Jag är tillbaka från en veckas semester. Fuerteventura. med barn, utan bräda. det fanns en del spots, men faktiskt inget att hänga i julgranen. docks så såg det ut som att de höll på att bygga en ditch i puerte de rosario. den som åker dit får se. Åter till att kolla skateklipp så ska jag i år försöka än mer att inte kolla för mycket på skate. min hjärna brändes lite under förra året. men det är svårt när internet kryllar av skateboardtalang. tänker att jag vill försöka ha det som man hade det innan internet. fast med om ni förstår. att man suktar efter klipp igen. väntar och funderar. håller sig till några få källor som är förknippade med kvalite. såsom kingpin, dank, mm. första klippet jag såg idag var detta:
More Skateboarding Videos
Otippat, men ösigt. vet inte så mycket om denna snubbe förutom att jag sett hans namn ett flertal gånger. sen är jag nyfiken på sebo walker fortfarande. han verkar var på något korståg i skateboardsamhället för tillfället.
försöker också att skriva en sammanfattning av förra årets skateboardtittande och uppfattande, men alla klippen är som en smet i hjärnan på mig. svårt att rannsaka vad som gjorde intryck. Mark Appleyard står dock väldigt högt på listan.
mer om det senare.
onsdag 29 januari 2014
fredag 24 januari 2014
Talang
När man ser dem så brukar man märka ganska omgående att de har något som gör det lite extra kul att titta på när de åker. Ofta handlar det om stil. Ibland, men inte alltid, i kombination med en galen trickrepertoir. Eller, det är inte heller stil som är den gemensamma faktorn, det är något annat. Vad ska man kalla det? Det är nåt med hela deras uppenbarelse, hur de för sig snarare än hur de rör sig, kan man säga.
Talang är inte bara att vara överjävligt bra tekniskt eller att ha en sinnessjukt stor trickpåse. Det är inte heller att ha en smörig eller rekorderlig stil utan snubbelfaktor eller stanceproblem. Talang är något annat. Det är nåt som syns lika väl när personen är "off the board" eller hur hen plockar upp brädan, petar runt brädan med foten på tailen eller bara rör sig med brädan som om den vore en förlängd del av kroppen. Allt, precis ALLT, ser naturligt ut för dessa personer.
Det behöver inte vara vackert, ej heller kraftfullt, utan det behöver "bara" se ut som om personen har varit ämnad att stå på en bräda sedan dagen hen föddes. Det är otroligt svårt att förklara i ord märker jag nu när jag försöker skriva om det.
Det finns många som ser naturliga ut på en bräda, som verkar röra sig mer avslappnat på fyra hjul än på två fötter. Det är sjukt. Men sen finns det de som inte ens verkar tänka på att de åker skateboard, utan verkar se brädan som en del av kroppen. Som om nerverna i den stund foten ställer sig på brädan, eller handen bara greppar brädan, omedelbart fortplantar sig och förbinder hjärnan med träet, truckarna, uretanet.
Historiskt är det många som sett nästan onaturligt naturliga ut på brädan: Penny, Hosoi, Chris Miller, Huf, Kenny Hughes, Creager, Marc Johnson, Antwuan... bara för att nämna några. Alla åker väl fortfarande, men är inte alls i närheten av tidigare nivå. Drehobl och Appleyard är två som fortfarande verkar hålla hög nivå, och som dessutom nästan har blivit ännu mer angenäma att titta på med tiden. I någon mån även Brian Anderson och Carroll. Och Rattray. Men denna egenskap är ytterst få förunnat.
I dagens åkning är det några som har "det", eller i varje fall är mycket nära "det": Dylan Rieder, Grant Taylor, Curren Caples, Westgate, m fl. En av dem som inte är veteraner men inte heller färskingar och som jag tidigt fastnade för är Alex Olson. Jag såg honom åka fortare än alla andra i Lakai-rullen Fully Flared 2007 och blev direkt förtjust i hans skateboardåkning. Det fanns något naturligt och galet på samma gång, vilket är rätt unikt. Han verkar också vara en person som går sin egen väg utan att fundera för mycket på vad andra tycker och tänker om det. Det finns en rätt skön scen med honom och hans farsa i hans Epicly Later'd som är värd att glutta på.
