Fred Gall igen!

ok. Jag har ju skrivit om denna legend många gånger innan. men han slutar aldrig förvåna. Han kommer aldrig bli utträknad. Denne Fred Gall. Varför Habitat bestämt sig för att göra en liten dokumentär om honom nu helt plötsligt tänker jag inte lägga ner mer tankekraft på. Utan bara glädjas av vad som gavs. En fin liten dokumentär där lite lirare babblar honom och lite skating. dock en grej. Varför fick inte fred Gall själv medverka med lite historier? grym skating är det iaf:

Sen som ett paket på posten så laddar trasher upp en ny film med Habitatgänget. Jag smäller av! detta Kan inte bli dåligt. och det blev det inte heller.
Här är vad som fastnade störst.
Silas har en bra del. jag har aldrig tyckt så mycket om Silas, ser nu att han har vissa drag som liknar en viss jereme rogers i ansiktet. gör inte saken bättre. Men Silas skatar grymt. solid stil, om än lite tråkig. Sen kommer två!! trick med Danny Garcia. Är han Pro fortfarande. han är ju grym inget snack. men man har ju inte direkt blivit överöst av material på an. Sen följer Ghuru Khalsa. inget speciellt. schysst sw kickflip uppför ett gäng trappsteg dock. Syvanen gillar jag, smarrig bs kickflip över rabatten och riktigt go sw ollie som följer. Han verkar kul tycker ja, är han finne på riktigt?
Sen följer Brian delatorres del. helt övergrym förrutom första treflippen under hans namn. vad gör han med bakfoten, är det ett dåligt skämt? resten, underbart. stilen, lugn blandat med stor portion ös. Alex Davis har också en riktigt peppad del, diggar inte hans ökencamobrallor, borde ha skippat dem, men annars!! yes! Janoski tillhör favoritskatarkategorin hos mig. trist är då att jag slutat hoppas på ännu en fullpart. något ja tycker är lustigt så får jag alltid en känsla av att han alltid har bättre parts under habitats regi, än under NIke. lustigt. men som att hans stil passar bättre in på habitat än nike kanske? aja. ett par trick med, alla övergrymma såklart. Ovan nämnda Fred Gall imponerar även fast den ger smak för mer. ett par trick i typisk Gall-anda. Daryl Angel imponerar stort. riktigt härlig del som bjuder bla på en riktigt fet ollie från bump över rail till bs wallride. stor! Mark suciu! sista delarna. han har typ tre stycken. alldeles för mycket. jag slumrade till i mitten nånstans, kan bero på att jag är småbarnspappa med konstant sömnbrist, eller just det faktum att det blev för långt. kändes lite matande liksom. men absolut, killen är säker på det han gör. att åka skateboard. 

Riktigt kul o se lite habitat igen, samt såklart fred gall dokumentären. Men tänk en fullpartsfilm med habitat igen. jag ryser av behov av det.
Nästa år ska jag köpa nya skateskor o åka mer! häng på! det kommer bli kul!

Fool's Gold

En ny tour-edit från LRG har väckt mina funderingar över hur mycket filmtekniken gör för skateboardåkningen. Åsikterna går ofta isär om hur man vill att åkningen ska presenteras; grynigt eller krispigt eller nåt mittemellan.

Personligen gillar jag all skateboardåkning, oavsett videoteknik, men ibland känner man att filmandet kan ha gjort underverk för åkningen. Typ av åkning som man kanske sett hundratals gånger förut, kanske t o m av samma åkare, men som nu i en viss presentation framstår som extra smarrig.

Jag kan alldeles för lite om olika kameravinklar och tekniksnack, men i denna video känns det som att det synnerligen är kamera och kameraman som smörjer ens näthinnor med ett extra lager steezolja. Det är ofta allt jag begär, speciellt när man ser många nya skejtsnuttar per dag. Även om geniunt bra skateboardåkning alltid skiner igenom oavsett filmteknik, så kan det helt klart hjälpa till att se saker på ett nytt sätt. Vare sig det är grynigt eller krispigt eller mittemellan. Det kan t o m vara värt att bli lurad på konfekten, om konfekten ersätts av nåt ännu godare ögongodis.



LRG Cyprus Tour Clip a Skateboarding video by SkateboardMSM

PS. Socialstyrelsen informerar: Tänk på att det i första hand alltid är trevligast att bevittna skateboard live. Utan vare sig filter, slo-mo eller tre vinklar av samma trick. DS.

Den där Dennis

Den över ett år gamla Jenkem-intervjun med Busenitz är värd att återkomma till. Igen och igen.

Grabben har koll. Det är som om Natas och Tommy Guerrero skulle adopterat en lintott och matat honom med surf- och hillbombing-välling varje dag tills han blev stor nog att kasta sig ut genom dörren och nerför backen.

Inga krusiduller. Bara ren skateboardåkning. Och lite snack och mycket verkstad (bokstavligen).

Man önskar att man hade en bråkdel av hans energi...

http://www.jenkemmag.com/home/2012/11/14/the-dennis-busenitz-interview/

The Way way back

De flesta som har känt mig länge skulle förmodligen säga att jag hållit och håller Guerrero (Tommy, inte Nicky), Hensley, Hufnagel, Forbes (Reese, inte Israel) eller Appleyard som absoluta favoriter genom ett kvartssekels skateboardintresse.

Men det finns en skateboardåkare som mer än någon annan är något av, ja det känns underligt, men faktiskt en regelrätt idol för mig. Jag har följt honom från andra sidan jorden sedan jag själv började skejta 1987 och jag vet inte om det har att göra med att vi är lika gamla eller om det är för att man som 14-åring annars bara hade folk som var mycket äldre än en själv att se upp till.

Tony Hawk var underbarnet i mitten av 80-talet, men han var 20 år 1988 och redan rätt gammal i mina ögon. Alla andra proffs var äldre än honom. Alla utom en.

Jag såg Danny Way första gången i Public Domain, som en wiz kid som gjorde äldre proffs egna signaturtricks som Madonna, Christ air och Gymnast plant i förbifarten och högre, längre, bättre! Det var förmodligen så overkligt att se en jämnårig kille smiska de äldre så hårt att jag inte fattade hur stor potential det fanns i den där lille störige galningen då. 1989 såg jag honom i Shackle Me Not, och skateboardåkningen hade utvecklats så mycket att Public Domain som kommit ett halvår tidigare kändes som en bok som hade grävts upp av arkeologer och blåsts av så dammet yrde och pappret frasade sönder mellan fingrarna. Det var så overkligt, igen, att jag knappt fattade vad jag såg.

Utvecklingen av skateboard gick så fruktansvärt snabbt kring 1990 så man kan överhuvudtaget inte jämföra det med någon senare period. Det var som om du ena året uppfann hjulet och nästa år rullade upp i en Ferrari på garageuppfarten. För att ett år senare köra en bil på luft som aldrig behöver tanka. Framtiden var hela tiden närvarande, utan att man visste om det.

Både Danny Way och Tony Hawk blev proffs när de var 14 år gamla. Tony var underbarnet som började bli gammal, Danny var underbarnet som fortfarande var ung. Det finns många likheter mellan dessa två, som de kanske själva inte vill kännas vid.

Mellan mig och Danny Way finns få om ens några likheter, förutom att vi båda åkt skateboard sedan 80-talet, men ändå känner jag en koppling till honom på något underligt sätt. Jag minns en DC-turne 1997 där jag var på stoppet i Stockholm och kollade. Alla var där utom Danny. Jag fick nåt ryck och gick fram till Colin McKay och tackade för en grym uppvisning och frågade varför inte Danny var med. Han stirrade först på mig som om jag var en galning (Moses Itkonen som stod bredvid stirrade också på mig med samma osmickrande blick) men tackade sedan artigt och svarade att "Oh, he had to take care of some business, so...".

