag som att det är mer accepterat att "inte växa upp", på gott och ont. Jag vet inte vad det beror på. Kanske gjorde 90-talets "indievåg", som genomsyrade hela samhället och inte bara musiken, att olikheter började accepteras mer och att människor som valde att på något sätt söka sig utanför mainstreamkulturen inte längre blev lika stigmatiserade.
Det finns många skateboardåkare som närmast har varit att betrakta som original. Original har traditionellt varit ett fult ord, som står för individer som borde "botas" på något sätt, så att de åter kan passas in i samhällets accepterade mallar. Original är för de flesta inte ett positivt laddat ord. Men kreativiteten hos ett original överstiger ofta mainstreamindividen med hästlängder.
Ofta, men inte alltid, går stor originalitet hand i hand med missbruk av någon form. Förmodligen beror detta delvis på att anpassningen till samhället alltid har varit något av ett problem för den här personen samt att det sociala trycket på att anpassa sig är så hårt. Naturligtvis kan det finnas andra bakomliggande orsaker också, men att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål är sällan en bra lösning.
Inom skateboardåkningen har det alltid funntis gott om fyrkantiga klossar med anpassningsproblem. Många av dem har tyvärr förmodligen aldrig hittat sin plats, utan får härda ut. Men många har också blivit stora förebilder inom sitt område, ikoner, idoler och legendarer hyllade av en hel värld av skejtare.
En av dessa kreativa kaoskanoner som förmodligen på ett eller annat sätt "räddats" av skejtkulturen är naturligtvis Gonz; det eviga barnet, det galna geniet.
En annan är Jim Greco, som genomgått en häpnadsväckande metamorfos de senaste tio åren. Greco har utvecklats till att bli en av dem som jag iakttar ihärdigast och med stor respekt när det kommer till modern skateboard.
Jim Greco "d.ä." i Misled Youth (1999)...
...och i Baker 2G (2000)...
...och så Jim Greco "d.y." i en intervju från i höstas.
En annan är Jims forne Baker- och nuvarande Suprakollega Terry Kennedy, en grym talang som tidigare dolde sin åkning bakom ett tjockt lager spex vilket i sin tur gjorde att jag aldrig fattade hur bra han var och är. Dessutom verkar han vara en genomtrevlig snubbe.
Från Terry i sin genombrottsdel i Baker 3 (2004)...
...och nåt slags clown med Bam Margera/Jackassgänget runt samma tidsperiod...
...till två intervjuer med dagens Terry från september resp oktober 2013.
Om detta handlar om att "växa upp" så är det precis så jag alltid har velat, men inte alltid har vågat, växa upp. Att behålla lekfullhet och kreativitet samtidigt som man erkänner att livet kräver ett visst mått av ansvar, respekt och tråkiga vardagsrutiner. Att även om man lugnar ner sig aldrig kompromissar med sin originalitet och aldrig låter sig luras att man måste passa in sin ofta fyrkantiga person i identiska, runda, välslipade och fabrikssvarvade hål.
Det finns inget bättre än människor som förvånar en och får en att tänka till. Även om man först reagerar negativt, är det ändå bättre än att inte reagera alls. Kom ihåg: om det inte rasslar och surrar i huvet, så är det förmodligen ingen hemma!
"Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original"
- Albert Engström
snabbt inlägg
sitter och filar på en försenad årskrönika. innan den dyker upp inom en vecka så tipsar jag om dessa två klipp:
DONOVAN PISCOPOS del från nike har äntligen dykt upp för sig. skönt.
sen tipsar jag om siten liveskateboardmedia
och sist så tipsar jag om en riktigt skön edit från canada, the ollie crew
nu skissar jag vidare på min årskrönika. god skate!