Jag har hela tiden känt att Alex Olson påminner mig om någon annan, men har inte förrän nu kommit på vem jag tänkt på: Ethan Fowler. En av de mest naturliga personer som någonsin stått på en bräda. Hans del i Stereo-filmen A Visual Sound från 1994 är en av de mest klassiska, men ibland bortglömda, delar som filmats. Kanske för att den efteråt har hamnat i skuggan av Jason Lee's sista part i samma film. Men Ethan hade, och har, en fullständigt unik stil som inte går att beskriva om man inte sett den. Han varvar cruising med high-speed backtail shoveits och ser ut som om han konstant flörtar med det förbisusande stadslandskapet och trafiken. Det är fortfarande en helt unik videopart som kommer att leva kvar på en piedestal under överskådlig tid.
Det finns en Epicly Later'd från 2008 där Ethan verkar ha lämnat det mesta bakom sig, men skejtar lite grann, och man känner igen "det" ganska omgående. Den innehåller en obetalbar sekvens där Keegan Sauder ventilerar det surrealistiska med att åka bredvid sin barndomsidol. Ungefär som att han måste nypa sig i armen för att fatta att det är samma person som han som 14-åring såg vara nästan löjligt före sin tid i A Visual Sound. Nu verkar Ethan Fowler lite egen, minst sagt, men som alla verkliga skejtaroriginal så skiter han nog hur som helst rätt rejält i vad andra anser om den saken. Det finns en hel del material från slutet av 90-talet och tio år framåt från Ethans tid på Foundation, men det är inget som jag är särskilt förtjust i. Visst åker han bra, men det är något som saknas. Det känns inte som att det är riktigt samma person. Då är det bättre att hållas med Stereofilmerna från mitten av 90-talet och Epicly Later'd från 2008. Dock, det finns ett klipp till som känns skönt, det här:Tills jag ser/hör nåt mer från denne fruktansvärt begåvade (överbegåvade?) skejtare, håller jag tillgodo med detta och minns en av de mest naturliga talangerna som stått på en bräda. Och så håller jag koll på vad Alex Olson pysslar med. Det känns som att vad som helst kan hända.
tisdag 7 januari 2014
Gammal är yngst
Alla måste väl växa upp endera dagen...
En gammal skejtare som närmar sig 40-strecket har väl alltid fått finna sig i att bli sedd som någon slags suspekt barnasinnesbevarare utan nämnvärda ansträngningar att anpassa sig till det rådande samhällets vuxenpoängsrace. Detta kan säkert skapa fnys i den mest förfinade hjärna som måste frustas ut genom för stunden mest lämpliga kroppsöppning. Nu är det ju dock så fint beskaffat att skateboard har börjat bli ansett som närmast acceptabelt, även hos samhällsmedborgare som för ett par decennier sedan skulle ha ringt polisen om det satt en brädburen ungdom på parkbänken.
Det är nästan så att man blir nostalgisk över gamla tanter som hötter åt en och patrullerande polisbilar på jakt efter nåt att göra (i alla fall i den lilla småstad där man växte upp). Men det var ändå rätt lugnt på den fronten. Det var värre med alla gliringar och allmänt hånfulla blickar man utstod. 1987-89 var skateboard en hejdundrande fluga som dansade ett par somrar och alla och deras mostrar åkte rullbräda. Runt 1990 var den död som en splashad spyfluga mot en skitig fönsterruta. Kontrasten var enorm.
