skiftbyte: februari 2014

Jag är ju för närvarande pappaledig. vilket helt har ändrat mina dagsrutiner. däri även skatefilmsinsupandet. Men jag tänker att jag ska försöka uppdatera en gång i veckan iaf.
just nu så kom jag på mig själv att tänka att jag faktiskt inte reflekterar så mkt över skateboard just nu. jag bara insuper det i den mån jag kan. drar ner på vad jag verkligen vill se. håller mig till ett par källor jag vet att jag kan lita på. det flyter på i skön takt. några klipp
blir det ju. som denna:

chris melvin
Chris Melvin for Studio from Studio Skateboards on Vimeo.

Detta bruns skate jawn är ju också himla intressant. fullängdsfilm också. yes! fram med follen
Så det kanske inte blir de mest intressanta texterna från mig varje gång, men lita på att det blir något mumsigt att luta sig tillbaka med ett par minuter. helst en halvtimme, med en folköl i handen. men man kan inte alltid få allt. godnatt!

1996 exploderade filmen "Eastern Exposure III - Underachievers" (tyvärr utan musik i det här klippet) rätt i ansiktet på oss skejtare och inte mycket blev sig likt efter det. En ny värld, bokstavligen, öppnade sig för oss i och med East Coast-perspektivet. Alla ville ha 58 mm Spitfires och göra 50-50's på knaggliga kanter i hög fart. Alla ville bara göra en snygg och rejäl ollie istället för att åka sakta och flippa.

Det handlade om terrängen, mer än nånsin tidigare, inte om tricken. Men, det är klart, om man gjorde svåra trick högt OCH så att det såg lätt ut OCH... det viktigaste av allt: I EN LINE... då var det väl ok. "Videoskejtarna" i Los Angeles blev omkörda på insidan så det visslade.

I det råkalla Sverige kunde man ju relatera till ett grått New York, Boston, Washington eller Philadelphia på ett helt annat sätt än till det konstant sepiafärgade södra Kalifornien. Det blev mer på riktigt, på nåt sätt. En helt annan känsla. Från att ha sett Kalifornien som nåt slags ouppnåeligt Shangri-La flyttades fokus över till östkusten och inspirationen från de svartvita bilderna fick något om möjligt ännu mer magiskt över sig. Men inte ouppnåeligt magiskt, utan med en igenkänningsfaktor. Kunde det vara så att man till och med i Sverige kunde skejta coolt och på coola spots? Det hade känts minst sagt otroligt innan.

Det finns många i Underachievers som åker helt underbart. Och soundtracket är legendariskt. Reese Forbes åker till "Once in a lifetime" med Talking Heads, ett rätt otidsenligt musikval då. Tydligen hade han själv föreslagit "Dreams" med Fleetwood Mac, men Dan Wolfe som filmade hade då direkt sagt "Hell no!" och bytt låt. Jag förstår honom.

Allt med Reese's del är helt sjukt coolt, även idag. Det är förmodligen en av de delar som jag gillat mest av alla i alla videos någonsin. Från det inledande cruisandet med dirtboarden och gubbslammen av traktorhjuls-wheelbiten till den avslutande jätteollien över soptunnan. Men första linen i Pulaski är så man vill rama in den, hänga upp den på väggen och tillbe den varje kväll: en nollie shiftie uppför lilla trappen, härliga pushar fram mot en av de rejälare lipslides man sett och avslutar med en snabb men ultradistinkt front bluntslide på samma kant. Hela linen är som en enda rörelse, helt logisk, helt underbar, som jag kan se hur många gånger som helst...

Under andra halvan av 90-talet var Reese en av mina absoluta favoritåkare alla kategorier. Han hade bra delar i Element "World Tour" från 1999, och även här är musiken utsökt i form av Dinosaur Jr...

...och Elements "Third Eye View" från året innan. Även här är musikvalet udda, men ändå på nåt sjukt sätt helt logiskt i form av en av The Police's flummigare funkburgare...

Från millennieskiftet hade jag dålig koll på Reese's skateboardåkning, men det hade nog mer med mitt eget intresse och bortsvävande från kulturen än på att han inte fanns på radarn. Det var nog snarare jag som inte fanns på radarn längre. Nike SB var väl ganska färska då, och han släppte två rätt freakiga men säkert mysiga Dunk-modeller vad det verkar:

De enda riktigt stencoola åkarna som Nike SB har haft, innan Donovon Piscopo, är väl i ärlighetens namn Reese Forbes och Brian Anderson. Och Gino (kändes för övrigt malplacerad där!).

En av huvudanledningarna till att jag, efter ett halvt decenniums dipp i skejtintresset, köpte Nike SB's första film från 2007, "Nothing but the truth", var såklart att Reese Forbes var med. Men jag blev lite besviken, som det kan bli när nostalgi och höga förväntningar kokas ihop till en orealistisk smörja i hjärnan. Dock, det var ändå roligt att återstifta bekantskapen med hjälten från fornstora da'r. Och Johnny Cash är i sitt esse i lurarna.

Från 2012 hittade jag detta Off The Grid-klipp på The Berrics, med Reese och Sebo Walker som kastar pil och rullar ut till nåt gudsförgätet kvarter i LA för en stunds halvmotiverad slappskejt. Rätt ok faktiskt.

Quiksilver gjorde ju en del bra edits för några år sen, och här är Mr Forbes med och ser allmänt rejäl ut.

Det som fick mig att skriva det här var senaste Chrome Ball-incidenten som poppade upp för nån dag sen, och som gjorde mig påmind om Reese's monumentala skateboardåkning ännu en gång. Inte för att jag hade glömt den, men ibland behöver man påminnas om varför man gillar viss typ av kontemporär åkning och vissa typer av kontemporära åkare, eftersom det nästan alltid går att härleda tillbaks till någon gammal 80- eller 90-talsfavorit, som t ex Reese Forbes.

Läs Chrome Ball-intervjun. Det är viktigt, om en av de viktigaste portalgestalterna inom East Coast-skejtingen, även om han själv inte riktigt vill kännas vid och verkar trivas med östkuststämpeln som hardcore-glidare.

Detta är ett av de mäktigaste foton jag någonsin sett. Huf, Dan Wolfe och Reese. Helt sjukt. Jag ska rama in detta och sätta upp det någonstans, så att jag alltid minns varför jag började åka skateboard och varför jag aldrig kommer att sluta.

(Jag orkar inte förnedra mig, och er, med att ta upp grejen om "Reese Forbes' Ollie Challange"-jippot. Det smakar illa i munnen. Men ni som vill kan read all about it i Chrome Ball-intervjun ovan)