Geoff Rowley

Ok lite snabbt. Geoff Rowleys battle commander på the berrics. som jag sagt innan så står jag väldigt tudelad till the berrics och vad de gör. Men de gav oss iallafall Geoff som battle commander. Geoff har för mig alltid varit 100% skateboard. visst har jag funderat över låtval i tex flipfilmerna osv, sen det där med ljuset som brinner i slutet av nån ...sorryfilm. vad är det om. Men hans skating tycker jag är makalös. första gången jag såg honom va i transworld uno. som för övrigt var den första skatefilm jag ägde. på den tiden kunde man åka till Sörlins sport i Falun, hyra de senaste skatefilmerna och banda av dem hemma. enkelt! har för mig att de tom uppmuntrade till detta.
tillbaka till battlecommander-parten. Geoff har nog alltid fått kämpa lite extra, och kanske är det därför de tar med sånt. sen hans kickflip nosmanuals i quartern. jisses. skateboardkonst på hög nivå. Sen är det kanske lite väl mycket flippar o så, men det blir väl lätt så i den där hallen. The berrics verkligen osar hammers tycker jag. en riktig hammerpark. aja. grymt o se något nytt av denna eminenta skateboardåkare.

länk till delen här

sen är det ju vans downtown showdown idag där han medverkar med flipteamet.
Andra team är Palace, Cliché, Blind. Antiz, Death, smElement, Radio, Metropolitan, Isle, Drop dead och så Sweet!! kn bli en hel del bra skating idag. ska försöka ratta in för lite lördagsunderhållning.

Slutligen så tycker jag att alla borde följa Defekts podcast kastat i etern. riktigt skarpt om skateboard och allt runtomkring. läs vidare och lyssna på senaste episoden här.

God Lördag!

Konsten att frysa och konservera en flip

Tog nyligen del av Polars och Hufs intressante amatör Aaron Herrington i denna trevliga lilla intervju gjord av Kingpin: http://kingpin.mpora.com/news/interviews/aaron-herrington-interview-from-issue-116.html

En av anledningarna till att jag fastnade för grabben var ett foto på en vanlig ollie kickflip mellan några (typ) tak-/källarluckor i Malmö, med högst ordinära svenska 40-50-talshyreshus i fonden. Det var längesen jag såg ett så perfekt och vackert foto av en vanlig ollie kickflip. Någon ”Nils” har fotat, tydligen. Jag blev lite till mig i trasorna av denna bild. ”Poetry in motion”… fast stilla, då.

Bilden: http://cdn1.coresites.mpora.com/kingpin_new/wp-content/uploads/2013/08/Aaron_Herrington_kickflip_malmo.jpg

All heder åt Aaron, men mina tankar driftade, som så ofta, vidare mot en gammal favorit: Keith Hufnagel. Kanske inte främst för Aarons sponsor Huf, utan jag mindes rätt omedelbart ett av de mest perfekta fotona av en ollie kickflip jag sett, gjord av Keith någon gång i mitten av det avlägsna 90-talet. Tror t o m att jag kan ha haft den på väggen hemma i pojkrummet. Jag var tvungen att leta reda på bilden direkt.

Det finns få trick som kan vara så vackert på foto som en vanlig ollie kickflip. Men den måste vara fångad i exakt rätt ögonblick, och den som flippar måste ha stil, självklart. Men det måste vara svårt att få till den perfekta vinkeln, tajmingen samt inte minst hitta någon som gör den naturligt vackert.

På nätet finns allt. Man blir bortskämd och när man inte hittar något man letar efter, hur långt bak i minnet man än rotar, blir man helt sönderstressad. Sign o' the times…

Men jag hittade bilden. Varsågod: http://24.media.tumblr.com/tumblr_m0n1xcpza21qelclpo1_500.jpg

Jag hittade även en ännu tidigare, inte riktigt lika perfekt, men nu klassisk, bild på samme Keith (vid denna period mer känd under det smått förnedrande epitetet ”Helmet Hair”) och samma trick: http://la.remap.ucla.edu/curbcutcity/visual/main.php?g2_itemId=9278

…och här snubblade jag och halkade in på en annan kickflip, en rejäl utmanare till ovanstående: Tony Manfre (en bit ner på sidan) http://origin.slapmagazine.com/articles/short/photozzolo2

…och Jamie har en jävel här: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_F3aXow4KeQKBmQ_qXugqlkzRv-GWYA61JAEWsRArUjyOVsOfRyiy2M0AageIqOazAtizn4L4LS6MYcPnxK7xfuLo1jKNDKLsPJqNyLMnIhtcq4UpmlSDMsMThpexIPm3TM4GgR8ZDTU/s400/chiefkfbikechrome.jpg

…fattas bara att han skrivit nåt käckt på grippen, så hade det varit en ännu större klassiker.