Helt plötsligt var 95% av alla som tidigare skejtat och deras ivriga påhejare våra fiender. De hånade oss som fortsatte åka. Vi fattade aldrig riktigt varför denna vändning kom, men samtidigt störde vi oss heller aldrig så mycket på det att vi också slutade skejta. Det var tvärtom så att utanförskapet stärkte oss, gjorde oss ännu mer övertygade om att vi skulle fortsätta bejaka vårt annars svårt utrotningshotade barnasinne.
Jag tror det kan handla om att man ansåg att vi skulle "växa upp". Om man inte växer upp gör man per definition inte rätt för sig och blir sedd som något slags suspekt element. Att skateboard av många ses som en sport hjälper inte. I skolan hörde man folk säga att "Ja, höhö, ehe, en sport utan kroppskontakt är ingen sport, det är töntigt!". Hockey var det som åsyftades. Man måste knuffas och tacklas och stångas med andra för att legitimera, "förtjäna", sin plats i samhället. Allt annat är suspekt och måste per definition bemötas med nåt slags straff eller stigmatisering. Hur skulle det se ut om folk rättade sig efter sina egna regler för hur man ska leva och umgås? Även om man inte skadar andra, utan på sin höjd sig själv eller en redan sliten parkbänk med knivristningar och hundra fimpbrännmärken på? I och för sig, det är nog faktiskt än värre om man INTE skadar andra utan håller sig för sig själv och GILLAR det man gör. Det är det värsta, det mest suspekta man kan hålla på med. Avundsjuka, rädsla och grupptryck frodas utanför det sociala kraftfält som skiljer minoriteten från massan.
Men, som tur är verkar det idag som att det är mer accepterat att "inte växa upp", på gott och ont. Jag vet inte vad det beror på. Kanske gjorde 90-talets "indievåg", som genomsyrade hela samhället och inte bara musiken, att olikheter började accepteras mer och att människor som valde att på något sätt söka sig utanför mainstreamkulturen inte längre blev lika stigmatiserade.
Det finns många skateboardåkare som närmast har varit att betrakta som original. Original har traditionellt varit ett fult ord, som står för individer som borde "botas" på något sätt, så att de åter kan passas in i samhällets accepterade mallar. Original är för de flesta inte ett positivt laddat ord. Men kreativiteten hos ett original överstiger ofta mainstreamindividen med hästlängder.
Ofta, men inte alltid, går stor originalitet hand i hand med missbruk av någon form. Förmodligen beror detta delvis på att anpassningen till samhället alltid har varit något av ett problem för den här personen samt att det sociala trycket på att anpassa sig är så hårt. Naturligtvis kan det finnas andra bakomliggande orsaker också, men att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål är sällan en bra lösning.
Inom skateboardåkningen har det alltid funntis gott om fyrkantiga klossar med anpassningsproblem. Många av dem har tyvärr förmodligen aldrig hittat sin plats, utan får härda ut. Men många har också blivit stora förebilder inom sitt område, ikoner, idoler och legendarer hyllade av en hel värld av skejtare.
En av dessa kreativa kaoskanoner som förmodligen på ett eller annat sätt "räddats" av skejtkulturen är naturligtvis Gonz; det eviga barnet, det galna geniet.
En annan är Jim Greco, som genomgått en häpnadsväckande metamorfos de senaste tio åren. Greco har utvecklats till att bli en av dem som jag iakttar ihärdigast och med stor respekt när det kommer till modern skateboard.
Jim Greco "d.ä." i Misled Youth (1999)...
...och i Baker 2G (2000)...
...och så Jim Greco "d.y." i en intervju från i höstas.
En annan är Jims forne Baker- och nuvarande Suprakollega Terry Kennedy, en grym talang som tidigare dolde sin åkning bakom ett tjockt lager spex vilket i sin tur gjorde att jag aldrig fattade hur bra han var och är. Dessutom verkar han vara en genomtrevlig snubbe.
Från Terry i sin genombrottsdel i Baker 3 (2004)...
