nattligt tips

Genom Dank magazine så fick jag nys om denna del med Bert Wotton. från filmen Sequel som jag inte hunnit kika upp
här är hemsidan iaf. 
Riktigt skön skate med denne Bert. största ollie bodyvarialen jag sett bl a.
Kolla in den.

köpenhamnarna kan!

Köpenhamn med dess köpenhamnare. jisses. som att de ligger i framkant på allt de gör. här är jag ju avis. på att stockholm är så himla stockholm, och så lite köpenhamn. jag såg denna ikväll:


blev hänförd, som vanligt av spotsen som finns i köpenhamn. och som oftast så börjar även denna danska edit med ett gäng skatare som cyklar, med brädorna på pakethållaren, sådär smart som jag själv aldrig skulle kommit på. allt filmat bakifrån såklart. Men riktigt bra skating. och då och då så synts denne Laurent gehin. som jag och en god vän, Olle, upptäckte i, om jag nu inte minns fel, Adios, one step beyond. jag hittar inte det men antar att han är under amateurs delen. hursom så är han en sån där skatare som jag hittar tillbaka till lite då och då. Han verkar liksom ha passionen för skateboard. han verkar ha känslan för vad skateboard är, för honom. Jag hittade denna del med honom som släpptes tidigare i år. även denna börjar med just det. cyklande skatare, påväg!
Laurents del börjar runt 33:40, men andra giganter som hjalte är ju med. Jag kan inte riktigt förklara vad som gör just Laurent så unik. men han har något magiskt, något nästan enstörigt kring sig som jag diggar. Såg till exempel välkomstdelen för dennis Durrant. sjukt bra skatare, men enligt mig så stannar det just där. han ser liksom lite för perfekt ut. allt sitter rätt, inget smuts i kanterna. alls= tråkigt. coudnt be more buttery som någon säger i delen. jag slutar där med tipset att verkligen lyssna på defekts podcast. just nu går de igenom 90-talet inför goldschool den 7 dec. två år per gång.
its a must!

Galenskaparkraft

Tänk er en galen tunna. Och så någon som hoppar i den.

Av rörelseenergin välter tunnan och börjar rulla nerför en asfalterad backe i högre och högre hastighet. På vägen studsar tunnan mot diverse hinder och utför en slags dans som skräller och dunsar och aldrig verkar ta slut. Folk står på sidan om vägen och hojtar och viftar med oklara motiv.

Men så stannar tunnan vid slutet av backen och gnisslar till med ett plåtigt, skärande ljud mot asfalten. Någon kryper fram ur tunnan. Varken denne någon eller tunnan verkar längre särskilt galna. En hårdhänt harmoni sprider sig i luften likt en svagt parfymerad, mjukt fuktig dimma som hen aldrig vill kliva ur. Ett beroende har påbörjats, mellan en människa och hennes urbana habitat.

Detta beroende har ett namn: skateboardkulturen. Det är ett beroende som ofta gör att allmänhetens svårdefinierade deltagare dömer skateboardåkare till utanförskap och sätter ligiststämpel på varje brädburen ungdom. Det är också ett beroende som i många fall leder till en livslång passion, outsinliga brunnar av kreativitet och betonghårda vänskapsband.

Betonghårt är också ofta priset som skateboardåkaren betalar för att bli utskälld och fördömd. Det gör ont att kastas ner på cementerad mark och riva upp sår på kärv asfalt. Detta är det dagliga brödet för de flesta skateboardåkare. Det och en och annan energidryck.

Men energin byggs inte enbart upp av smällar och snabba sockerkickar. Den största energitillförseln består av lust. Lust som föds ur en kreativitet som är få andra fysiska aktiviteter förunnade. Och det är här det blir riktigt intressant, för vad är det då som skapar en så tillåtande atmosfär och ojämförbar frihet? Vad är det som gör att en träbräda med fyra gummihjul under fötterna kan locka fram de mest galna tankar och infall man kan tänka sig?

Skaparkraften. För det är verkligen en KRAFT. Den kreativa aspekten finns där som en oomkullrunkelig konstant, och när man väl har upplevt den så kommer den finnas med en hela livet, på gott och ont, på allvar och ren jävelskap. Det är inte säkert att man lever med den dagligen, men den finns där. Det är inte säkert att man ens minns den, men den finns där. Har den slagit rot i dig kan du ge dig fan på att den suger sig kvar. Men det är alltid du som måste kanalisera kraften, du får inget gratis. Precis som när du ramlade och slog dig hårt när du lärde känna den de första gångerna, precis så ont kan det göra hela livet när du försöker få kontakt med den. Men det är alltid värt det.

