Fred Gall igen!

ok. Jag har ju skrivit om denna legend många gånger innan. men han slutar aldrig förvåna. Han kommer aldrig bli utträknad. Denne Fred Gall. Varför Habitat bestämt sig för att göra en liten dokumentär om honom nu helt plötsligt tänker jag inte lägga ner mer tankekraft på. Utan bara glädjas av vad som gavs. En fin liten dokumentär där lite lirare babblar honom och lite skating. dock en grej. Varför fick inte fred Gall själv medverka med lite historier? grym skating är det iaf:

Sen som ett paket på posten så laddar trasher upp en ny film med Habitatgänget. Jag smäller av! detta Kan inte bli dåligt. och det blev det inte heller.
Här är vad som fastnade störst.
Silas har en bra del. jag har aldrig tyckt så mycket om Silas, ser nu att han har vissa drag som liknar en viss jereme rogers i ansiktet. gör inte saken bättre. Men Silas skatar grymt. solid stil, om än lite tråkig. Sen kommer två!! trick med Danny Garcia. Är han Pro fortfarande. han är ju grym inget snack. men man har ju inte direkt blivit överöst av material på an. Sen följer Ghuru Khalsa. inget speciellt. schysst sw kickflip uppför ett gäng trappsteg dock. Syvanen gillar jag, smarrig bs kickflip över rabatten och riktigt go sw ollie som följer. Han verkar kul tycker ja, är han finne på riktigt?
Sen följer Brian delatorres del. helt övergrym förrutom första treflippen under hans namn. vad gör han med bakfoten, är det ett dåligt skämt? resten, underbart. stilen, lugn blandat med stor portion ös. Alex Davis har också en riktigt peppad del, diggar inte hans ökencamobrallor, borde ha skippat dem, men annars!! yes! Janoski tillhör favoritskatarkategorin hos mig. trist är då att jag slutat hoppas på ännu en fullpart. något ja tycker är lustigt så får jag alltid en känsla av att han alltid har bättre parts under habitats regi, än under NIke. lustigt. men som att hans stil passar bättre in på habitat än nike kanske? aja. ett par trick med, alla övergrymma såklart. Ovan nämnda Fred Gall imponerar även fast den ger smak för mer. ett par trick i typisk Gall-anda. Daryl Angel imponerar stort. riktigt härlig del som bjuder bla på en riktigt fet ollie från bump över rail till bs wallride. stor! Mark suciu! sista delarna. han har typ tre stycken. alldeles för mycket. jag slumrade till i mitten nånstans, kan bero på att jag är småbarnspappa med konstant sömnbrist, eller just det faktum att det blev för långt. kändes lite matande liksom. men absolut, killen är säker på det han gör. att åka skateboard. 

Riktigt kul o se lite habitat igen, samt såklart fred gall dokumentären. Men tänk en fullpartsfilm med habitat igen. jag ryser av behov av det.
Nästa år ska jag köpa nya skateskor o åka mer! häng på! det kommer bli kul!

Fool's Gold

En ny tour-edit från LRG har väckt mina funderingar över hur mycket filmtekniken gör för skateboardåkningen. Åsikterna går ofta isär om hur man vill att åkningen ska presenteras; grynigt eller krispigt eller nåt mittemellan.

Personligen gillar jag all skateboardåkning, oavsett videoteknik, men ibland känner man att filmandet kan ha gjort underverk för åkningen. Typ av åkning som man kanske sett hundratals gånger förut, kanske t o m av samma åkare, men som nu i en viss presentation framstår som extra smarrig.

Jag kan alldeles för lite om olika kameravinklar och tekniksnack, men i denna video känns det som att det synnerligen är kamera och kameraman som smörjer ens näthinnor med ett extra lager steezolja. Det är ofta allt jag begär, speciellt när man ser många nya skejtsnuttar per dag. Även om geniunt bra skateboardåkning alltid skiner igenom oavsett filmteknik, så kan det helt klart hjälpa till att se saker på ett nytt sätt. Vare sig det är grynigt eller krispigt eller mittemellan. Det kan t o m vara värt att bli lurad på konfekten, om konfekten ersätts av nåt ännu godare ögongodis.



LRG Cyprus Tour Clip a Skateboarding video by SkateboardMSM

PS. Socialstyrelsen informerar: Tänk på att det i första hand alltid är trevligast att bevittna skateboard live. Utan vare sig filter, slo-mo eller tre vinklar av samma trick. DS.