Jag minns att han skulle ha dykt upp på en demo i Falun runt 1990-91, men att han då också uteblev. Enda gången jag sett honom live var i Globen på någon extremsportgala 1997 nånting, ett jättejippo med vertramp, snowboardbacke och Bloodhound Gang och 10 000 skrikande ungar. Av det minns jag mest att jag satt alldeles för långt upp på läktaren för att se bra, samt att Danny och Rune Glifberg skejtade vertrampen efter uppvisningen/tävlingen, när de hade släckt ljuset. De försökte kontinuerligt med, vad jag kunde se från typ 100 meter bort, kickflip backside lipslide, som väl var hyfsat tech då. Det var väl samtidigt som Danny och Colin filmade för Plan B-filmen Revolution, i vilken de slutligen skickar den traditionella vertåkningen till sällare jaktmarker genom att i stort sett ta Rodney Mullens trickrevolution till vertrampen (bortsett från den redan då rätt pajiga inramningen och att många trick visas två gånger från samma vinkel). Efter detta fanns bara en väg att gå för Danny Way: mega.

Många har idag rätt kritiska synpunkter på Danny Ways utveckling och influens på modern skateboardåkning. För mig är han förmodligen den mest betydelsefulla skateboardåkare som existerat. Möjligen tillsammans med Mullen, och i visst avseende Gonz. Där Mullen och Hawk revolutionerat sporten trickmässigt och där Gonz och Hosoi revolutionerat sporten kulturmässigt, under 80-talet, har Way smält samman alla dessa delar och utvecklats till något unikt som i varje fall jag varken förr eller senare sett på ett par hjulpar.

Danny Way VAR 90-talet i egen hög person, och utan 90-talets utveckling skulle ingenting se ut som det gör idag, på gott och ont. Men de som bara fokuserar på det onda (big corporate, stadiumshower, energidrycker etc.) missar halva poängen som handlar om utveckling och framåtblickande, hela tiden letandes efter den "progression" som var anledningen till att man fastnade för sporten/kulturen från första början. Att som skateboardåkare jämföra sig med Danny Way är som att som golfare jämföra sig med Tiger Woods. Helt omöjligt, om man är vanlig dödlig. De är sina egna värsta fiender, för de tävlar inte mot några andra än sig själva. Därför är de portalgestalter inom sina områden. Därför är de bara de själva, bevisligen, som kan krossa sig.

Jag tänker att det kanske är såhär 18-åringar idag ser på Nyjah. Trots att jag och många i min generation inte riktigt fattar den totala storheten i Hustons åkning, trots att det ÄR imponerande sanna mina ord, kanske en 18-årig skejtare respekterar honom för att han växt upp parallellt med underbarnet och kan identifiera sig med honom på ett helt annat plan än en 40-årig gubbe kan. Men alla skateboardåkare kan relatera till sökandet efter perfektion. Alla har en bild i huvudet av hur man vill åka, hur man vill se ut, hur man vill göra tricken. Men man vet också att ingenting är gratis, inte ens för underbarnen. Kanske särskilt inte för underbarnen. Därför är det, precis som någon så riktigt rekommenderade, så mycket trevligare att se Nyjah "raw and uncut" än att se perfekta men anemiska hammers som tagna ur valfritt Tony Hawks Pro Skater-spel.

Jag sitter hur som helst allt som oftast och väntar på nytt skatematerial från Danny Way. Det är allt glesare mellan tillfällena numera. Nån kort DC-teaser från Hawaii här, nåt rally-klipp där. Nån solnedgångsbild här, nåt speed boarding-klipp där. I detta läget skulle jag nöja mig med vad som helst, utan perfektion eller revolution. En vurpa. En missad Madollie. Ge mig nåt!

Under tiden kan jag inte se mig mätt på dessa leftovers, som ger dem som anser att han bara är en "jockish" vert- och megasnubbe som inte har nån street cred något att bita i.

Chronicling Donovon...

Nike SB släppte som sagt Chronicles 2 tidigt imorse svensk tid, exklusivt för sin app. Den går att se i 24 timmar i appen, typ till inatt/imorgon bitti nån gång. En rätt kort liten trudilutt, som efter en första titt påkallar några initiala kommentarer...

Donovon Piscopo, grabben med bästa namnet i stan, inleder med en för mig väldigt skön part full med sladdriga men stiliga lines. Jag har få erfarenhetspoäng gällande Piscopo-sightings, men jag gillade verkligen detta. Vet inte om det är för att hans åkning är ny för mig, eller om det bara var rent grym åkning, men det gav mig i a f den där inledande skjutsen bakom glasögonen som jag suktade efter. Tre tummar upp!

Theotis Beasley... en liten favorit som brukar lägga upp väldigt cleana grejer när det serveras korta klipp på webben. Har alltid tyckt att hans stil är skön, trots techandet. Sköna landningar, stabil stance. Men detta slog inte knut på min synnerv direkt. Lite tråkigt, tyvärr. Några fyrverkerier, men inte mycket man minns av denna part. Förväntningarna uppfylldes verkligen inte.

Daryl Angel rullade på bra, men rätt förväntad part. Helt ok, men inte så mycket mer att säga. Har väl ingen direkt relation till hans åkning heller, men habilt och stabilt kort och gott.

Luan Oliveira, min favorit i Street League-maffian, hade jag väldigt höga förväntningar på, men dessa infriades inte heller. Visst, han gör galna combos, men hans softa powerhousestil skiner inte igenom i hans streetlines. Vet inte varför, i klipp jag sett honom skejta Brasiliens ruffa gator såg han grym ut. Här är det inget man inte sett förut. Också lite tråkigt tyvärr.

Enter Justin Brock. Jeesuz... detta är rått och galet. Riktigt hårdkokta spots han har hittat också. Dessutom varvar han tech, flow och självspäkning så man blir helt svettig. Helt passande åker han till Minor Threat, och det tillför en extra dimension till den redan blodtryckshöjande parten. Detta vill man definitivt se igen!

Shane O'Neill, Street League-tech-monstret som jag knappt sett åka riktig street före detta, gör mig inte besviken, men det är också rätt förväntad åkning som betar av sjuka tech-combos på löpande band så man blir lite trött i ögat efter ett tag. Dock, jag kan inte låta bli att vara imponerad av vissa saker som är så sjuka men som han gör otroligt smooth, t ex front feeble laser flip off och den där dubbla switch treflippen utför en rätt rejäl trappa, dessutom efter en liten line före, vilket gör att den känns rätt mycket mer imponerande än 9-club-exemplaret i Street League. Helt ok, man blir impad, men också en rätt förväntad part.

Och så Ishod Wair då. Delen som jag hade kanske mest förväntningar på av alla. Men. Nja. Jag vet inte. Om han ska få SOTY, så kan de nog inte ge honom det baserat på denna del. Tyvärr blev jag lite besviken här, men det kanske är för att mina förväntningar var så sjukt höga. Men jag gillar Ishod, och det här är bra, men bara inte så sjukt bra som det skulle kunna vara känner jag. Särskilt som han har sista delen, då förväntar man sig nåt sinnesjukt. Eller i varje fall innovativt eller väldigt stilfullt. Detta är varken eller. Några insprängda sköna lines och en del grymma grejer, men som helhet är det inget jag kommer återkomma till. Men, han åker till Death's "Politicians in my eyes", vilket räddar det från att bli lite tråkigt. Dock, jag tror SOTY är körd för dig Ishod... om det nu betyder nåt, vad vet jag.

En småtrevlig bekantskap med några highlights, främst Piscopo och Brock, men som helhet inte någon "bangin'" upplevelse. Men för fan, kolla in den i Nike SB-appen medan ni kan, det är ju gratis!

Före är det nya efter

Imorgon bitti svensk tid släpps Nike SBs nya Chronicles 2, med bl a SOTY-halvfavoriten Ishod Wair, exklusivt för Nike SB-appen vad det verkar. Redan igår kväll släpptes dock extramaterialet till Ishods part, "the prequel", på Thrasher.

Är det här någon ny trend? Att locka med det extramaterial som annars alltid brukar släppas EFTER att huvudmaterialet släppts. Jag tror i a f att det är första gången jag ser ett extramaterial FÖRE huvudmaterialet. Som ett lockbete funkar det ok, men risken finns väl ändå att man inte blir lika sugen att se "det stora släppet" som man kanske annars skulle vara.