Idag, när alla möjliga olika skateboardparker poppar upp som svampar och det verkar finnas pengar till det mesta, kan det vara enormt befriande att tänka på enkelheten. Att gå tillbaka till the basics. För även om bekvämligheterna gynnar rekryteringen och gör att, den om möjligt ännu mer svårdefinierade, allmänheten får upp ögonen för vad skateboard egentligen handlar om, så ligger ofta själen närmare det ruffa, enkla, hårda. Det som egentligen inte är byggt för skateboardåkning. Det som allmänheten har allra svårast att förstå. Det som påminner oss om att vi en gång var undanskuffade, fördömda själar som använde det som fanns och skapade något nytt ur det.

Och kanske är det något så enkelt som det handlar om. Utanförskapet. Att det tvingar en att skapa något nytt.

I vad som kanske kommer att bli en smått helig skrift inom skateboardkulturen i framtiden hittar vi mycket av ovanstående, fast i bildform. Den är värd en rejäl titt, även om man aldrig har stått på en skateboard!

The Accidental Playground

quim cardona och BA

Quim Cardona. jag har alltid sett upp till quim cardona. hans syn på skateboardåkning är väldigt inspirerande. att han skatar för att få en viss känsla. han vill ha den där känslan. känslan som bara skateboard kan ge en. jag har inte skatat mycket denna sommar. men idag, när jag rullade omkring på gatan och gjorde ollies uppför trottoarkanter och manuals över övergångsställen. så kom den där känslan till mig. den rena skateboardkänslan. där allt liksom står stilla. lyckan skjuter i höjden. Jag har förstått att jag kanske, kanske, kikar lite mycket på skateboardåkning. klipp filmer intervjuer mm. det får mig att koppla av. att släppa dagen, alla måsten lite. och bara, kolla, känna, skateboardåkning.
Här är ett klipp som får mig att släppa dagen lite. quim cardona



sen lite otippat så slänger jag in ett nytt porträtt, tror jag, på Brian Andersson.
jag tycker Brian hade en bra del i welcome to hell. har liksom inte så mycket på Brian. hans nya NIke-projekt. skorna tycker jag inte om. ser sjukt oskatebara ut. men på något vis tycker jag detta projekt va trevligt. så god titt!

underliga nyheter

idag var jag inne på HUH magazine, inget speciellt med det. men ibland har det nyheter vad det gäller skate. Och idag fann jag dessa två:

med följande text:
Influential contemporary Chinese artist Ai Weiwei has teamed up The Sk8room - a Belgian company "dedicated to promoting, selling and producing art on skateboards" - to produce three skateboard deck graphics. Each of the designs reference one of Weiwei's famous artworks - such as the Sunflower Seeds piece which showed at Tate Modern and He Xie which included over 3,200 porcelain crabs - and include bold statements like "There are no outdoor sports as graceful as throwing stones at a dictatorship in the world", "The world is not changing if you do not shoulder the burden of responsibility", and "Maybe being powerful means to be fragile" printed over the top. The decks are available from The Sk8room now for 300 EUR (approx. £250) each, with 20% of the profits going to non-profit organisation Skateistan.

Konstnären Ai Weiwei tillsammans med ett belgiskt företag som heter sk8room. jättevälkänd konstnär beblandar sig med skate. 300 euro. Sk8room har massa andra samarbeten med konstnärer, mer eller mindre kända. stora. flummigt att detta gått mig helt förbi. lite chockad. vet inte riktigt vad jag ska tycka, men många spännande graphics har dem.

Sen till nyhet nummer två:

Volcom Stone presents True To This | Official Trailer from Volcom on Vimeo.
verkar vara någon dokumentär där volcom ska visa hur true dom är.
Men en flytande ramp!!!!!!!! galet. skulle vilja se mer. får googla.
ok. god söndag. i veckan blir det skate. yes!

Bara håll käften och skejta!

Blev några city features på rad här. Det tänkte jag på först efter jag sett dem. Tänkte på dem bara som skejtklipp först. Alla tre har nåt: Krooked Circle Board i NYC, Tony Manfre i SF och Sheckler & co. i NYC.

Krooked är ju Marks bebis, och det blir ju därefter, men hans krookedness uppskattas mig och det är nästan alltid underhållande. SF är alltid SF, och det är ju skejtporr by default. Dessutom tar Manfre med oss på klassiska spots som gör att det känns mer än lovligt gött.

Så till problemet. Vad gör vi med Ryan Sheckler? Grabben är helt sjuk på att skejta, och nu pratar jag inte Nyjah-sjuk (=tråkig), utan han har dessutom en bra stil och gör jävligt snygga trick. Men hans image är ju helt uppfuckad vid det här laget. Jag skulle vilja se honom bara SKEJTA. Bara S-K-E-J-T-A! För en gångs skull, bara håll käften och åk på din jävla bräda. Inga "tattoos wit da bros" eller flörtiga blinkningar mot kameran. Men han är ju skadad av MTV-uppväxten, naturligtvis. Synd på så rara ärtor...