...och nåt slags clown med Bam Margera/Jackassgänget runt samma tidsperiod...
...till två intervjuer med dagens Terry från september resp oktober 2013.
Om detta handlar om att "växa upp" så är det precis så jag alltid har velat, men inte alltid har vågat, växa upp. Att behålla lekfullhet och kreativitet samtidigt som man erkänner att livet kräver ett visst mått av ansvar, respekt och tråkiga vardagsrutiner. Att även om man lugnar ner sig aldrig kompromissar med sin originalitet och aldrig låter sig luras att man måste passa in sin ofta fyrkantiga person i identiska, runda, välslipade och fabrikssvarvade hål.
Det finns inget bättre än människor som förvånar en och får en att tänka till. Även om man först reagerar negativt, är det ändå bättre än att inte reagera alls. Kom ihåg: om det inte rasslar och surrar i huvet, så är det förmodligen ingen hemma!
"Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original"
- Albert Engström
En gammal skejtare som närmar sig 40-strecket har väl alltid fått finna sig i att bli sedd som någon slags suspekt barnasinnesbevarare utan nämnvärda ansträngningar att anpassa sig till det rådande samhällets vuxenpoängsrace. Detta kan säkert skapa fnys i den mest förfinade hjärna som måste frustas ut genom för stunden mest lämpliga kroppsöppning. Nu är det ju dock så fint beskaffat att skateboard har börjat bli ansett som närmast acceptabelt, även hos samhällsmedborgare som för ett par decennier sedan skulle ha ringt polisen om det satt en brädburen ungdom på parkbänken.
Det är nästan så att man blir nostalgisk över gamla tanter som hötter åt en och patrullerande polisbilar på jakt efter nåt att göra (i alla fall i den lilla småstad där man växte upp). Men det var ändå rätt lugnt på den fronten. Det var värre med alla gliringar och allmänt hånfulla blickar man utstod. 1987-89 var skateboard en hejdundrande fluga som dansade ett par somrar och alla och deras mostrar åkte rullbräda. Runt 1990 var den död som en splashad spyfluga mot en skitig fönsterruta. Kontrasten var enorm.
Helt plötsligt var 95% av alla som tidigare skejtat och deras ivriga påhejare våra fiender. De hånade oss som fortsatte åka. Vi fattade aldrig riktigt varför denna vändning kom, men samtidigt störde vi oss heller aldrig så mycket på det att vi också slutade skejta. Det var tvärtom så att utanförskapet stärkte oss, gjorde oss ännu mer övertygade om att vi skulle fortsätta bejaka vårt annars svårt utrotningshotade barnasinne.
Jag tror det kan handla om att man ansåg att vi skulle "växa upp". Om man inte växer upp gör man per definition inte rätt för sig och blir sedd som något slags suspekt element. Att skateboard av många ses som en sport hjälper inte. I skolan hörde man folk säga att "Ja, höhö, ehe, en sport utan kroppskontakt är ingen sport, det är töntigt!". Hockey var det som åsyftades. Man måste knuffas och tacklas och stångas med andra för att legitimera, "förtjäna", sin plats i samhället. Allt annat är suspekt och måste per definition bemötas med nåt slags straff eller stigmatisering. Hur skulle det se ut om folk rättade sig efter sina egna regler för hur man ska leva och umgås? Även om man inte skadar andra, utan på sin höjd sig själv eller en redan sliten parkbänk med knivristningar och hundra fimpbrännmärken på? I och för sig, det är nog faktiskt än värre om man INTE skadar andra utan håller sig för sig själv och GILLAR det man gör. Det är det värsta, det mest suspekta man kan hålla på med. Avundsjuka, rädsla och grupptryck frodas utanför det sociala kraftfält som skiljer minoriteten från massan.
