ett till

Jag bara förutsätter att ni sett bronze 56K filmen. här kommer lite leftovers! väl sett!

Puf the huf!

Jag hajjar inte riktigt alla majja-prylar som HUF håller på med. Men riktigt bra skating kan de leverera. Brad Cromer är ju riktigt ögongodis. vilket smarr. kolla in denna tourfilm.
Det skatas annorlunda på något skönt vis, sen att de försöker efterlikna nån gammal 411Vm grej kan ju diskuteras, men riktigt bra skate.

Singin' in the rain

Regn var det värsta man visste när man var yngre skejtade ute varje dag under sommarhalvåret. Man väntade på sommaren under hela mörka vinterhalvåret och november var den värsta månaden av alla. Då var det som allra tydligast hur långt man hade kvar till sommaren och hur oändligt lång tiden upplevdes innan de första värmande solstrålarna började tränga igenom den isblå himlen någon gång i mitten på mars.

Sen var det det här med gruset. Man vaknade varje morgon med en intensiv förhoppning om att man skulle höra gatsopartraktorn köra förbi utanför. Då visste man att den riktiga våren var här. Man kunde ofta skejta innan gruset var borta, men det var alltid en halvfärdig känsla som inte sällan accentuerades av ett par saftiga asfalt-sucker-punches på grund av gruskorn framför hjulen. Jag har många gånger förundrats över hur små stenarna har varit som kan orsaka tvärnit av ett ekipage på 75 kilo kött och bräda med halvdecimeterstora hjul rullandes i rätt bra hastighet. Tycker fortfarande det är fascinerande. Man tycker rörelseenergin borde kunna övermanna de där små ligisterna…

Men regn. Det var det värsta av allt. Allt stannade upp. Fanns inget annat att göra än att vänta ut det. Man satt och snackade under ett tak. Käkade nåt. Drack nåt. Såg det jävligt mörkt ut åkte man hem till nån och kollade på skejtfilm för att bara bli ännu mer peppad och ännu mer frustrerad när man tittade ut igen och blicken rann mellan den grå himlen och den blänkande blöta asfalten.

November är fortfarande rätt deppig, trots att jag inte åker utomhus så ofta, ens under sommarhalvåret. Det är nåt som har vuxit fast, att den här månaden inte är skapad för att behaga mig. Den är skapad för att pröva mig. Svärtan är påtaglig. I vad som känns som det konstanta mörkret: svart asfalt, svart himmel.

Men i svärtan finns också något besynnerligt avspänt. Man resignerar inför en kraft större än sig själv. Vad kan man göra annat än att bara skita i allt och köra utan hämningar, att hitta det ursprungliga lattjolajbansinnet som var där ”i begynnelsen”? Allvar och leklust i prefekt harmoni. Yin och Yang. Yin är det mörka, kalla, fuktiga, jordiga. Yang det flödande blodet, det varma, det ljusa. Även, som av en lustig tillfällighet: det torra.

Det finns få saker som är så motsägelsefulla som skateboard och regn. Just därför kan det vara så befriande att se dem försöka hitta harmoni med varandra. Allvaret, som började som lek, hittar tillbaka till leken igen. Låtom oss sjunga rainboardingens lov med följande små videografiska exempelbilder...

...för att avsluta med kanske det mest klassiska av alla rainboardklipp:

http://youtu.be/woOeTjqqBIk 

Stoppa pressarna!

Skiftbyte ska vara med på:

Vi går under namnet Avestapiraterna och är sjukt peppade! Förresten. läs inlägget under. grundligt! det är väl värt några mindre minuter på facebook!

Singla slant

"The element of style is a big component that is missing these days. Nobody was pushing that style card on the next generation so now, nobody has their own style. It’s all a bit robotic [...] Please everybody, get your own style. Make skateboarding enjoyable to watch again!"

(Jovontae Turner, the chrome ball incident: postscript: jovontae turner chromeballincident.blogspot.com)

Det här med stil inom skateboard har varit ett ständigt återkommande ämne så länge som jag har intresserat mig för kulturen, alltså sedan 1987. Eller på skateboardspråk; antiken. Jag är själv verkligen ingen renässansman när man pratar om stil, särskilt inte i dagens läge, då gubbstelheten gör sig påmind bara man funderar på att åka skateboard. Men jag tycker det ändå är viktigt att stilaspekten finns med när man betraktar skateboardåkning, för den tillför en väldigt trevlig dimension till hela grejen.