DONOVAN PISCOPOS del från nike har äntligen dykt upp för sig. skönt.
sen tipsar jag om siten liveskateboardmedia
och sist så tipsar jag om en riktigt skön edit från canada, the ollie crew
nu skissar jag vidare på min årskrönika. god skate!
onsdag 25 december 2013
Fred Gall igen!
ok. Jag har ju skrivit om denna legend många gånger innan. men han slutar aldrig förvåna. Han kommer aldrig bli utträknad. Denne Fred Gall. Varför Habitat bestämt sig för att göra en liten dokumentär om honom nu helt plötsligt tänker jag inte lägga ner mer tankekraft på. Utan bara glädjas av vad som gavs. En fin liten dokumentär där lite lirare babblar honom och lite skating. dock en grej. Varför fick inte fred Gall själv medverka med lite historier? grym skating är det iaf:
Sen som ett paket på posten så laddar trasher upp en ny film med Habitatgänget. Jag smäller av! detta Kan inte bli dåligt. och det blev det inte heller.
Här är vad som fastnade störst.
Silas har en bra del. jag har aldrig tyckt så mycket om Silas, ser nu att han har vissa drag som liknar en viss jereme rogers i ansiktet. gör inte saken bättre. Men Silas skatar grymt. solid stil, om än lite tråkig. Sen kommer två!! trick med Danny Garcia. Är han Pro fortfarande. han är ju grym inget snack. men man har ju inte direkt blivit överöst av material på an. Sen följer Ghuru Khalsa. inget speciellt. schysst sw kickflip uppför ett gäng trappsteg dock. Syvanen gillar jag, smarrig bs kickflip över rabatten och riktigt go sw ollie som följer. Han verkar kul tycker ja, är han finne på riktigt?
Sen följer Brian delatorres del. helt övergrym förrutom första treflippen under hans namn. vad gör han med bakfoten, är det ett dåligt skämt? resten, underbart. stilen, lugn blandat med stor portion ös. Alex Davis har också en riktigt peppad del, diggar inte hans ökencamobrallor, borde ha skippat dem, men annars!! yes! Janoski tillhör favoritskatarkategorin hos mig. trist är då att jag slutat hoppas på ännu en fullpart. något ja tycker är lustigt så får jag alltid en känsla av att han alltid har bättre parts under habitats regi, än under NIke. lustigt. men som att hans stil passar bättre in på habitat än nike kanske? aja. ett par trick med, alla övergrymma såklart. Ovan nämnda Fred Gall imponerar även fast den ger smak för mer. ett par trick i typisk Gall-anda. Daryl Angel imponerar stort. riktigt härlig del som bjuder bla på en riktigt fet ollie från bump över rail till bs wallride. stor! Mark suciu! sista delarna. han har typ tre stycken. alldeles för mycket. jag slumrade till i mitten nånstans, kan bero på att jag är småbarnspappa med konstant sömnbrist, eller just det faktum att det blev för långt. kändes lite matande liksom. men absolut, killen är säker på det han gör. att åka skateboard.
Riktigt kul o se lite habitat igen, samt såklart fred gall dokumentären. Men tänk en fullpartsfilm med habitat igen. jag ryser av behov av det.
Nästa år ska jag köpa nya skateskor o åka mer! häng på! det kommer bli kul!
Sen som ett paket på posten så laddar trasher upp en ny film med Habitatgänget. Jag smäller av! detta Kan inte bli dåligt. och det blev det inte heller.
Här är vad som fastnade störst.
Silas har en bra del. jag har aldrig tyckt så mycket om Silas, ser nu att han har vissa drag som liknar en viss jereme rogers i ansiktet. gör inte saken bättre. Men Silas skatar grymt. solid stil, om än lite tråkig. Sen kommer två!! trick med Danny Garcia. Är han Pro fortfarande. han är ju grym inget snack. men man har ju inte direkt blivit överöst av material på an. Sen följer Ghuru Khalsa. inget speciellt. schysst sw kickflip uppför ett gäng trappsteg dock. Syvanen gillar jag, smarrig bs kickflip över rabatten och riktigt go sw ollie som följer. Han verkar kul tycker ja, är han finne på riktigt?