Dock, åker man som Ishod är det förmodligen rätt lugnt ändå, det verkar finnas ett konstant intresse. Och det förstår jag, jag gillar hans blandade åkstil där han lyckas se ut som om han åkte för Real, Girl och Santa Cruz på samma gång. Det finns något tidlöst över karln, som ibland kanske kan uppfattas som tråkigt, men som egentligen är djupt sympatiskt. Inte alltid de sjukaste tricken, inte alltid den smörigaste stilen, inte alltid de bästa lajnsen, men en kombination som är rätt jävla svårslagen idag, när folk ofta antingen har grym stil, grymma trick eller grymt flow. Best of both... eh, all three.. worlds!?

ett till

Jag bara förutsätter att ni sett bronze 56K filmen. här kommer lite leftovers! väl sett!

Puf the huf!

Jag hajjar inte riktigt alla majja-prylar som HUF håller på med. Men riktigt bra skating kan de leverera. Brad Cromer är ju riktigt ögongodis. vilket smarr. kolla in denna tourfilm.
Det skatas annorlunda på något skönt vis, sen att de försöker efterlikna nån gammal 411Vm grej kan ju diskuteras, men riktigt bra skate.

Singin' in the rain

Regn var det värsta man visste när man var yngre skejtade ute varje dag under sommarhalvåret. Man väntade på sommaren under hela mörka vinterhalvåret och november var den värsta månaden av alla. Då var det som allra tydligast hur långt man hade kvar till sommaren och hur oändligt lång tiden upplevdes innan de första värmande solstrålarna började tränga igenom den isblå himlen någon gång i mitten på mars.

Sen var det det här med gruset. Man vaknade varje morgon med en intensiv förhoppning om att man skulle höra gatsopartraktorn köra förbi utanför. Då visste man att den riktiga våren var här. Man kunde ofta skejta innan gruset var borta, men det var alltid en halvfärdig känsla som inte sällan accentuerades av ett par saftiga asfalt-sucker-punches på grund av gruskorn framför hjulen. Jag har många gånger förundrats över hur små stenarna har varit som kan orsaka tvärnit av ett ekipage på 75 kilo kött och bräda med halvdecimeterstora hjul rullandes i rätt bra hastighet. Tycker fortfarande det är fascinerande. Man tycker rörelseenergin borde kunna övermanna de där små ligisterna…

Men regn. Det var det värsta av allt. Allt stannade upp. Fanns inget annat att göra än att vänta ut det. Man satt och snackade under ett tak. Käkade nåt. Drack nåt. Såg det jävligt mörkt ut åkte man hem till nån och kollade på skejtfilm för att bara bli ännu mer peppad och ännu mer frustrerad när man tittade ut igen och blicken rann mellan den grå himlen och den blänkande blöta asfalten.

November är fortfarande rätt deppig, trots att jag inte åker utomhus så ofta, ens under sommarhalvåret. Det är nåt som har vuxit fast, att den här månaden inte är skapad för att behaga mig. Den är skapad för att pröva mig. Svärtan är påtaglig. I vad som känns som det konstanta mörkret: svart asfalt, svart himmel.

Men i svärtan finns också något besynnerligt avspänt. Man resignerar inför en kraft större än sig själv. Vad kan man göra annat än att bara skita i allt och köra utan hämningar, att hitta det ursprungliga lattjolajbansinnet som var där ”i begynnelsen”? Allvar och leklust i prefekt harmoni. Yin och Yang. Yin är det mörka, kalla, fuktiga, jordiga. Yang det flödande blodet, det varma, det ljusa. Även, som av en lustig tillfällighet: det torra.

Det finns få saker som är så motsägelsefulla som skateboard och regn. Just därför kan det vara så befriande att se dem försöka hitta harmoni med varandra. Allvaret, som började som lek, hittar tillbaka till leken igen. Låtom oss sjunga rainboardingens lov med följande små videografiska exempelbilder...

...för att avsluta med kanske det mest klassiska av alla rainboardklipp:

http://youtu.be/woOeTjqqBIk 

Stoppa pressarna!

Skiftbyte ska vara med på:

Vi går under namnet Avestapiraterna och är sjukt peppade! Förresten. läs inlägget under. grundligt! det är väl värt några mindre minuter på facebook!

Singla slant

"The element of style is a big component that is missing these days. Nobody was pushing that style card on the next generation so now, nobody has their own style. It’s all a bit robotic [...] Please everybody, get your own style. Make skateboarding enjoyable to watch again!"

(Jovontae Turner, the chrome ball incident: postscript: jovontae turner chromeballincident.blogspot.com)

Det här med stil inom skateboard har varit ett ständigt återkommande ämne så länge som jag har intresserat mig för kulturen, alltså sedan 1987. Eller på skateboardspråk; antiken. Jag är själv verkligen ingen renässansman när man pratar om stil, särskilt inte i dagens läge, då gubbstelheten gör sig påmind bara man funderar på att åka skateboard. Men jag tycker det ändå är viktigt att stilaspekten finns med när man betraktar skateboardåkning, för den tillför en väldigt trevlig dimension till hela grejen.

Att betrakta skejtande och att själv stå på brädan är två helt skilda saker. Det ska gudarna veta. Ju äldre man blir desto tydligare blir denna skillnad. Det är väldigt få förunnat att behålla en skön, avslappnad stil efter 20 år på brädan. Ett helt logiskt faktum kan vara att man helt enkelt inte skejtar lika ofta som man gjorde förr. Ett annat, mer motsägelsefullt, faktum är att det krävs mer frekvent rullande ju äldre man blir för att behålla kroppens smidighet. Så det blir en ond loop: ju stelare man känner sig, desto mer sällan åker man skateboard och desto stelare blir man, o s v…

Men jag har märkt att ju stelare man själv blir, desto mer gillar man att verkligen titta på åkare som man upplever har en stil som tilltalar en. Det är nästan omöjligt att förklara för någon annan som inte gillar samma åkare/stil om VARFÖR man går igång på det. Jag har hört och läst tillräckligt många skejtares åsikter under åren för att förstå att uppfattningen om vad som är ”en bra stil” i allra högsta grad är personligt. 

För mig är antitesen till stil att bara åka fram och tillbaka på en rak linje som om truckarnas bussningar vore cementerade: http://instagram.com/p/gUFYeEmEEK/ 

Det riktigt intressanta kanske dock är vad någon ”icke-skejtare” tycker. Jag har definitivt fördomar om att folk som inte åker skateboard inte alls kan bedöma en skateboardåkares stil, utan tänker bara på vilka ”konster och krumbukter” de gör på brädan. Detta är förmodligen en av de aspekter som gör att skateboard skulle passa rätt illa som OS-gren. I alla fall streetåkning. När det gäller t ex megaramp känns det kanske mer logiskt att bedöma snurrar och volter med 10-meters-linjalen i handen. Men så har vi Street League, där jag inte ens vet om stilaspekten existerar i bedömningsmallen. Det verkar i alla fall inte ha en avgörande betydelse. Och förmodligen är det bäst så, eftersom det ju omöjligt går att hitta en objektiv sanning om vad ”en bra stil” är. Resultaten skulle bli subjektiva, oförklarliga, orättvisa. Det skulle dessutom vara aningen svårt att dela ut sponsorers prispengar runt 100 000 till någon på de grunderna.

Men hur får man ihop en streetkultur på mer konstnärlig basis, där stil bevisligen har haft så enormt stor betydelse internt, med en mer neutral tävlingskultur där prestation alltid går före utförande? Går det någonsin att ”merga” dessa två och hitta en harmoni mellan dem? Eller kommer det att utvecklas mot två typer av skateboardåkare i framtiden; en mer konstnärlig, fri form och en mer strikt, tävlingsinriktad och kommersiell form som har mer gemensamt med annan idrott? Det har förmodligen funnits en sådan inneboende motsättning inom kulturen sedan 30-40 år tillbaks, det är bara det att det blir tydligare och tydligare med tiden. Dessutom kanske det blir tydligare om man som betraktare av kulturen är äldre och har längre perspektiv på allt man ser inom dagens skejting.

Det är lätt att sitta och tycka att man har rätt, när man själv inte är ute och slår sig varje dag. Ungdomarna har med all rätt helt andra perspektiv, och det är gott så. Det som är synd är att inte fler yngre delar med sig av sina tankar om skateboardåkning, utan att det nästan uteslutande är gamla föredettingar som undertecknad som grubblar offentligt. Men de yngre är väl, också med all rätt, upptagna med att skejta. Man borde skejta mer och skriva mindre. Förmodligen borde man istället göra mer av båda. För att bli en god stilist måste man öva, öva, öva... och hålla i! Det gäller skateboardåkning likväl som skrivande. 