Men men men… jag svävar ut nu igen. Jag vill prata vidare om Huf. Jag ramlade in på hans olika Chrome Ball Incident-features. Dels hans intervju: http://chromeballincident.blogspot.se/2010/03/chrome-ball-interview-3-keith-hufnagel.html

…men även denna coola ”Guest Post”, där han lägger ut text och bild om vad och vilka som har inspirerat honom i hans egen skejting: http://chromeballincident.blogspot.se/2011/04/guest-post-keith-hufnagel.html Mycket intressant! Jag håller med i allt. Cardiels ollie har jag inte sett förut. S-J-U-K-T! (Cardiel är ett helt annat ämne det kan skrivas hur mycket som helst om…)

Keith var tidigt känd för att göra höga och flowfulla ollies. På det sättet påminner han om en slags reinkarnerad Natas, fast med mer kontrollerad stil, inte lika Santa Monica/Venice Beach-igt sladdrig, utan mer East Coast-rak. En dödlig kombination. Keith var lätt en av mina topp 3-favoriter i mitten på 90-talet.

…och apropå Natas då, denna inget mindre än legendar. Chrome Ball Incident avslutade ju sin intervju- och featureblogg med honom i somras. En lång och härlig intervju, där man riktigt ser Natas breda leende och hör hans ”whatever-get’s-you-through-the-day”-attityd när man läser texten. Kan vara en av de mest ”laid back/raw talent”-skejtarna som existerat. Läs denna intervju, vad ni än gör! Det tillhör allmänbildningen detta!

http://chromeballincident.blogspot.se/2013/07/chrome-ball-interview-65-natas-kaupas.html

Natas om stil:

” - I actually think it’s linked to personality. Style and personality are very similar as someone’s style really seems to be their personality coming through. It’s almost like if you are attracted to someone’s style, you can probably bet that you’ll get along with them. You can hang out with that person or have lunch and actually like them as people.  But if their style rubs you the wrong way, you probably won’t get along with them. It’s more than just aesthetics somehow, it’s almost like the essence of that person.”

Man kan inte låta bli att tänka på t ex Nyjah Hustons extremt opersonliga stil när man läser detta, och undra… Är personlig stil överhuvudtaget ett egenvärde i dagens skateboard-kultur, eller är det bara trickmatning med tillhörande ”9 club”-drömmar som räknas? Är det detta som dagens nybörjare inspireras av?

Även detta är ett läsvärt inlägg i debatten, som även återknyter till Natas:

http://kingpin.mpora.com/featured-content/point-of-view-anthony-pappalardos-what-would-natas-do.html

Inga klipp, mycket text. Hårdtuggat, men som så ofta då: nyttigt.

Go’kväll!

GEOFF ROWLEY

viktigt meddelande. Geoff Rowley blir the berrics nya battle commander på lördag!!!!!!!!!!
Tänk att det kommer en ny del med denna gigant som alltid varit 180% skate.
kommer inte att skriva något mer. visst att det blir en parkdel i tråkiga the berrics fasciliteter. Men ändå. Geoff Rowley!!!!! 

PEPP

Slut på meddelande

takahiro morita

idag tipsade Magenta skateboards om denna japan: takahiro morita. Jag, som letar i den japanska skateboarddjungeln youtubade upp denna del från strush wheels

Strush wheels är ett japanskt hjulföretag. verkar göra helt knasiga edits. jag har aldrig drivits av någon fascination för japan, men många skatare verkar skata på en annan nivå än västerlänningar. de blandar detta med dessa edits o till den ovan så är ju musiken galet bra och passande. Musik i skatefilm är ju en väldigt viktig grej som man ofta funderar på.
låten hittar ni här: kouta andou spotify
ok iallafall, denna del har ju helt klart något annat mot vanliga skate edits. den har en helt annan glädje, inspiration! det är just det som fascinerar mig. för många så kanske denna sorts skating inte är något nytt, och jag har väl varit där och nosat innan, men det är först nu so jag börjar se vad de gör. skatar omöjliga spots till exempel. imponerande konstigt och kul.
försöker hitta japanska skateboardmärken, men svårt. kanske är mitt googleöga trött. som resten av kroppen. tack och godnatt!