Sen följer Brian delatorres del. helt övergrym förrutom första treflippen under hans namn. vad gör han med bakfoten, är det ett dåligt skämt? resten, underbart. stilen, lugn blandat med stor portion ös. Alex Davis har också en riktigt peppad del, diggar inte hans ökencamobrallor, borde ha skippat dem, men annars!! yes! Janoski tillhör favoritskatarkategorin hos mig. trist är då att jag slutat hoppas på ännu en fullpart. något ja tycker är lustigt så får jag alltid en känsla av att han alltid har bättre parts under habitats regi, än under NIke. lustigt. men som att hans stil passar bättre in på habitat än nike kanske? aja. ett par trick med, alla övergrymma såklart. Ovan nämnda Fred Gall imponerar även fast den ger smak för mer. ett par trick i typisk Gall-anda. Daryl Angel imponerar stort. riktigt härlig del som bjuder bla på en riktigt fet ollie från bump över rail till bs wallride. stor! Mark suciu! sista delarna. han har typ tre stycken. alldeles för mycket. jag slumrade till i mitten nånstans, kan bero på att jag är småbarnspappa med konstant sömnbrist, eller just det faktum att det blev för långt. kändes lite matande liksom. men absolut, killen är säker på det han gör. att åka skateboard.
Riktigt kul o se lite habitat igen, samt såklart fred gall dokumentären. Men tänk en fullpartsfilm med habitat igen. jag ryser av behov av det.
Nästa år ska jag köpa nya skateskor o åka mer! häng på! det kommer bli kul!
lördag 21 december 2013
Fool's Gold
En ny tour-edit från LRG har väckt mina funderingar över hur mycket filmtekniken gör för skateboardåkningen. Åsikterna går ofta isär om hur man vill att åkningen ska presenteras; grynigt eller krispigt eller nåt mittemellan.
Personligen gillar jag all skateboardåkning, oavsett videoteknik, men ibland känner man att filmandet kan ha gjort underverk för åkningen. Typ av åkning som man kanske sett hundratals gånger förut, kanske t o m av samma åkare, men som nu i en viss presentation framstår som extra smarrig.
Jag kan alldeles för lite om olika kameravinklar och tekniksnack, men i denna video känns det som att det synnerligen är kamera och kameraman som smörjer ens näthinnor med ett extra lager steezolja. Det är ofta allt jag begär, speciellt när man ser många nya skejtsnuttar per dag. Även om geniunt bra skateboardåkning alltid skiner igenom oavsett filmteknik, så kan det helt klart hjälpa till att se saker på ett nytt sätt. Vare sig det är grynigt eller krispigt eller mittemellan. Det kan t o m vara värt att bli lurad på konfekten, om konfekten ersätts av nåt ännu godare ögongodis.
LRG Cyprus Tour Clip a Skateboarding video by SkateboardMSM
PS. Socialstyrelsen informerar: Tänk på att det i första hand alltid är trevligast att bevittna skateboard live. Utan vare sig filter, slo-mo eller tre vinklar av samma trick. DS.
Personligen gillar jag all skateboardåkning, oavsett videoteknik, men ibland känner man att filmandet kan ha gjort underverk för åkningen. Typ av åkning som man kanske sett hundratals gånger förut, kanske t o m av samma åkare, men som nu i en viss presentation framstår som extra smarrig.
Jag kan alldeles för lite om olika kameravinklar och tekniksnack, men i denna video känns det som att det synnerligen är kamera och kameraman som smörjer ens näthinnor med ett extra lager steezolja. Det är ofta allt jag begär, speciellt när man ser många nya skejtsnuttar per dag. Även om geniunt bra skateboardåkning alltid skiner igenom oavsett filmteknik, så kan det helt klart hjälpa till att se saker på ett nytt sätt. Vare sig det är grynigt eller krispigt eller mittemellan. Det kan t o m vara värt att bli lurad på konfekten, om konfekten ersätts av nåt ännu godare ögongodis.
LRG Cyprus Tour Clip a Skateboarding video by SkateboardMSM
PS. Socialstyrelsen informerar: Tänk på att det i första hand alltid är trevligast att bevittna skateboard live. Utan vare sig filter, slo-mo eller tre vinklar av samma trick. DS.
torsdag 12 december 2013
Den där Dennis
Den över ett år gamla Jenkem-intervjun med Busenitz är värd att återkomma till. Igen och igen.