Tålamod och bekvämlighet är två sidor av samma mynt, och det är bäst om det myntet alltid står på högkant. Alla som har singlat slant vet att det är ganska osannolikt att myntet landar och står kvar på högkant. Men det kan hända, och det gäller att fortsätta singla den där jävla slanten varje dag!

nattligt tips

Genom Dank magazine så fick jag nys om denna del med Bert Wotton. från filmen Sequel som jag inte hunnit kika upp
här är hemsidan iaf. 
Riktigt skön skate med denne Bert. största ollie bodyvarialen jag sett bl a.
Kolla in den.

köpenhamnarna kan!

Köpenhamn med dess köpenhamnare. jisses. som att de ligger i framkant på allt de gör. här är jag ju avis. på att stockholm är så himla stockholm, och så lite köpenhamn. jag såg denna ikväll:


blev hänförd, som vanligt av spotsen som finns i köpenhamn. och som oftast så börjar även denna danska edit med ett gäng skatare som cyklar, med brädorna på pakethållaren, sådär smart som jag själv aldrig skulle kommit på. allt filmat bakifrån såklart. Men riktigt bra skating. och då och då så synts denne Laurent gehin. som jag och en god vän, Olle, upptäckte i, om jag nu inte minns fel, Adios, one step beyond. jag hittar inte det men antar att han är under amateurs delen. hursom så är han en sån där skatare som jag hittar tillbaka till lite då och då. Han verkar liksom ha passionen för skateboard. han verkar ha känslan för vad skateboard är, för honom. Jag hittade denna del med honom som släpptes tidigare i år. även denna börjar med just det. cyklande skatare, påväg!
Laurents del börjar runt 33:40, men andra giganter som hjalte är ju med. Jag kan inte riktigt förklara vad som gör just Laurent så unik. men han har något magiskt, något nästan enstörigt kring sig som jag diggar. Såg till exempel välkomstdelen för dennis Durrant. sjukt bra skatare, men enligt mig så stannar det just där. han ser liksom lite för perfekt ut. allt sitter rätt, inget smuts i kanterna. alls= tråkigt. coudnt be more buttery som någon säger i delen. jag slutar där med tipset att verkligen lyssna på defekts podcast. just nu går de igenom 90-talet inför goldschool den 7 dec. två år per gång.
its a must!

Galenskaparkraft

Tänk er en galen tunna. Och så någon som hoppar i den.

Av rörelseenergin välter tunnan och börjar rulla nerför en asfalterad backe i högre och högre hastighet. På vägen studsar tunnan mot diverse hinder och utför en slags dans som skräller och dunsar och aldrig verkar ta slut. Folk står på sidan om vägen och hojtar och viftar med oklara motiv.

Men så stannar tunnan vid slutet av backen och gnisslar till med ett plåtigt, skärande ljud mot asfalten. Någon kryper fram ur tunnan. Varken denne någon eller tunnan verkar längre särskilt galna. En hårdhänt harmoni sprider sig i luften likt en svagt parfymerad, mjukt fuktig dimma som hen aldrig vill kliva ur. Ett beroende har påbörjats, mellan en människa och hennes urbana habitat.

Detta beroende har ett namn: skateboardkulturen. Det är ett beroende som ofta gör att allmänhetens svårdefinierade deltagare dömer skateboardåkare till utanförskap och sätter ligiststämpel på varje brädburen ungdom. Det är också ett beroende som i många fall leder till en livslång passion, outsinliga brunnar av kreativitet och betonghårda vänskapsband.

Betonghårt är också ofta priset som skateboardåkaren betalar för att bli utskälld och fördömd. Det gör ont att kastas ner på cementerad mark och riva upp sår på kärv asfalt. Detta är det dagliga brödet för de flesta skateboardåkare. Det och en och annan energidryck.

Men energin byggs inte enbart upp av smällar och snabba sockerkickar. Den största energitillförseln består av lust. Lust som föds ur en kreativitet som är få andra fysiska aktiviteter förunnade. Och det är här det blir riktigt intressant, för vad är det då som skapar en så tillåtande atmosfär och ojämförbar frihet? Vad är det som gör att en träbräda med fyra gummihjul under fötterna kan locka fram de mest galna tankar och infall man kan tänka sig?

Skaparkraften. För det är verkligen en KRAFT. Den kreativa aspekten finns där som en oomkullrunkelig konstant, och när man väl har upplevt den så kommer den finnas med en hela livet, på gott och ont, på allvar och ren jävelskap. Det är inte säkert att man lever med den dagligen, men den finns där. Det är inte säkert att man ens minns den, men den finns där. Har den slagit rot i dig kan du ge dig fan på att den suger sig kvar. Men det är alltid du som måste kanalisera kraften, du får inget gratis. Precis som när du ramlade och slog dig hårt när du lärde känna den de första gångerna, precis så ont kan det göra hela livet när du försöker få kontakt med den. Men det är alltid värt det.

Idag, när alla möjliga olika skateboardparker poppar upp som svampar och det verkar finnas pengar till det mesta, kan det vara enormt befriande att tänka på enkelheten. Att gå tillbaka till the basics. För även om bekvämligheterna gynnar rekryteringen och gör att, den om möjligt ännu mer svårdefinierade, allmänheten får upp ögonen för vad skateboard egentligen handlar om, så ligger ofta själen närmare det ruffa, enkla, hårda. Det som egentligen inte är byggt för skateboardåkning. Det som allmänheten har allra svårast att förstå. Det som påminner oss om att vi en gång var undanskuffade, fördömda själar som använde det som fanns och skapade något nytt ur det.

Och kanske är det något så enkelt som det handlar om. Utanförskapet. Att det tvingar en att skapa något nytt.

I vad som kanske kommer att bli en smått helig skrift inom skateboardkulturen i framtiden hittar vi mycket av ovanstående, fast i bildform. Den är värd en rejäl titt, även om man aldrig har stått på en skateboard!

The Accidental Playground

quim cardona och BA

Quim Cardona. jag har alltid sett upp till quim cardona. hans syn på skateboardåkning är väldigt inspirerande. att han skatar för att få en viss känsla. han vill ha den där känslan. känslan som bara skateboard kan ge en. jag har inte skatat mycket denna sommar. men idag, när jag rullade omkring på gatan och gjorde ollies uppför trottoarkanter och manuals över övergångsställen. så kom den där känslan till mig. den rena skateboardkänslan. där allt liksom står stilla. lyckan skjuter i höjden. Jag har förstått att jag kanske, kanske, kikar lite mycket på skateboardåkning. klipp filmer intervjuer mm. det får mig att koppla av. att släppa dagen, alla måsten lite. och bara, kolla, känna, skateboardåkning.
Här är ett klipp som får mig att släppa dagen lite. quim cardona



sen lite otippat så slänger jag in ett nytt porträtt, tror jag, på Brian Andersson.
jag tycker Brian hade en bra del i welcome to hell. har liksom inte så mycket på Brian. hans nya NIke-projekt. skorna tycker jag inte om. ser sjukt oskatebara ut. men på något vis tycker jag detta projekt va trevligt. så god titt!

underliga nyheter

idag var jag inne på HUH magazine, inget speciellt med det. men ibland har det nyheter vad det gäller skate. Och idag fann jag dessa två:

med följande text:
Influential contemporary Chinese artist Ai Weiwei has teamed up The Sk8room - a Belgian company "dedicated to promoting, selling and producing art on skateboards" - to produce three skateboard deck graphics. Each of the designs reference one of Weiwei's famous artworks - such as the Sunflower Seeds piece which showed at Tate Modern and He Xie which included over 3,200 porcelain crabs - and include bold statements like "There are no outdoor sports as graceful as throwing stones at a dictatorship in the world", "The world is not changing if you do not shoulder the burden of responsibility", and "Maybe being powerful means to be fragile" printed over the top. The decks are available from The Sk8room now for 300 EUR (approx. £250) each, with 20% of the profits going to non-profit organisation Skateistan.

Konstnären Ai Weiwei tillsammans med ett belgiskt företag som heter sk8room. jättevälkänd konstnär beblandar sig med skate. 300 euro. Sk8room har massa andra samarbeten med konstnärer, mer eller mindre kända. stora. flummigt att detta gått mig helt förbi. lite chockad. vet inte riktigt vad jag ska tycka, men många spännande graphics har dem.