Inspiration – eller konspiration?

I helgen avgörs Street League i och med spektaklet Street League Super Crown i New Jersey. Äran, en ”Championship ring” samt en shitload av prispengar ska regna över segraren, allt enligt Facebook, Twitter, Instagram, webben och Fan och hans sociala mediemorsa. Det krängs massor av merch, actionfigurer av Sean Malto m fl och MTV-Dyrdek och Nike SB räknar redan cashen i förmodligen 9-siffriga belopp inför kvartalsbokslutet. Det låter ju förbannat finesmaskens alltihopa, speciellt för de inblandade åkare som på något sätt kvalificerat sig för cirkusens slutdestination. Men hur kul är det, och hur inspirerad blir man som skejtare av att ta del av allt detta?

Jag läste nånstans att Dyrdek ville med Street League skapa något som världens bästa skateboardproffs skulle kunna relatera till. I motsats till andra mega-events som t ex Maloof Money Cup, X-games och Dew Tour, som enligt honom många ”core”-skejtare drog sig bort från eftersom de ansåg att det blivit för stort och för distanserat till ”riktig streetåkning”. Det föranledde mig att fundera på vad definitionen av ”riktig streetåkning” innebär. Är det en brant gata i San Fransisco med driveways, en skolgård med bänkar, bord och trappor eller en parkeringsplats utanför ett köpcentrum med manualinbjudande refuger och gräs-gaps? Eller är det en gata på Manhattan i rusningstrafik? Kanske en bilresa mellan 10 olika spots i Greater Los Angeles Metropolitan Area? Förmodligen är det allt detta och femtielva gånger till som man skulle peka på är ”riktig streetåkning” och som inspirerat skejtare under tre decennier att rycka med sig brädan från pojk-/flickrummet och hoppa ut på garageuppfarten och wobbla nerför gatan i jakt på den där smått rebelliska känslan blandad med drivet att lära sig kontrollera kroppen och brädan. Att leta efter harmonin mellan frihet och kontroll som för de allra flesta infinner sig extremt sporadiskt, men kan vara sinnessjukt berusande bortom droger och allehanda övrig extas.

Men det är svårt som fan. Det gör ont som fan. Det kräver ett äckligt tålamod. Och man får oftast skit av övriga samhället för att man försöker hitta denna balans. Är du äldre kan du även få blickar som uttrycker viss medömkan blandad med förlöjligande. Förnedrings-tv kan slänga sig i väggen – det här är riktig förnedring. Men man fortsätter ändå, för något driver en mot avgrunden. Det kan finnas en riktigt smarrig rail över den, eller så är det ingen avgrund – det är en perfekt bowl eller ramp när man tittar över kanten.

Jag tror dock det är mer metafysiskt än så. Man letar efter den bortglömda upptäckarlusten och spontaniteten som infann sig naturligt varje dag under ens tonår och twenty-something-år. Man vet att den finns där nånstans, men det är återigen svårt som fan. Det gör ännu ondare nu, och tålamodet som krävs är alltjämt ännu svårare att uppbringa.

Min gamle hjälte och första tonårsidol, Tommy Guerrero, uttalade sig för en tid sedan om Street League, och enligt denna artikel stängde han av ESPN-sändningen efter en stund eftersom han tyckte att det inte var riktig streetåkning man höll på med. Guerrero höll dock med om att det var fina prispengar och han förstod att de tävlande kämpade om rikedomarna, som t ex kunde hjälpa till att trygga ålderdomen. I samma artikel refereras till ”den första officiella streetskateboardtävlingen” 1983 i San Francisco, Guerreros hemstad. Förstaplatsen togs av Guerrero, amatör bland en hög av proffs som Hosoi, Caballero, Roskopp, m fl. Han vann inget eftersom han var amatör (!), men tvåan Hosoi vann 200 dollar. Där och då började streetskejtingen sin rätt omtumlande resa.