Grabben har koll. Det är som om Natas och Tommy Guerrero skulle adopterat en lintott och matat honom med surf- och hillbombing-välling varje dag tills han blev stor nog att kasta sig ut genom dörren och nerför backen.
Inga krusiduller. Bara ren skateboardåkning. Och lite snack och mycket verkstad (bokstavligen).
Man önskar att man hade en bråkdel av hans energi...
The Way way back
De flesta som har känt mig länge skulle förmodligen säga att jag hållit och håller Guerrero (Tommy, inte Nicky), Hensley, Hufnagel, Forbes (Reese, inte Israel) eller Appleyard som absoluta favoriter genom ett kvartssekels skateboardintresse.
Men det finns en skateboardåkare som mer än någon annan är något av, ja det känns underligt, men faktiskt en regelrätt idol för mig. Jag har följt honom från andra sidan jorden sedan jag själv började skejta 1987 och jag vet inte om det har att göra med att vi är lika gamla eller om det är för att man som 14-åring annars bara hade folk som var mycket äldre än en själv att se upp till.
Tony Hawk var underbarnet i mitten av 80-talet, men han var 20 år 1988 och redan rätt gammal i mina ögon. Alla andra proffs var äldre än honom. Alla utom en.
Utvecklingen av skateboard gick så fruktansvärt snabbt kring 1990 så man kan överhuvudtaget inte jämföra det med någon senare period. Det var som om du ena året uppfann hjulet och nästa år rullade upp i en Ferrari på garageuppfarten. För att ett år senare köra en bil på luft som aldrig behöver tanka. Framtiden var hela tiden närvarande, utan att man visste om det.
Både Danny Way och Tony Hawk blev proffs när de var 14 år gamla. Tony var underbarnet som började bli gammal, Danny var underbarnet som fortfarande var ung. Det finns många likheter mellan dessa två, som de kanske själva inte vill kännas vid.
Mellan mig och Danny Way finns få om ens några likheter, förutom att vi båda åkt skateboard sedan 80-talet, men ändå känner jag en koppling till honom på något underligt sätt. Jag minns en DC-turne 1997 där jag var på stoppet i Stockholm och kollade. Alla var där utom Danny. Jag fick nåt ryck och gick fram till Colin McKay och tackade för en grym uppvisning och frågade varför inte Danny var med. Han stirrade först på mig som om jag var en galning (Moses Itkonen som stod bredvid stirrade också på mig med samma osmickrande blick) men tackade sedan artigt och svarade att "Oh, he had to take care of some business, so...".
Jag minns att han skulle ha dykt upp på en demo i Falun runt 1990-91, men att han då också uteblev. Enda gången jag sett honom live var i Globen på någon extremsportgala 1997 nånting, ett jättejippo med vertramp, snowboardbacke och Bloodhound Gang och 10 000 skrikande ungar. Av det minns jag mest att jag satt alldeles för långt upp på läktaren för att se bra, samt att Danny och Rune Glifberg skejtade vertrampen efter uppvisningen/tävlingen, när de hade släckt ljuset. De försökte kontinuerligt med, vad jag kunde se från typ 100 meter bort, kickflip backside lipslide, som väl var hyfsat tech då. Det var väl samtidigt som Danny och Colin filmade för Plan B-filmen Revolution, i vilken de slutligen skickar den traditionella vertåkningen till sällare jaktmarker genom att i stort sett ta Rodney Mullens trickrevolution till vertrampen (bortsett från den redan då rätt pajiga inramningen och att många trick visas två gånger från samma vinkel). Efter detta fanns bara en väg att gå för Danny Way: mega.
Många har idag rätt kritiska synpunkter på Danny Ways utveckling och influens på modern skateboardåkning. För mig är han förmodligen den mest betydelsefulla skateboardåkare som existerat. Möjligen tillsammans med Mullen, och i visst avseende Gonz. Där Mullen och Hawk revolutionerat sporten trickmässigt och där Gonz och Hosoi revolutionerat sporten kulturmässigt, under 80-talet, har Way smält samman alla dessa delar och utvecklats till något unikt som i varje fall jag varken förr eller senare sett på ett par hjulpar.