Sen till nyhet nummer två:

Volcom Stone presents True To This | Official Trailer from Volcom on Vimeo.
verkar vara någon dokumentär där volcom ska visa hur true dom är.
Men en flytande ramp!!!!!!!! galet. skulle vilja se mer. får googla.
ok. god söndag. i veckan blir det skate. yes!

Bara håll käften och skejta!

Blev några city features på rad här. Det tänkte jag på först efter jag sett dem. Tänkte på dem bara som skejtklipp först. Alla tre har nåt: Krooked Circle Board i NYC, Tony Manfre i SF och Sheckler & co. i NYC.

Krooked är ju Marks bebis, och det blir ju därefter, men hans krookedness uppskattas mig och det är nästan alltid underhållande. SF är alltid SF, och det är ju skejtporr by default. Dessutom tar Manfre med oss på klassiska spots som gör att det känns mer än lovligt gött.

Så till problemet. Vad gör vi med Ryan Sheckler? Grabben är helt sjuk på att skejta, och nu pratar jag inte Nyjah-sjuk (=tråkig), utan han har dessutom en bra stil och gör jävligt snygga trick. Men hans image är ju helt uppfuckad vid det här laget. Jag skulle vilja se honom bara SKEJTA. Bara S-K-E-J-T-A! För en gångs skull, bara håll käften och åk på din jävla bräda. Inga "tattoos wit da bros" eller flörtiga blinkningar mot kameran. Men han är ju skadad av MTV-uppväxten, naturligtvis. Synd på så rara ärtor...

Det våras för kufen

Jim Greco är på god väg att bli rocker-generationens Gonz. Kul! Jag gillar Jimpa. Han highlightar något som är alltför sällsynt inom skateboard: udda figurer som är grymma skejtare. Ofta är de antingen eller. Jim är jättebra i Supras senaste tourvideo. Se bara:

Förresten en av de mest underhållande videor (fan, videor... vad säger man? Klipp? Film? Suck.) jag sett i år generellt. Blir glad av denna. Skateboard som underhållning. Yesssss!

"Gammel-Greco", d v s Gonz, är en lika skillad kuf i denna gamla tour-rulle från de fyras gäng, där galenskapen excellerar hand i hand med genialiska infall. För övrigt en av mina favoritvideos från de senaste 10 åren:

Två lysande exempel på galna genier som man på samma gång njuter av och vill hålla sig på så behörigt avstånd på som möjligt från. Skateboardåkningens Soup Nazi's.

små besvikelser

Satt och kikade på Stefan Janoskis del i transworld subtleties. en av mina absoluta favoritdelar. tror inte jag skrivit någon om honom tidigare. Är han med i det här snygginggänget? med gillette o reider o alla? Iallafall så diggar jag Stefan. han verkar ha en skön inställning till livet. ska försöka luska reda på lite intervjuer med honom. mitt inlägg heter små besvikelser. och när jag ilade iväg och skulle köpa stefans prosko på Nike en gång för flera år sedan så fick jag just en besvikelse i att skon inte passade mig o mina fötter.
Jag är lite besviken på mina truckval genom åren. Nu åker jag på Ace och är nöjd. men att jag en gång i tiden trodde mig vara en thunder-kille. så spräckte jag ena trucken efter andra skatedagen. i Borlänge minns jag. Att jag aldrig varit någon independent-snubbe. livet som skateboardåkare är kantat av dessa små besvikelser. man spar pengar, åker till barcelona, ska skata sants som i alla filmer. så är kanterna helt frasiga och trasiga. Nu va vi där första gången 2000 tror jag, innan de hade blivit alldeles förstörda. men ändå. eftergående år så bar det utför. eller när banksen i faelled (de där som Penny flippar i) minns första gången jag såg dem, kunde knappt droppa in  i dem. Tänk alla spots folk drömmer om att skata, så ges chansen o det ser förjäkligt ut. inte alls som man föreställt sig. detta var förut. nu när jag blivit äldre så kan detta vara charmigt tom. att spotsen är risigare än vad man tänkt sig. Kan tom vara något jag suktar efter. Kanske därför jag aldrig haft behovet att få skata i USA. nu vet jag ju hur besvärligt det kommer vara. men i början av mitt skateboardåkande. hur tänkte jag då? Jag minns att jag frågade en kompis till mig som va där på utbyte, om picnickborden är mycket lägre där än här. o jo, det var de. typiskt. New York har ju alltid varit fett att skata. även fast det varit svårare i verkligheten än på film.
Fast jag får en känsla av att jag hellre skulle skata Berlin än NY. Southbank förresten. vad händer där?? det ryktas om att skatarna har erbjudits en plats längre ner längs floden. där allt ska se lite ut som southbank men ändå inte. typiskt bestämmare. o "stadsförskönare" Men Southbank. de banksen. jisses va svårskatade de är. o London överlag är lurigt som tusan. men charmigt. såklart. är NY charmigt. var ligger  personligheten där?
kom precis på en bild på Tom Penny. från christiania. när kan detta varit? 99? Hursomhelst så är det ju mange gyllenberg i bakgrunden. kommer ihåg att han berättade detta för mig.
Tusan som vanligt så flanerar jag ut i skaterymden när jag skriver inlägg. Jag babblade lite Stefan Janoski i inledningen. här kommer delen:

ett plus är att låten är helt magnifik. här började jag lyssna på modest mouse.
och här kommer bilden på Penny o Gyllenberg.

Nu är klockan över midnatt. imorgon är det tisdag. kanske ska jag göra en kickflip. hoppas på det.

Abstraktivism

Instresset för sjuka stunts avtar med åldern. Jag gäspar ofta åt uppradande av hammers, även om jag är väldigt imponerad av skejtaren som flyger som en vante utför tjugomilatrappor, giraffhöga lastbryggor och grässlänter som får Hammarbybacken att se ut som en rabattkant. Men det är lite samma känsla som att imponeras av akrobaten på cirkus som jonglerar med facklor ståendes på en elefant i högklackat som försöker klättra uppför en infettad flaggstång.

Det går inflation i trickhets. Man blir liksom bedövad och till slut sitter man där och stirrar rakt genom skärmen. Lite som när man kollar på vädret på tv. Man hör och ser vad som sägs och visas de första tre sekunderna… sedan är det blankt tills vädermänn’skan tackar för sig. Man har sett allt förut i någon form, och är det inte något i utförandet som sticker ut, som fångar ens omedelbara intresse, så zonar man ut snabbt.

Därför kan jag känna att jag allt oftare ser skejtklipp som jag bara glömmer bort direkt efter jag sett dem. Ibland t o m under tiden jag kollar på dem. Oftast fastnar ett fåtal trick eller sektioner, kanske max 5-10 % av det som görs totalt, i minnet och inget mer. Ibland blir man sugen på att kolla på vissa klipp mer än en gång, men oftast inte alls.

Det kan vara otroligt imponerande att se höga, långa, snabba och galna grejer, men det infinner sig ingen riktig känsla som stannar kvar om det inte samtidigt finns något särskilt, något unikt, något liksom ”in the moment” som får en att ”Wow!”:a högt för sig själv framför skärmen. Ett exempel: Bob Burnquists relativt färska Dreamland-avsnitt, där han gör apmånga riktigt sjuka grejer och snurrar och ligger uppochner och grindar och slajdar och basejumpar tills korna kommer hem. Men… det som jag fortfarande kommer ihåg, det som etsade sig fast i minnet, är: ollie to fakie. Det är det enda jag behöver se. Om man behöver se hela klippet så finns det här (ollie to fakie ca 1 min in): 

När jag tänker på Plan B’s legendariska film Second Hand Smoke från 1995, så tänker jag också på ETT trick, EN sekvens: Danny Way’s backside kickflip (1m27s in i detta). Jag behöver inget mer än det.

Och för att ta ett rykande aktuellt exempel: Emericas Made Chapter One (som Tomas skrev om här nedan) kollade jag på i all sin prakt, med hull och hår och bangers ’n’ mash ’n’ hammers ’n’ slash och var sjukt imponerad av allt de gjorde, som så många gånger förr. Men… det som jag efteråt minns var en enda frontside bluntslide av Romero (förutom då såklart den väldigt spektakulära, men knappast upphetsande endern, den redan innan släppet sjukt hajpade treflippen av Westgate, till stor del ihågkommen av mig förmodligen just p g a att den var endern).