30 år senare (!) sitter jag och funderar på vad som är riktig streetåkning. Handlar det om råheten i icke perfekt asfalt, sprickiga och ojämna och lite för branta betongbanks eller om att det inte ska vara några pengar med i leken? Jag tror att precis som att man letar efter den där spontaniteten man hade när man var ung och ”oförstörd”, på samma sätt vill man hitta en ”oförstörd” kultur som inte förändras. Man vill kunna definiera vad som är respektive inte är ”riktig” skateboardåkning, det känns tryggast så, när man VET vad man pratar om. Vem gillar att bli omsprungen?? Av osnutna glin i Asphalt Yacht Club-tisha och Nike SB-New Era dessutom???

Jag håller fortfarande Tommy Guerrero som min allra största hjälte och förebild, och blir nostalgisk på gränsen till blödig när jag ser honom åka, både i 30 år gamla klipp och på något nytt Instagram-foto. När han säger att Street League är bajs, vill jag också stänga av och hålla med i något slags inbillad gemenskap och känna att jag är del av något ”äkta”. Samtidigt kan jag inte låta bli att kolla på Street League-sändningarna, för jag gillar att titta på skateboardåkning, oavsett vad det är för ”typ”. Om Bob Burnquist gör en air upp i en helikopter och basejumpar ner i sin megaramp vill jag se det. Om Shane O’Neill gör en robot-perfekt switch dubbeltreflipp i sista rundan av Street League-finalen vill jag se det. Om Guerrero gör en gubbig frontside ollie i en park i Japan mellan spelningar på klubbar i Tokyo vill jag se det. Jag gillar Guerrero mest, men det betyder inte att jag inte vill se det andra också.

Det kanske har att göra med att när man växte upp som ung skejtare så fanns aldrig direktsända skateboardtävlingar från USA att ta del av. Man var hänvisad till att ha turen att känna någon som kände någon som kom över en rasslig VHS-kopia av en ett-två-tre år gammal skateboardfilm. Det var vad man inspirerades av. Det räckte oftast till att varje dag försöka kasta sig ut och försöka hitta den där känslan av att kunna kontrollera kroppen och brädan. Det där sökandet efter balans, bekräftelsen om att man trots att man ville vara rebell samtidigt blev hög på känslan av kontroll och ordning. Att man behärskade NÅNTING. Att man inte var helt värdelös.

Vissa stilar gillar man, andra gillar man mindre. Vissa hatar man. Som tur är hatar man mindre med åren, eftersom det känns mindre viktigt att ta ställning i allt hela tiden. Det spelar oftast inte så stor roll i alla fall, och oftast gäller det ändå saker man inte ens kan påverka. Det känns viktigare att fokusera på det man gillar istället.

Inom skateboard är det väldigt viktig att inte vara ”tråkig”. Jag har själv åkare vars stil jag är likgiltig inför; Andy MacDonald, Nyjah Huston, Paul Rodriguez, m fl. Liksom jag har åkare (aktiva såväl som ”inaktiva”) som jag njuter av att titta på; Grant Taylor, Greyson Fletcher, Mark Appleyard, Antwuan Dixon, Danny Way, Kenny Hughes, Reese Forbes, Matt Hensley, Tom Penny, Tim O’Connor, Kenny Anderson, Chris Miller, Lucas Puig, Alan Petersen, Dan Drehobl, Jason Lee, med många fler. Men bara för att jag älskar att titta på dessa, betyder det inte att jag hatar en massa andra. Bara för att jag avgudar vissa stilar betyder det inte att jag spyr av att se vissa andra. Det är vad det är. Men det är framförallt skateboardåkning.

Jag förstår både de (skateboardåkare, den andra ”mainstreampubliken” kan jag inte uttala mig om) som väljer att titta på Street League och de som väljer att stänga av, men framförallt förstår jag Tommy Guerrero, som visar en viss ambivalens inför faktumet att för att nå ut med skateboardingen till fler människor (precis som den så underbart nog gjorde till oss för längesen) så följer det med en del skräp på vägen. Men kärnan är alltid kvar, den kommer alltid vara kvar. ”De andra” bryr sig ändå inte.

Jag kollar på Street League ikväll. Men jag skäms lite när jag gör det. Det är ju inte ”riktig” skateboardåkning. Men alla, iaf de som passerat 30-strecket och har ”settled down”, är väl bekanta med ordet ”habil lördagsunderhållning”!? :)

Så mycket som har hänt. ventilering.