Att betrakta skejtande och att själv stå på brädan är två helt skilda saker. Det ska gudarna veta. Ju äldre man blir desto tydligare blir denna skillnad. Det är väldigt få förunnat att behålla en skön, avslappnad stil efter 20 år på brädan. Ett helt logiskt faktum kan vara att man helt enkelt inte skejtar lika ofta som man gjorde förr. Ett annat, mer motsägelsefullt, faktum är att det krävs mer frekvent rullande ju äldre man blir för att behålla kroppens smidighet. Så det blir en ond loop: ju stelare man känner sig, desto mer sällan åker man skateboard och desto stelare blir man, o s v…

Men jag har märkt att ju stelare man själv blir, desto mer gillar man att verkligen titta på åkare som man upplever har en stil som tilltalar en. Det är nästan omöjligt att förklara för någon annan som inte gillar samma åkare/stil om VARFÖR man går igång på det. Jag har hört och läst tillräckligt många skejtares åsikter under åren för att förstå att uppfattningen om vad som är ”en bra stil” i allra högsta grad är personligt. 

För mig är antitesen till stil att bara åka fram och tillbaka på en rak linje som om truckarnas bussningar vore cementerade: http://instagram.com/p/gUFYeEmEEK/ 

Det riktigt intressanta kanske dock är vad någon ”icke-skejtare” tycker. Jag har definitivt fördomar om att folk som inte åker skateboard inte alls kan bedöma en skateboardåkares stil, utan tänker bara på vilka ”konster och krumbukter” de gör på brädan. Detta är förmodligen en av de aspekter som gör att skateboard skulle passa rätt illa som OS-gren. I alla fall streetåkning. När det gäller t ex megaramp känns det kanske mer logiskt att bedöma snurrar och volter med 10-meters-linjalen i handen. Men så har vi Street League, där jag inte ens vet om stilaspekten existerar i bedömningsmallen. Det verkar i alla fall inte ha en avgörande betydelse. Och förmodligen är det bäst så, eftersom det ju omöjligt går att hitta en objektiv sanning om vad ”en bra stil” är. Resultaten skulle bli subjektiva, oförklarliga, orättvisa. Det skulle dessutom vara aningen svårt att dela ut sponsorers prispengar runt 100 000 till någon på de grunderna.

Men hur får man ihop en streetkultur på mer konstnärlig basis, där stil bevisligen har haft så enormt stor betydelse internt, med en mer neutral tävlingskultur där prestation alltid går före utförande? Går det någonsin att ”merga” dessa två och hitta en harmoni mellan dem? Eller kommer det att utvecklas mot två typer av skateboardåkare i framtiden; en mer konstnärlig, fri form och en mer strikt, tävlingsinriktad och kommersiell form som har mer gemensamt med annan idrott? Det har förmodligen funnits en sådan inneboende motsättning inom kulturen sedan 30-40 år tillbaks, det är bara det att det blir tydligare och tydligare med tiden. Dessutom kanske det blir tydligare om man som betraktare av kulturen är äldre och har längre perspektiv på allt man ser inom dagens skejting.

Det är lätt att sitta och tycka att man har rätt, när man själv inte är ute och slår sig varje dag. Ungdomarna har med all rätt helt andra perspektiv, och det är gott så. Det som är synd är att inte fler yngre delar med sig av sina tankar om skateboardåkning, utan att det nästan uteslutande är gamla föredettingar som undertecknad som grubblar offentligt. Men de yngre är väl, också med all rätt, upptagna med att skejta. Man borde skejta mer och skriva mindre. Förmodligen borde man istället göra mer av båda. För att bli en god stilist måste man öva, öva, öva... och hålla i! Det gäller skateboardåkning likväl som skrivande. 

Tålamod och bekvämlighet är två sidor av samma mynt, och det är bäst om det myntet alltid står på högkant. Alla som har singlat slant vet att det är ganska osannolikt att myntet landar och står kvar på högkant. Men det kan hända, och det gäller att fortsätta singla den där jävla slanten varje dag!