Varför minns jag denna frontside bluntslide? Enbart denna? Vad var det som fick mig att känna att just den var så speciell? Ett kanske till synes obetydligt trick bland alla möjliga och omöjliga galenskaper. Det är nästan omöjligt att förklara varför man fastnar för ett trick. Till och med för andra skejtare. Det är som att försöka beskriva essensen av skateboard för någon som aldrig har åkt. Man kan ge dem ett X-games-klipp och de blir säkert imponerade av alla stunts, men hur får de tillgång till det där extra djupet som jag själv kan känna? Något som för dem kan verka helt random och fullständigt obetydligt i sin förbifart kan jag förmodligen minnas i en hel livstid.

Jag tror att det är som med konst eller musik, att allt är individuellt. Allt är subjektivt. Det enda som betyder något för mig är vad jag själv tycker, tänker och känner. Att då försöka förmedla detta… hur ska går det till? För samtidigt har man ju en inneboende lust att alltid dela med sig av det som får en att göra känslomässiga frivolter. Det är ett dilemma.

Om en ”vanlig” människa ser Danny Way göra en basic backside air i en ordinär vertramp, och sedan ser Andy MacDonald göra en lien rodeo i samma ramp, så kommer med all säkerhet den ”vanliga” människan att bli mer imponerad av den senare, medan jag 100 gånger av 100 blir mer imponerad av den förra. Hur förklarar man detta för denna ”vanliga” människa? Ska man börja med att påminna vederbörande om att Way minsann har kastat sig som en galning över kinesiska muren, med halvt bruten fot och ändå med stilpoäng 10? Ska man förklara hur Way redan som 13-åring hade en klassiskt tweakad rock’n’roll-bakfot som indikerade att han hade mer potential än typ resten av skejtvärlden tillsammans? Ska man gå in på den äckligt smala vägen och försöka förklara hur kombinationen av vänsterhandens perfekta grabposition mellan nos och brädans vänsterkant samt väl avvägda sträckning av bakfoten inverkar på trickets coolhetsfaktor?

Det är dömt att misslyckas. Men någon får gärna försöka initiera mig detaljerat i finmotoriken i Westgate’s treflipp. Jag lovar att lyssna. Jag kan dock inte lova att jag förstår. Men det spelar heller ingen roll, eftersom det väl är den individuella upplevelsen som betyder något.

Eller..? :)

Den mon vara lämpligt!

またしてもTORIOTOKOから、カオス度指数79％のストリートシネマが登場。
常識人には到底理解不能のネオ教育テレビジョン。
Från TORIOTOKO, kommer Street Cinema 79 procent av index kaos grad upp igen.
Den neo utbildning TV obegripligt långt från sunt förnuft till människor.

fattar inte mycket av detta. Men det är min gode vän kapten spikrak som tipsade om detta klipp
och det finns mer att hämta här.
Funderar på att skriva något lite längre ang denna scen, men vill ha mer kött på benen först.
Just denna del är ju helknäpp. editen är riktigt flummig o skatingen är högkvalitativ. Någon har klätt ut sig till sumobrottare, men bara en kort sekvens. musiken är minst sagt blandad. kolla 360flipen runt 1:50. smarrig! återigen är det sena timmen. men japanerna fortsätter att inspirera. all out!
förresten. Martin Ander släppte postern till årets upplaga av goldschool, som kommer hållas den 7 dec i fryshuset här i stockholm. YES!! 

jag har fortfarande inte tagit mig igenom förra årets quiz. skämmigt och säga. ska gå igenom det i dagarna. Håjj

emerica in i natten

Det här kollade jag på idag. satte hela kroppen i halsgropen. Så många hammers, så mycket ös. Westgate är ju från en annan planet antar jag. Heath Kirchart har med en bs tailslide kickflip ut som sitter som ett smäck. Mina ögon är för trötta. utförligare rapport kommer.

Ibland dyker de upp..

Det är en uppsjö av skateboardmärken därute. Och de kommer inte bli färre. I sann DIY-anda så poppar det upp märke efter märke. Så det blir svårt att hålla reda på. Man blir kräsen. Får favoriter. Många av dessa små favoriter kommer kanske bli stora. Till och med riktigt stora.
Hur länge håller ett märke? Hur länge håller de gamla märkena? Ämnet är alldeles för stort, och vi har säkert varit innen på det förut, så jag kokar ner det till att tipsa om Studio skateboards. I sitt sätt, så liknar de många andra undergroundmärken som inte är så underground längre. Lite grynigt analogt filmande. Snyggt foto. Genomarbetade edits.
Kanske är just Studio skateboards lite väl grafiska och arty farty. Men jag kan gilla det. Just nu. För mycket inom skatevärlden är väldigt trendkänsligt. Många är kappvändare. Många vill likna det som är fräscht. Just nu. Inget klander. Det bara är så. Är det generationsskifte inom brädmärken?
Mycket ligger i hur pass mycket personlighet ett märke har. Polar har det, Palace har det. Med två starka personer som driver dem. Pontus Alv och Lev Tanju. Och det är väl en av många faktorer som gör de två så pass stora och populära.

Har någon slags fundering kring att allt ser så snyggt ut nuförtiden. Att fler och fler skatare också är något annat kreativt. alla är fotografer, grafiska formgivare. kan det vara därför mycket ser klanderfritt ut nuförtiden? Jag vet inte. Men Studio skateboards ser väl väldigt grafisk designigt ut.

snygg tycker jag. annorlunda mot mycket annat. tycker jag.

Hur som så diggar ja deras edits, här kommer smakprov:

Bryan Wherry for Studio from Studio Skateboards on Vimeo.

Vet inte riktigt var jag landade med detta inlägg.
vill också lägga till detta klipp:

tror att den här filmen, "old dominion" kan vara riktigt bra. JOn Rowe äger ju ett riktigt ös. vet inte riktigt vad venue skateboards är för någonting dock, brädmärke? affär? ska leta vidare.

Tack och Godnatt

Köp en skateboard!

Idag måste jag bara citera en hyfsat gammal intervju på The Chrome Ball Incident från 2011 med mannen som en kall vinterdag i Stockholm 1989 skrev sin autograf två gånger bredvid varandra på en förvirrad och star struck 15-årings t-shirt. Det gjorde mig glad då. Det här gör mig glad nu.

"So skateboarding seems to be the one constant for those of us that have followed your crazy career over the years. It seems to be something that regardless of your successes and fame, you’ve continually gone back to. What is it that keeps you coming back? What does skateboarding mean to you?
Skateboarding is more a part of my life than I had ever realized. I quit and didn’t have anything at all to do with skateboarding for nearly 10 years—then one day, how important it is it all came back and hit me. It’s defined so much of my life and my thinking. I wouldn’t be who I am without skateboarding and I feel privileged to have been a pro skateboarder.

Well said. That’s all I have, Jason. Any parting words of wisdom? 
Buy a skateboard."

Precis. Sluta aldrig att köpa en skateboard! Men inte en Stereo team deck, de är fula som stryk. Köp istället t ex en sån här:

vi talar om kickflips

Att diskutera en kickflip är alltid lika medryckande. Och idag, när jag genom hellaclips såg Leo Romero tala varmt om heath kirchart, så kom jag o tänka på ett åk från emericas stay gold.

klicka på bilden o kika in delen. sen tryck slowmotionknappen runt 02:49. tänk att det finns en slowmoionknapp på Mpora. bra! lite inne på godnattimmen här, men denne Heath Kirchart. jisses ja, ska kika lite mer Heath innan sängen. tycker jag att ni också borde göra.

godnatt i en hatt.