Så mycket som har hänt. både överhuvudtaget och på sistone. The skateboarder mag har gått i graven. Nya tiden, då folk inte köper tidningar på samma sätt som förr har skördat ännu ett offer. trodde först att den digitala varianten skulle bli kvar, men enligt denna pressrelease så verkar det som att allt ska läggas ner. och att det kommer någon jubileumsfilm bl a. jag personligen har inte köpt alltför många nummer av The skateboarder mag genom åren, men alltid uppskattat vad de gjort för skateboardåkning, för inspiration och pepp. så himla trist att det händer.
Jag har sedan jag sett detta klipp från magenta skateboards börjat fundera mer på den speciella form av skateboardåkning som verkar originell för japan. 

Detta är en snubbe som heter Gou Miyagi. kanske lite väl knäpp del stundtals. Men fortfarande street tycker jag. inte för mycket hitta-på-o-va-knasig-skate, utan faktiskt något nytänkande, lite avantgarde-skate kanske. Delen verkar vara från 2008. undrar hur han skatar idag. mer japansk avantgarde-skate kommer. 

Som denna. Mizusawa. från filmen color communications 2012. ser lite ut som en blandning av Jason dill och chad muska. Original. Ett ämne som Johan kommer tala mer om här på bloggen senare. Han sa såhär:

Ja, det är för få original i dagens skating, den saken är klar. Laban Pheidas, Simon Woodstock, Jason Dill och gudfadern Gonz är bara några som gått sin egen väg genom åren. Men nu är det väldigt strömlinjeformat...

Vi babblade lite och jag kom på Fred Gall som ett tvättäkta skateoriginal! Han har ju sitt märke Domestic clothing som jenkem mag gjort ett reportage om.

Han verkar alltid ha gått sin egen väg. Och alltid älskat skateboardåkning.
Vad mer hade jag att ta upp. Jo språkat lite med rippers choice ang Alex olsons nya märke. blev lite uppläxad vilket nog var bra för mig. vet inte riktigt hur jag ska stå här. men bekymrad över storföretagens inverkan, påverkan och försök att ta över skateboardindustrin känns oroväckande. detta med min undran om hur AO ska finansiera sin nya satsning. med tanke på att han kör för NIKE. Slangsohn på rippers choice skrev till mig såhär:

@tomas Ja det är ett dilemma med storföretagen. Det viktiga är ju inte att alla företag drivs utav skateboardåkare, då det är bevisat att folk som åker/har åkt skateboard kan vara precis lika dumma i huvudet som vilken “suit” som helst. Det viktiga enligt mig är att man gör något fullhjärtat som återspeglar en passion för skateboardåkning. Tyvärr finns det en hel del storföretag som utnyttjar skateboardåkare för att skapa ett legitimt rykte i en viss målgrupp (tonåringar) och tjäna pengar på dom enligt storföretagsmodellen. Förstår även att det som åkare kan vara svårt att tacka nej till massa pengar, men tycker det är intressant att se dagens revolution bland brädmärken vilket ser ut att leda till två typer av skateboardåkare framöver: Skateboardåkare som ser det som en atletisk karriär och gör sina val därefter vs. kulturella skateboardåkare som ser det mer som en sorts konst som inte bör bedömas utan snarare betraktas individuellt då det går att utrycka på oändligt många sätt. Angående Palace tror jag det startades av snubbarna som driver/drev SlamCitySkates i London.
 Bra rutet Slangsohn!

Min oro håller i sig. Och Palace gjorde sin collabo med reebok så... o det verkar ju som en bra grej. samarbeten brukar ju löna sig.. Men palace. Supporta dem!!! kolla in denna lilla intervju med grundaren Lev Tanju. Bra snubbe!
Slutligen så tänkte jag ta upp graphics igen. Johan tipsade om denna. jag som skriver ner Girls graphics fick en liten känga då de gjort denna fina med Poler

Fast det är ju mest att Poler har en schysst stil. sen hittade jag dessa från Alien Workshop. tillsammans med den isländske konstnären, sin fang. kanske inte absoluta favoriten. men ändå något annorlunda samarbete.

Alien är ju också ett märke som vad det känns, börjar tappa lite mark. många verkar sluta. och nya tar över, som kanske inte alla andas den alien workshop luft som jag tänker mig den. men kul samarbete iaf. Sen ser jag att de också nyligen gjort brädor med keith harring och Andy warhol. tråkiga!