Men, som tur är verkar det idag som att det är mer accepterat att "inte växa upp", på gott och ont. Jag vet inte vad det beror på. Kanske gjorde 90-talets "indievåg", som genomsyrade hela samhället och inte bara musiken, att olikheter började accepteras mer och att människor som valde att på något sätt söka sig utanför mainstreamkulturen inte längre blev lika stigmatiserade.
Det finns många skateboardåkare som närmast har varit att betrakta som original. Original har traditionellt varit ett fult ord, som står för individer som borde "botas" på något sätt, så att de åter kan passas in i samhällets accepterade mallar. Original är för de flesta inte ett positivt laddat ord. Men kreativiteten hos ett original överstiger ofta mainstreamindividen med hästlängder.
Ofta, men inte alltid, går stor originalitet hand i hand med missbruk av någon form. Förmodligen beror detta delvis på att anpassningen till samhället alltid har varit något av ett problem för den här personen samt att det sociala trycket på att anpassa sig är så hårt. Naturligtvis kan det finnas andra bakomliggande orsaker också, men att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål är sällan en bra lösning.
Inom skateboardåkningen har det alltid funntis gott om fyrkantiga klossar med anpassningsproblem. Många av dem har tyvärr förmodligen aldrig hittat sin plats, utan får härda ut. Men många har också blivit stora förebilder inom sitt område, ikoner, idoler och legendarer hyllade av en hel värld av skejtare.
En av dessa kreativa kaoskanoner som förmodligen på ett eller annat sätt "räddats" av skejtkulturen är naturligtvis Gonz; det eviga barnet, det galna geniet.
En annan är Jim Greco, som genomgått en häpnadsväckande metamorfos de senaste tio åren. Greco har utvecklats till att bli en av dem som jag iakttar ihärdigast och med stor respekt när det kommer till modern skateboard.
Jim Greco "d.ä." i Misled Youth (1999)...
...och i Baker 2G (2000)...
...och så Jim Greco "d.y." i en intervju från i höstas.
En annan är Jims forne Baker- och nuvarande Suprakollega Terry Kennedy, en grym talang som tidigare dolde sin åkning bakom ett tjockt lager spex vilket i sin tur gjorde att jag aldrig fattade hur bra han var och är. Dessutom verkar han vara en genomtrevlig snubbe.
Från Terry i sin genombrottsdel i Baker 3 (2004)...
...och nåt slags clown med Bam Margera/Jackassgänget runt samma tidsperiod...
...till två intervjuer med dagens Terry från september resp oktober 2013.
Om detta handlar om att "växa upp" så är det precis så jag alltid har velat, men inte alltid har vågat, växa upp. Att behålla lekfullhet och kreativitet samtidigt som man erkänner att livet kräver ett visst mått av ansvar, respekt och tråkiga vardagsrutiner. Att även om man lugnar ner sig aldrig kompromissar med sin originalitet och aldrig låter sig luras att man måste passa in sin ofta fyrkantiga person i identiska, runda, välslipade och fabrikssvarvade hål.
Det finns inget bättre än människor som förvånar en och får en att tänka till. Även om man först reagerar negativt, är det ändå bättre än att inte reagera alls. Kom ihåg: om det inte rasslar och surrar i huvet, så är det förmodligen ingen hemma!
"Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original"
- Albert Engström
snabbt inlägg
sitter och filar på en försenad årskrönika. innan den dyker upp inom en vecka så tipsar jag om dessa två klipp:
DONOVAN PISCOPOS del från nike har äntligen dykt upp för sig. skönt.
sen tipsar jag om siten liveskateboardmedia
och sist så tipsar jag om en riktigt skön edit från canada, the ollie crew
nu skissar jag vidare på min årskrönika. god skate!
DONOVAN PISCOPOS del från nike har äntligen dykt upp för sig. skönt.
sen tipsar jag om siten liveskateboardmedia
och sist så tipsar jag om en riktigt skön edit från canada, the ollie crew
nu skissar jag vidare på min årskrönika. god skate!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)