Geoff Rowley

Ok lite snabbt. Geoff Rowleys battle commander på the berrics. som jag sagt innan så står jag väldigt tudelad till the berrics och vad de gör. Men de gav oss iallafall Geoff som battle commander. Geoff har för mig alltid varit 100% skateboard. visst har jag funderat över låtval i tex flipfilmerna osv, sen det där med ljuset som brinner i slutet av nån ...sorryfilm. vad är det om. Men hans skating tycker jag är makalös. första gången jag såg honom va i transworld uno. som för övrigt var den första skatefilm jag ägde. på den tiden kunde man åka till Sörlins sport i Falun, hyra de senaste skatefilmerna och banda av dem hemma. enkelt! har för mig att de tom uppmuntrade till detta.
tillbaka till battlecommander-parten. Geoff har nog alltid fått kämpa lite extra, och kanske är det därför de tar med sånt. sen hans kickflip nosmanuals i quartern. jisses. skateboardkonst på hög nivå. Sen är det kanske lite väl mycket flippar o så, men det blir väl lätt så i den där hallen. The berrics verkligen osar hammers tycker jag. en riktig hammerpark. aja. grymt o se något nytt av denna eminenta skateboardåkare.

länk till delen här

sen är det ju vans downtown showdown idag där han medverkar med flipteamet.
Andra team är Palace, Cliché, Blind. Antiz, Death, smElement, Radio, Metropolitan, Isle, Drop dead och så Sweet!! kn bli en hel del bra skating idag. ska försöka ratta in för lite lördagsunderhållning.

Slutligen så tycker jag att alla borde följa Defekts podcast kastat i etern. riktigt skarpt om skateboard och allt runtomkring. läs vidare och lyssna på senaste episoden här.

God Lördag!

Konsten att frysa och konservera en flip

Tog nyligen del av Polars och Hufs intressante amatör Aaron Herrington i denna trevliga lilla intervju gjord av Kingpin: http://kingpin.mpora.com/news/interviews/aaron-herrington-interview-from-issue-116.html

En av anledningarna till att jag fastnade för grabben var ett foto på en vanlig ollie kickflip mellan några (typ) tak-/källarluckor i Malmö, med högst ordinära svenska 40-50-talshyreshus i fonden. Det var längesen jag såg ett så perfekt och vackert foto av en vanlig ollie kickflip. Någon ”Nils” har fotat, tydligen. Jag blev lite till mig i trasorna av denna bild. ”Poetry in motion”… fast stilla, då.

Bilden: http://cdn1.coresites.mpora.com/kingpin_new/wp-content/uploads/2013/08/Aaron_Herrington_kickflip_malmo.jpg

All heder åt Aaron, men mina tankar driftade, som så ofta, vidare mot en gammal favorit: Keith Hufnagel. Kanske inte främst för Aarons sponsor Huf, utan jag mindes rätt omedelbart ett av de mest perfekta fotona av en ollie kickflip jag sett, gjord av Keith någon gång i mitten av det avlägsna 90-talet. Tror t o m att jag kan ha haft den på väggen hemma i pojkrummet. Jag var tvungen att leta reda på bilden direkt.

Det finns få trick som kan vara så vackert på foto som en vanlig ollie kickflip. Men den måste vara fångad i exakt rätt ögonblick, och den som flippar måste ha stil, självklart. Men det måste vara svårt att få till den perfekta vinkeln, tajmingen samt inte minst hitta någon som gör den naturligt vackert.

På nätet finns allt. Man blir bortskämd och när man inte hittar något man letar efter, hur långt bak i minnet man än rotar, blir man helt sönderstressad. Sign o' the times…

Men jag hittade bilden. Varsågod: http://24.media.tumblr.com/tumblr_m0n1xcpza21qelclpo1_500.jpg

Jag hittade även en ännu tidigare, inte riktigt lika perfekt, men nu klassisk, bild på samme Keith (vid denna period mer känd under det smått förnedrande epitetet ”Helmet Hair”) och samma trick: http://la.remap.ucla.edu/curbcutcity/visual/main.php?g2_itemId=9278

…och här snubblade jag och halkade in på en annan kickflip, en rejäl utmanare till ovanstående: Tony Manfre (en bit ner på sidan) http://origin.slapmagazine.com/articles/short/photozzolo2

…och Jamie har en jävel här: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_F3aXow4KeQKBmQ_qXugqlkzRv-GWYA61JAEWsRArUjyOVsOfRyiy2M0AageIqOazAtizn4L4LS6MYcPnxK7xfuLo1jKNDKLsPJqNyLMnIhtcq4UpmlSDMsMThpexIPm3TM4GgR8ZDTU/s400/chiefkfbikechrome.jpg

…fattas bara att han skrivit nåt käckt på grippen, så hade det varit en ännu större klassiker.

Men men men… jag svävar ut nu igen. Jag vill prata vidare om Huf. Jag ramlade in på hans olika Chrome Ball Incident-features. Dels hans intervju: http://chromeballincident.blogspot.se/2010/03/chrome-ball-interview-3-keith-hufnagel.html

…men även denna coola ”Guest Post”, där han lägger ut text och bild om vad och vilka som har inspirerat honom i hans egen skejting: http://chromeballincident.blogspot.se/2011/04/guest-post-keith-hufnagel.html Mycket intressant! Jag håller med i allt. Cardiels ollie har jag inte sett förut. S-J-U-K-T! (Cardiel är ett helt annat ämne det kan skrivas hur mycket som helst om…)

Keith var tidigt känd för att göra höga och flowfulla ollies. På det sättet påminner han om en slags reinkarnerad Natas, fast med mer kontrollerad stil, inte lika Santa Monica/Venice Beach-igt sladdrig, utan mer East Coast-rak. En dödlig kombination. Keith var lätt en av mina topp 3-favoriter i mitten på 90-talet.

…och apropå Natas då, denna inget mindre än legendar. Chrome Ball Incident avslutade ju sin intervju- och featureblogg med honom i somras. En lång och härlig intervju, där man riktigt ser Natas breda leende och hör hans ”whatever-get’s-you-through-the-day”-attityd när man läser texten. Kan vara en av de mest ”laid back/raw talent”-skejtarna som existerat. Läs denna intervju, vad ni än gör! Det tillhör allmänbildningen detta!

http://chromeballincident.blogspot.se/2013/07/chrome-ball-interview-65-natas-kaupas.html

Natas om stil:

” - I actually think it’s linked to personality. Style and personality are very similar as someone’s style really seems to be their personality coming through. It’s almost like if you are attracted to someone’s style, you can probably bet that you’ll get along with them. You can hang out with that person or have lunch and actually like them as people.  But if their style rubs you the wrong way, you probably won’t get along with them. It’s more than just aesthetics somehow, it’s almost like the essence of that person.”

Man kan inte låta bli att tänka på t ex Nyjah Hustons extremt opersonliga stil när man läser detta, och undra… Är personlig stil överhuvudtaget ett egenvärde i dagens skateboard-kultur, eller är det bara trickmatning med tillhörande ”9 club”-drömmar som räknas? Är det detta som dagens nybörjare inspireras av?

Även detta är ett läsvärt inlägg i debatten, som även återknyter till Natas:

http://kingpin.mpora.com/featured-content/point-of-view-anthony-pappalardos-what-would-natas-do.html

Inga klipp, mycket text. Hårdtuggat, men som så ofta då: nyttigt.

Go’kväll!

GEOFF ROWLEY

viktigt meddelande. Geoff Rowley blir the berrics nya battle commander på lördag!!!!!!!!!!
Tänk att det kommer en ny del med denna gigant som alltid varit 180% skate.
kommer inte att skriva något mer. visst att det blir en parkdel i tråkiga the berrics fasciliteter. Men ändå. Geoff Rowley!!!!! 

PEPP

Slut på meddelande

takahiro morita

idag tipsade Magenta skateboards om denna japan: takahiro morita. Jag, som letar i den japanska skateboarddjungeln youtubade upp denna del från strush wheels

Strush wheels är ett japanskt hjulföretag. verkar göra helt knasiga edits. jag har aldrig drivits av någon fascination för japan, men många skatare verkar skata på en annan nivå än västerlänningar. de blandar detta med dessa edits o till den ovan så är ju musiken galet bra och passande. Musik i skatefilm är ju en väldigt viktig grej som man ofta funderar på.
låten hittar ni här: kouta andou spotify
ok iallafall, denna del har ju helt klart något annat mot vanliga skate edits. den har en helt annan glädje, inspiration! det är just det som fascinerar mig. för många så kanske denna sorts skating inte är något nytt, och jag har väl varit där och nosat innan, men det är först nu so jag börjar se vad de gör. skatar omöjliga spots till exempel. imponerande konstigt och kul.
försöker hitta japanska skateboardmärken, men svårt. kanske är mitt googleöga trött. som resten av kroppen. tack och godnatt!