Sen till sist så vill jag passa på att propsa för min vän Manders brädserie för håll i er nu... FLIP SKATEBOARDS!!!!! fatta va grymt. Superkul Mander. kolla in hans grejer här

Så. säkert väldigt mycket mer jag undrar. som tex run the gun
hade inte tänkt länka till the berrics men detta. inbjudna skatare får 24 h i parken till att skapa ett 60 s långt åk. sen får allmänheten rösta på sin favorit. vilka sjuka åk det kommer bli.  kolla för mer info. gillar samtidigt som jag inte gillar. gillar för att det ändå är sjukt va de är kapabla till. ogillar då det är en väldigt konstig tävlingsform. tycker såklart mer om den hederliga. men nog om det. tack för mig. god skate!

Sen såklart Ben Gores welcome-del på magenta. galet bra!

två grejer.

Jag har två grejer att ta upp idag. Under en tid så har jag gång på gång återkommit till den eminenta skateboardfilmen life of leisure från sheep shoes. 1996. med toppendelar av bla rick mccrank, ed templeton, charlie wilkins, Mike Manzoori, med en riktig toppendel och en av dagens ämne: Frank Hirata. Vissa skatare fastnar för mig vid vissa delar. Frank Hirata är en sådan skatare, med just filmen life of leisure. Jag tycker hans del är fenomenalt bra. pink floyd lirar put me in the sky och delen bara flyter på. Frank Hirata, gammal bonesskatare. vad hände efter -98? en helmysko del i tranworlds the sixth sense. Med massa pratgrejer mitt i delen, om hans musikinstrumentsamlande osv. Men han har jag liksom bara funderat på just med life of leisure. vet inte så himla mycket om honom och var han tog vägen. tills jag stötte på detta: Goleta Skateboards

jag fick en chock. är det ett stort skämt detta eller? för det första. hemsidan. Vem skriver allt som är på sidan? jag fattar ingenting. och varför har jag inte hört något om detta innan. jo för att det startade förra året. enligt vad som sägs på hemsidan. Allt är konstigt med Goleta. kolla bara brädgrafikerna, är de en flört med svunna tider. tider innan min egen, något gräsigt som jag inte förstår?
Eric Ricks, Frankie Hill och Frank Hirata på teamet. det står att läsa att Eric ricks var den första att göra nosebluntslide på handrail. -91!
Läs detta:
Frankie is excited to contribute a little something neo-retro with a twist to the next chapter of skateboarding.
Så Frankie är sugen på lite neo-retro! vad menas här?
Att man kan köpa en Pro skate wall-hanger!! 
Men allt känns bara så himla B faktiskt. loggan tillexempel. puh, jag blir matt. kanske blev detta lite osammanhängande men hela grejen med Goleta gör mig förvirrad.
Jag går vidare. Läste intervjun med Alex Olson på Jenkemmag häromdagen. Ok. Förresten så hoppas jag att alla läser Jenkemmag.
gör det och skapa er en egen uppfattning. Rippers choice har också gjort det.
Han pratar om avhoppet från 3d skateboards och sin önskan att vara som PALACE. inget fel i det. men han snackar om att vara oberoende, samtidigt som han skatar Nike SBs. känn av den dubbelheten! jag kan inget att än att bli än mer ifrågasättande. antar att det kommer vara Nike-pengar som sponsrar hans nya independent-PALACE-liknande företag. snacka om att var original. men hans skatar bra. det gör han.

Nåt som det borde talas mer om tycker jag är brädgrafiker. ärligt. Girl och chocolate. har väl inte haft något att komma med sedan mousefilmen. så himla tråkigt när ett märke av deras rang beter sig så tråkigt.
detta ämne kommer jag aktualisera här på skiftbyte med att visa på grafiker jag gillar.
börjar med denna från PASS-PORT

bra färger, bra bakgrundshistoria med japanska barnboken osv. fin.

Puh! blev mycket i detta inlägg. ska försöka hålla mig till ett ämne per inlägg. svårt!

men tack för orden. nu är det godnatt!

Att skriva om att titta på när andra talar om skateboard

Att det är svårt att skriva om sina tankar kring skateboard har redan konstaterats i bloggens första inlägg, men det kan även vara svårt att prata om skateboard. Ofta känns det enklast att bara titta på någons åkning så känner man instinktivt om man gillar det eller inte. Det är extremt okomplicerat, basic, magkänsla.

Det är som med musik. Alla har sin egen tolkning av all musik, även om man själv kanske inte ens är medveten om det. Du gillar det du gillar. Du kan försöka dölja det eller vifta bort det med "guilty pleasures"-semantik, men det spelar ingen roll. På kvällen i mörkret ligger du ändå där och nynnar på Mariah Careys senaste låt.