Danny Way VAR 90-talet i egen hög person, och utan 90-talets utveckling skulle ingenting se ut som det gör idag, på gott och ont. Men de som bara fokuserar på det onda (big corporate, stadiumshower, energidrycker etc.) missar halva poängen som handlar om utveckling och framåtblickande, hela tiden letandes efter den "progression" som var anledningen till att man fastnade för sporten/kulturen från första början. Att som skateboardåkare jämföra sig med Danny Way är som att som golfare jämföra sig med Tiger Woods. Helt omöjligt, om man är vanlig dödlig. De är sina egna värsta fiender, för de tävlar inte mot några andra än sig själva. Därför är de portalgestalter inom sina områden. Därför är de bara de själva, bevisligen, som kan krossa sig.
Jag tänker att det kanske är såhär 18-åringar idag ser på Nyjah. Trots att jag och många i min generation inte riktigt fattar den totala storheten i Hustons åkning, trots att det ÄR imponerande sanna mina ord, kanske en 18-årig skejtare respekterar honom för att han växt upp parallellt med underbarnet och kan identifiera sig med honom på ett helt annat plan än en 40-årig gubbe kan. Men alla skateboardåkare kan relatera till sökandet efter perfektion. Alla har en bild i huvudet av hur man vill åka, hur man vill se ut, hur man vill göra tricken. Men man vet också att ingenting är gratis, inte ens för underbarnen. Kanske särskilt inte för underbarnen. Därför är det, precis som någon så riktigt rekommenderade, så mycket trevligare att se Nyjah "raw and uncut" än att se perfekta men anemiska hammers som tagna ur valfritt Tony Hawks Pro Skater-spel.
Jag sitter hur som helst allt som oftast och väntar på nytt skatematerial från Danny Way. Det är allt glesare mellan tillfällena numera. Nån kort DC-teaser från Hawaii här, nåt rally-klipp där. Nån solnedgångsbild här, nåt speed boarding-klipp där. I detta läget skulle jag nöja mig med vad som helst, utan perfektion eller revolution. En vurpa. En missad Madollie. Ge mig nåt!
Under tiden kan jag inte se mig mätt på dessa leftovers, som ger dem som anser att han bara är en "jockish" vert- och megasnubbe som inte har nån street cred något att bita i.
onsdag 4 december 2013
Chronicling Donovon...
Nike SB släppte som sagt Chronicles 2 tidigt imorse svensk tid, exklusivt för sin app. Den går att se i 24 timmar i appen, typ till inatt/imorgon bitti nån gång. En rätt kort liten trudilutt, som efter en första titt påkallar några initiala kommentarer...
Donovon Piscopo, grabben med bästa namnet i stan, inleder med en för mig väldigt skön part full med sladdriga men stiliga lines. Jag har få erfarenhetspoäng gällande Piscopo-sightings, men jag gillade verkligen detta. Vet inte om det är för att hans åkning är ny för mig, eller om det bara var rent grym åkning, men det gav mig i a f den där inledande skjutsen bakom glasögonen som jag suktade efter. Tre tummar upp!
Theotis Beasley... en liten favorit som brukar lägga upp väldigt cleana grejer när det serveras korta klipp på webben. Har alltid tyckt att hans stil är skön, trots techandet. Sköna landningar, stabil stance. Men detta slog inte knut på min synnerv direkt. Lite tråkigt, tyvärr. Några fyrverkerier, men inte mycket man minns av denna part. Förväntningarna uppfylldes verkligen inte.
Daryl Angel rullade på bra, men rätt förväntad part. Helt ok, men inte så mycket mer att säga. Har väl ingen direkt relation till hans åkning heller, men habilt och stabilt kort och gott.
Luan Oliveira, min favorit i Street League-maffian, hade jag väldigt höga förväntningar på, men dessa infriades inte heller. Visst, han gör galna combos, men hans softa powerhousestil skiner inte igenom i hans streetlines. Vet inte varför, i klipp jag sett honom skejta Brasiliens ruffa gator såg han grym ut. Här är det inget man inte sett förut. Också lite tråkigt tyvärr.