Inspiration – eller konspiration?

I helgen avgörs Street League i och med spektaklet Street League Super Crown i New Jersey. Äran, en ”Championship ring” samt en shitload av prispengar ska regna över segraren, allt enligt Facebook, Twitter, Instagram, webben och Fan och hans sociala mediemorsa. Det krängs massor av merch, actionfigurer av Sean Malto m fl och MTV-Dyrdek och Nike SB räknar redan cashen i förmodligen 9-siffriga belopp inför kvartalsbokslutet. Det låter ju förbannat finesmaskens alltihopa, speciellt för de inblandade åkare som på något sätt kvalificerat sig för cirkusens slutdestination. Men hur kul är det, och hur inspirerad blir man som skejtare av att ta del av allt detta?

Jag läste nånstans att Dyrdek ville med Street League skapa något som världens bästa skateboardproffs skulle kunna relatera till. I motsats till andra mega-events som t ex Maloof Money Cup, X-games och Dew Tour, som enligt honom många ”core”-skejtare drog sig bort från eftersom de ansåg att det blivit för stort och för distanserat till ”riktig streetåkning”. Det föranledde mig att fundera på vad definitionen av ”riktig streetåkning” innebär. Är det en brant gata i San Fransisco med driveways, en skolgård med bänkar, bord och trappor eller en parkeringsplats utanför ett köpcentrum med manualinbjudande refuger och gräs-gaps? Eller är det en gata på Manhattan i rusningstrafik? Kanske en bilresa mellan 10 olika spots i Greater Los Angeles Metropolitan Area? Förmodligen är det allt detta och femtielva gånger till som man skulle peka på är ”riktig streetåkning” och som inspirerat skejtare under tre decennier att rycka med sig brädan från pojk-/flickrummet och hoppa ut på garageuppfarten och wobbla nerför gatan i jakt på den där smått rebelliska känslan blandad med drivet att lära sig kontrollera kroppen och brädan. Att leta efter harmonin mellan frihet och kontroll som för de allra flesta infinner sig extremt sporadiskt, men kan vara sinnessjukt berusande bortom droger och allehanda övrig extas.

Men det är svårt som fan. Det gör ont som fan. Det kräver ett äckligt tålamod. Och man får oftast skit av övriga samhället för att man försöker hitta denna balans. Är du äldre kan du även få blickar som uttrycker viss medömkan blandad med förlöjligande. Förnedrings-tv kan slänga sig i väggen – det här är riktig förnedring. Men man fortsätter ändå, för något driver en mot avgrunden. Det kan finnas en riktigt smarrig rail över den, eller så är det ingen avgrund – det är en perfekt bowl eller ramp när man tittar över kanten.

Jag tror dock det är mer metafysiskt än så. Man letar efter den bortglömda upptäckarlusten och spontaniteten som infann sig naturligt varje dag under ens tonår och twenty-something-år. Man vet att den finns där nånstans, men det är återigen svårt som fan. Det gör ännu ondare nu, och tålamodet som krävs är alltjämt ännu svårare att uppbringa.

Min gamle hjälte och första tonårsidol, Tommy Guerrero, uttalade sig för en tid sedan om Street League, och enligt denna artikel stängde han av ESPN-sändningen efter en stund eftersom han tyckte att det inte var riktig streetåkning man höll på med. Guerrero höll dock med om att det var fina prispengar och han förstod att de tävlande kämpade om rikedomarna, som t ex kunde hjälpa till att trygga ålderdomen. I samma artikel refereras till ”den första officiella streetskateboardtävlingen” 1983 i San Francisco, Guerreros hemstad. Förstaplatsen togs av Guerrero, amatör bland en hög av proffs som Hosoi, Caballero, Roskopp, m fl. Han vann inget eftersom han var amatör (!), men tvåan Hosoi vann 200 dollar. Där och då började streetskejtingen sin rätt omtumlande resa.

30 år senare (!) sitter jag och funderar på vad som är riktig streetåkning. Handlar det om råheten i icke perfekt asfalt, sprickiga och ojämna och lite för branta betongbanks eller om att det inte ska vara några pengar med i leken? Jag tror att precis som att man letar efter den där spontaniteten man hade när man var ung och ”oförstörd”, på samma sätt vill man hitta en ”oförstörd” kultur som inte förändras. Man vill kunna definiera vad som är respektive inte är ”riktig” skateboardåkning, det känns tryggast så, när man VET vad man pratar om. Vem gillar att bli omsprungen?? Av osnutna glin i Asphalt Yacht Club-tisha och Nike SB-New Era dessutom???

Jag håller fortfarande Tommy Guerrero som min allra största hjälte och förebild, och blir nostalgisk på gränsen till blödig när jag ser honom åka, både i 30 år gamla klipp och på något nytt Instagram-foto. När han säger att Street League är bajs, vill jag också stänga av och hålla med i något slags inbillad gemenskap och känna att jag är del av något ”äkta”. Samtidigt kan jag inte låta bli att kolla på Street League-sändningarna, för jag gillar att titta på skateboardåkning, oavsett vad det är för ”typ”. Om Bob Burnquist gör en air upp i en helikopter och basejumpar ner i sin megaramp vill jag se det. Om Shane O’Neill gör en robot-perfekt switch dubbeltreflipp i sista rundan av Street League-finalen vill jag se det. Om Guerrero gör en gubbig frontside ollie i en park i Japan mellan spelningar på klubbar i Tokyo vill jag se det. Jag gillar Guerrero mest, men det betyder inte att jag inte vill se det andra också.

Det kanske har att göra med att när man växte upp som ung skejtare så fanns aldrig direktsända skateboardtävlingar från USA att ta del av. Man var hänvisad till att ha turen att känna någon som kände någon som kom över en rasslig VHS-kopia av en ett-två-tre år gammal skateboardfilm. Det var vad man inspirerades av. Det räckte oftast till att varje dag försöka kasta sig ut och försöka hitta den där känslan av att kunna kontrollera kroppen och brädan. Det där sökandet efter balans, bekräftelsen om att man trots att man ville vara rebell samtidigt blev hög på känslan av kontroll och ordning. Att man behärskade NÅNTING. Att man inte var helt värdelös.

Vissa stilar gillar man, andra gillar man mindre. Vissa hatar man. Som tur är hatar man mindre med åren, eftersom det känns mindre viktigt att ta ställning i allt hela tiden. Det spelar oftast inte så stor roll i alla fall, och oftast gäller det ändå saker man inte ens kan påverka. Det känns viktigare att fokusera på det man gillar istället.

Inom skateboard är det väldigt viktig att inte vara ”tråkig”. Jag har själv åkare vars stil jag är likgiltig inför; Andy MacDonald, Nyjah Huston, Paul Rodriguez, m fl. Liksom jag har åkare (aktiva såväl som ”inaktiva”) som jag njuter av att titta på; Grant Taylor, Greyson Fletcher, Mark Appleyard, Antwuan Dixon, Danny Way, Kenny Hughes, Reese Forbes, Matt Hensley, Tom Penny, Tim O’Connor, Kenny Anderson, Chris Miller, Lucas Puig, Alan Petersen, Dan Drehobl, Jason Lee, med många fler. Men bara för att jag älskar att titta på dessa, betyder det inte att jag hatar en massa andra. Bara för att jag avgudar vissa stilar betyder det inte att jag spyr av att se vissa andra. Det är vad det är. Men det är framförallt skateboardåkning.

Jag förstår både de (skateboardåkare, den andra ”mainstreampubliken” kan jag inte uttala mig om) som väljer att titta på Street League och de som väljer att stänga av, men framförallt förstår jag Tommy Guerrero, som visar en viss ambivalens inför faktumet att för att nå ut med skateboardingen till fler människor (precis som den så underbart nog gjorde till oss för längesen) så följer det med en del skräp på vägen. Men kärnan är alltid kvar, den kommer alltid vara kvar. ”De andra” bryr sig ändå inte.

Jag kollar på Street League ikväll. Men jag skäms lite när jag gör det. Det är ju inte ”riktig” skateboardåkning. Men alla, iaf de som passerat 30-strecket och har ”settled down”, är väl bekanta med ordet ”habil lördagsunderhållning”!? :)