Om man inte orkar munhuggas om vem som har bäst stil, snyggast dojjor, cleanast crooked grind nollie flip eller bara babbla på osammanhängande om skateboardhistoria som undertecknad, så kan man alltid titta på och lyssna när andra pratar om skateboard. Ibland är det nästan mer underhållande än att titta på faktisk skateboardåkning.

Som i detta fall, där två av världens mest inflytelserika skateboardpersonligheter pratar vett och ovett i vad som känns som ett hyfsat spontant samtal mellan legendarer, där båda rätt motvilligt anammar varandras ömsesidiga uppskattning och lovord. Kan ju också bero på att de varit polare i 30 år, och förmodligen tycker det känns lite underligt att ett vanligt samtal mellan gamla polare om rätt vardagliga saker kan vara intressant för resten av världen. Men det är det. Det är inte bara intressant, det är viktigt om man har den minsta nyfikenhet på varför det man sysslar med är vad det är och ser ut som det gör. Om man bejakar denna nyfikenhet kommer man nästan alltid att få betalt i den tillfredsställelse det innebär att förstå vad fan man håller på med. Egentligen.

Lost and found... sort of.

Alla känner vi någon som honom. Alla vi som skatat länge känner definitivt någon som honom. Precis som Johan undrade var Kenny hade tagit vägen så har jag min egen försvunne hjälte. Men till skillnad från Johan så hittade jag honom nyligen igen. Sorgligt nog...

Så vitt jag vet hade min hjälte inte så många fler filmdelar än den i Alien Workshops Timecode. Han hette Lennie Kirk och han skatade rough. Till och med med den tidens mått mätta. Lennie var så jävla inspirerande för mig. Han åkte fort, gjorde gnarly trick och var lite halvgalen. Så där som man inte riktigt hade sett på den tiden. Det han inte gjorde var att åka direkt snyggt. Ibland satt grejerna som en keps, ibland såg det mest ut som om han landade av ren tur. Järnvilja kanske. Men på något sätt inspirerade denna halvgalne Lennie mig. Fick mig att inse att även de sämsta run upsen gick att använda, de trängsta utrymmena mellan vägg och pelare visst gick att glida igenom.

Det var först några år efter sin debut, och sitt försvinnande, som ryktena började påvisa att Lennie nog var mer än halvgalen. Det ryktades om att han hade blivit tokfrälst, slutat skata och nu istället vandrade runt på gatorna och sålde biblar. Fine, tänkte jag. Alla kan vi drabbas av religionens falska trygghet i stunder av svaghet. Han kommer strax tillbaka, tänkte jag.

Jag hade fel. Härifrån gick det bara utför för Lennie. Han slutade skata och blev kriminell. En fanatiskt kristen kriminell. Vilket jävla slöseri med talang! Här nedan kan ni se en liten dokumentär där några av Lennies gamla vänner berättar om hans liv fram till idag. Historien om Lennie börjar ungefär fyra minuter in i klippet.

Alla känner vi någon som honom. Någon som börjat som en fantastisk talang på skateboard men som, av olika anledningar, slutar som kriminell.
Jag undrar vad det är som driver dem, vad som får dem att, i mitt tycke, lämna den enda fungerande självterapin som existerar?

/ Christoffer Harborg

Who hid Kenny?

Kenny Hughes. Grabben som såg ut som om han skulle kunna tvinga brädan att treflippa perfekt bara genom att stirra ner den. Det är sällan man ser kraftpaket som ser så självklart naturliga ut på en skateboard som Kenny. Gamle Powell Peralta/Real-legendaren Salman Agah var väl ännu biffigare, men hade ingen självklar stil på samma sätt. Hans bräda såg nästan ut som en freestylebräda under fötterna, trots att den var bredare än dagens bredaste ”normal”-plankor. Inget ont om Salman dock, men det här handlar inte om honom.