Enter Justin Brock. Jeesuz... detta är rått och galet. Riktigt hårdkokta spots han har hittat också. Dessutom varvar han tech, flow och självspäkning så man blir helt svettig. Helt passande åker han till Minor Threat, och det tillför en extra dimension till den redan blodtryckshöjande parten. Detta vill man definitivt se igen!
Shane O'Neill, Street League-tech-monstret som jag knappt sett åka riktig street före detta, gör mig inte besviken, men det är också rätt förväntad åkning som betar av sjuka tech-combos på löpande band så man blir lite trött i ögat efter ett tag. Dock, jag kan inte låta bli att vara imponerad av vissa saker som är så sjuka men som han gör otroligt smooth, t ex front feeble laser flip off och den där dubbla switch treflippen utför en rätt rejäl trappa, dessutom efter en liten line före, vilket gör att den känns rätt mycket mer imponerande än 9-club-exemplaret i Street League. Helt ok, man blir impad, men också en rätt förväntad part.
Och så Ishod Wair då. Delen som jag hade kanske mest förväntningar på av alla. Men. Nja. Jag vet inte. Om han ska få SOTY, så kan de nog inte ge honom det baserat på denna del. Tyvärr blev jag lite besviken här, men det kanske är för att mina förväntningar var så sjukt höga. Men jag gillar Ishod, och det här är bra, men bara inte så sjukt bra som det skulle kunna vara känner jag. Särskilt som han har sista delen, då förväntar man sig nåt sinnesjukt. Eller i varje fall innovativt eller väldigt stilfullt. Detta är varken eller. Några insprängda sköna lines och en del grymma grejer, men som helhet är det inget jag kommer återkomma till. Men, han åker till Death's "Politicians in my eyes", vilket räddar det från att bli lite tråkigt. Dock, jag tror SOTY är körd för dig Ishod... om det nu betyder nåt, vad vet jag.
En småtrevlig bekantskap med några highlights, främst Piscopo och Brock, men som helhet inte någon "bangin'" upplevelse. Men för fan, kolla in den i Nike SB-appen medan ni kan, det är ju gratis!
Donovon Piscopo, grabben med bästa namnet i stan, inleder med en för mig väldigt skön part full med sladdriga men stiliga lines. Jag har få erfarenhetspoäng gällande Piscopo-sightings, men jag gillade verkligen detta. Vet inte om det är för att hans åkning är ny för mig, eller om det bara var rent grym åkning, men det gav mig i a f den där inledande skjutsen bakom glasögonen som jag suktade efter. Tre tummar upp!
Theotis Beasley... en liten favorit som brukar lägga upp väldigt cleana grejer när det serveras korta klipp på webben. Har alltid tyckt att hans stil är skön, trots techandet. Sköna landningar, stabil stance. Men detta slog inte knut på min synnerv direkt. Lite tråkigt, tyvärr. Några fyrverkerier, men inte mycket man minns av denna part. Förväntningarna uppfylldes verkligen inte.
Daryl Angel rullade på bra, men rätt förväntad part. Helt ok, men inte så mycket mer att säga. Har väl ingen direkt relation till hans åkning heller, men habilt och stabilt kort och gott.
Luan Oliveira, min favorit i Street League-maffian, hade jag väldigt höga förväntningar på, men dessa infriades inte heller. Visst, han gör galna combos, men hans softa powerhousestil skiner inte igenom i hans streetlines. Vet inte varför, i klipp jag sett honom skejta Brasiliens ruffa gator såg han grym ut. Här är det inget man inte sett förut. Också lite tråkigt tyvärr.
Enter Justin Brock. Jeesuz... detta är rått och galet. Riktigt hårdkokta spots han har hittat också. Dessutom varvar han tech, flow och självspäkning så man blir helt svettig. Helt passande åker han till Minor Threat, och det tillför en extra dimension till den redan blodtryckshöjande parten. Detta vill man definitivt se igen!