Det har funnits gott om rejält byggda vertskejtare genom åren, men där känns det som att man lättare kommer undan med lite mer fyrkantig uppenbarelse än när det gäller streetåkning. Neil Blender, Jeff Grosso, Ben Schroeder är alla exempel på detta. Listan kan göras betydligt längre. Vertskejtare må vara av en annan åsikt, men det känns som att det krävs en annan typ av smidighet för att kunna hantera streetterrängens enorma variation, och det är, eller i alla fall var, rätt ovanligt att folk som åkte både vert och street såg lika naturliga ut oavsett var de rullade nånstans. Mark Gonzales var en av få tidiga ”hybrider” som verkade kunna anpassa sig till vilken terräng som helst, med en respektabel trickpåse och med stilen intakt. Idag finns ju många unga parkskejtare, som t ex Grant Taylor, Raven Tershy, Greyson Fletcher, med många fl som verkar kunna åka nästan vad som helst när som helst och med naturlig steez dessutom. Det var synnerligen ovanligt bara för en tio år sen.

Nåväl, nu börjar jag flyta iväg från ämnet. Tyvärr lätt hänt när man funderar och skriver kring saker som man har ett passionerat förhållande till. Dock: åter till Kenny. Har funderat ett tag på var han tog vägen nånstans. Ett klipp som etsat sig fast i mitt minne är från en gammal VHS-rulle anno 1997, ”411 VM Australian Vacation”, där Kenny åker gudabenådat genom hela semestertrippen down under. Särskilt en kort sekvens 26 min 20 sek in i filmen där Kenny endast gör två trick: fs stalefish över en betonghip och en pivot to fakie på en brant betongvägg. Cleant, kort och jävligt koncist. Dessa sekunder fick mig att omedelbart vilja springa ut och köpa blåvita boardshorts och skata betongparker. Något som var omöjligt i Sverige i slutet av 90-talet.

Om man orkar sig igenom hela den 37 min långa rullen, vilket kan vara svårt med tanke på att den känns hyfsat daterad, stundtals lite väl plojig och att musiken mestadels består av tidstypisk ”skejtpunk”, så kommer man få sig till livs en rejäl dos Kennyskejting. Nyttigt för både kropp och själ, inbillar jag mig. Kennys åkning har inte åldrats en sekund, utan blir bättre för varje gång man ser den.

Men vart har Kenny tagit vägen? Det senaste jag läste var att han haft en pro model på Arcade Skateboards 2010. Sen tar spåren slut, iaf på Google. Man får väl fortsätta söka och hoppas någon kan tipsa om osedda klipp som kan få en gubbe att vilja springa ut och köpa boardshorts och skejta betongparker, vilket ju är något mer lättillgängligt i Sverige anno 2013 än för sexton år sedan.

varför?

Det är svårt att skriva om sina tankar kring skateboard. Idag, iochmed detta inlägg så gör vi iallafall det här på SKIFTBYTE. Vi kommer in i en tid där skateboardindustrin i viss mån håller på att göra revolt mot sig själv. En spännande tid, proffs som fått nog, startar nytt, försvinner, eller gör sig åter påminda. Många är tankarna kring vad som händer. Och några av alla tankar kommer att fastna här. Ska de stora bli större eller kommer de falla samman? Som tex Alien Workshop, Blueprint mm? Våra tankar kommer säkert vara enade och även oense här på SKIFTBYTE då vi förhoppningsvis blir fler som skriver. Vi kommer ventilera vilka åkare som imponerar, vilka företag som håller måttet. Vi kommer vara ytliga och ibland alldeles för djupgående och filosofiska. Vi kommer vara roliga och även väldigt tråkiga. Men alltid med åsikter.
Ideen bakom detta initiativ föddes med Rippers choice som jag dagligen gladeligen läser. Ärlighet varar längst.
Är det förresten oftast vi äldre som skriver om skateboard i Sverige nuförtiden? Är det för att vi saknar det som fanns förr? Som om vi vill återskapa vad vi varit med om, få det nya gardet att titta sig omkring eller bakåt iaf. vara måna om skateboardens rika historia. Är vi trötta på vad som hänt med skateboard?
Frågorna och ämnena är outtömliga. vilket är tur för oss på SKIFTBYTE. Det kommer bli ett spännande äventyr. så följ med.
Jag tänkte avsluta detta första inlägg med ett riktigt bra klipp. eftersom det är mitt första så blir det en klassiker:

Ricky oyola. toppenskatare som alltid leverat i en fart som fortfarande finns i min fantasi. Filmen 7 year glitch är helt suverän och den hittar ni här 7 year glitch

Längesen jag såg hela, men ska nog göra det snarast. Ricky Oyola är en väldigt spännande person i sig. Undrar vad som händer med traffic skateboards egentligen. inte en update sen 31 aug förra året på deras hemsida.
Nu får det vara nog för mig o detta första inlägg. godnatt skaterhaters!