Shane O'Neill, Street League-tech-monstret som jag knappt sett åka riktig street före detta, gör mig inte besviken, men det är också rätt förväntad åkning som betar av sjuka tech-combos på löpande band så man blir lite trött i ögat efter ett tag. Dock, jag kan inte låta bli att vara imponerad av vissa saker som är så sjuka men som han gör otroligt smooth, t ex front feeble laser flip off och den där dubbla switch treflippen utför en rätt rejäl trappa, dessutom efter en liten line före, vilket gör att den känns rätt mycket mer imponerande än 9-club-exemplaret i Street League. Helt ok, man blir impad, men också en rätt förväntad part.
Och så Ishod Wair då. Delen som jag hade kanske mest förväntningar på av alla. Men. Nja. Jag vet inte. Om han ska få SOTY, så kan de nog inte ge honom det baserat på denna del. Tyvärr blev jag lite besviken här, men det kanske är för att mina förväntningar var så sjukt höga. Men jag gillar Ishod, och det här är bra, men bara inte så sjukt bra som det skulle kunna vara känner jag. Särskilt som han har sista delen, då förväntar man sig nåt sinnesjukt. Eller i varje fall innovativt eller väldigt stilfullt. Detta är varken eller. Några insprängda sköna lines och en del grymma grejer, men som helhet är det inget jag kommer återkomma till. Men, han åker till Death's "Politicians in my eyes", vilket räddar det från att bli lite tråkigt. Dock, jag tror SOTY är körd för dig Ishod... om det nu betyder nåt, vad vet jag.
En småtrevlig bekantskap med några highlights, främst Piscopo och Brock, men som helhet inte någon "bangin'" upplevelse. Men för fan, kolla in den i Nike SB-appen medan ni kan, det är ju gratis!
tisdag 3 december 2013
Före är det nya efter
Imorgon bitti svensk tid släpps Nike SBs nya Chronicles 2, med bl a SOTY-halvfavoriten Ishod Wair, exklusivt för Nike SB-appen vad det verkar. Redan igår kväll släpptes dock extramaterialet till Ishods part, "the prequel", på Thrasher.
Är det här någon ny trend? Att locka med det extramaterial som annars alltid brukar släppas EFTER att huvudmaterialet släppts. Jag tror i a f att det är första gången jag ser ett extramaterial FÖRE huvudmaterialet. Som ett lockbete funkar det ok, men risken finns väl ändå att man inte blir lika sugen att se "det stora släppet" som man kanske annars skulle vara.
Dock, åker man som Ishod är det förmodligen rätt lugnt ändå, det verkar finnas ett konstant intresse. Och det förstår jag, jag gillar hans blandade åkstil där han lyckas se ut som om han åkte för Real, Girl och Santa Cruz på samma gång. Det finns något tidlöst över karln, som ibland kanske kan uppfattas som tråkigt, men som egentligen är djupt sympatiskt. Inte alltid de sjukaste tricken, inte alltid den smörigaste stilen, inte alltid de bästa lajnsen, men en kombination som är rätt jävla svårslagen idag, när folk ofta antingen har grym stil, grymma trick eller grymt flow. Best of both... eh, all three.. worlds!?
Är det här någon ny trend? Att locka med det extramaterial som annars alltid brukar släppas EFTER att huvudmaterialet släppts. Jag tror i a f att det är första gången jag ser ett extramaterial FÖRE huvudmaterialet. Som ett lockbete funkar det ok, men risken finns väl ändå att man inte blir lika sugen att se "det stora släppet" som man kanske annars skulle vara.
Dock, åker man som Ishod är det förmodligen rätt lugnt ändå, det verkar finnas ett konstant intresse. Och det förstår jag, jag gillar hans blandade åkstil där han lyckas se ut som om han åkte för Real, Girl och Santa Cruz på samma gång. Det finns något tidlöst över karln, som ibland kanske kan uppfattas som tråkigt, men som egentligen är djupt sympatiskt. Inte alltid de sjukaste tricken, inte alltid den smörigaste stilen, inte alltid de bästa lajnsen, men en kombination som är rätt jävla svårslagen idag, när folk ofta antingen har grym stil, grymma trick eller grymt flow. Best of both... eh, all three.. worlds!?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)