Den där Dennis

Den över ett år gamla Jenkem-intervjun med Busenitz är värd att återkomma till. Igen och igen.

Grabben har koll. Det är som om Natas och Tommy Guerrero skulle adopterat en lintott och matat honom med surf- och hillbombing-välling varje dag tills han blev stor nog att kasta sig ut genom dörren och nerför backen.

Inga krusiduller. Bara ren skateboardåkning. Och lite snack och mycket verkstad (bokstavligen).

Man önskar att man hade en bråkdel av hans energi...

http://www.jenkemmag.com/home/2012/11/14/the-dennis-busenitz-interview/

The Way way back

De flesta som har känt mig länge skulle förmodligen säga att jag hållit och håller Guerrero (Tommy, inte Nicky), Hensley, Hufnagel, Forbes (Reese, inte Israel) eller Appleyard som absoluta favoriter genom ett kvartssekels skateboardintresse.

Men det finns en skateboardåkare som mer än någon annan är något av, ja det känns underligt, men faktiskt en regelrätt idol för mig. Jag har följt honom från andra sidan jorden sedan jag själv började skejta 1987 och jag vet inte om det har att göra med att vi är lika gamla eller om det är för att man som 14-åring annars bara hade folk som var mycket äldre än en själv att se upp till.

Tony Hawk var underbarnet i mitten av 80-talet, men han var 20 år 1988 och redan rätt gammal i mina ögon. Alla andra proffs var äldre än honom. Alla utom en.

Jag såg Danny Way första gången i Public Domain, som en wiz kid som gjorde äldre proffs egna signaturtricks som Madonna, Christ air och Gymnast plant i förbifarten och högre, längre, bättre! Det var förmodligen så overkligt att se en jämnårig kille smiska de äldre så hårt att jag inte fattade hur stor potential det fanns i den där lille störige galningen då. 1989 såg jag honom i Shackle Me Not, och skateboardåkningen hade utvecklats så mycket att Public Domain som kommit ett halvår tidigare kändes som en bok som hade grävts upp av arkeologer och blåsts av så dammet yrde och pappret frasade sönder mellan fingrarna. Det var så overkligt, igen, att jag knappt fattade vad jag såg.

Utvecklingen av skateboard gick så fruktansvärt snabbt kring 1990 så man kan överhuvudtaget inte jämföra det med någon senare period. Det var som om du ena året uppfann hjulet och nästa år rullade upp i en Ferrari på garageuppfarten. För att ett år senare köra en bil på luft som aldrig behöver tanka. Framtiden var hela tiden närvarande, utan att man visste om det.

Både Danny Way och Tony Hawk blev proffs när de var 14 år gamla. Tony var underbarnet som började bli gammal, Danny var underbarnet som fortfarande var ung. Det finns många likheter mellan dessa två, som de kanske själva inte vill kännas vid.

Mellan mig och Danny Way finns få om ens några likheter, förutom att vi båda åkt skateboard sedan 80-talet, men ändå känner jag en koppling till honom på något underligt sätt. Jag minns en DC-turne 1997 där jag var på stoppet i Stockholm och kollade. Alla var där utom Danny. Jag fick nåt ryck och gick fram till Colin McKay och tackade för en grym uppvisning och frågade varför inte Danny var med. Han stirrade först på mig som om jag var en galning (Moses Itkonen som stod bredvid stirrade också på mig med samma osmickrande blick) men tackade sedan artigt och svarade att "Oh, he had to take care of some business, so...".

Jag minns att han skulle ha dykt upp på en demo i Falun runt 1990-91, men att han då också uteblev. Enda gången jag sett honom live var i Globen på någon extremsportgala 1997 nånting, ett jättejippo med vertramp, snowboardbacke och Bloodhound Gang och 10 000 skrikande ungar. Av det minns jag mest att jag satt alldeles för långt upp på läktaren för att se bra, samt att Danny och Rune Glifberg skejtade vertrampen efter uppvisningen/tävlingen, när de hade släckt ljuset. De försökte kontinuerligt med, vad jag kunde se från typ 100 meter bort, kickflip backside lipslide, som väl var hyfsat tech då. Det var väl samtidigt som Danny och Colin filmade för Plan B-filmen Revolution, i vilken de slutligen skickar den traditionella vertåkningen till sällare jaktmarker genom att i stort sett ta Rodney Mullens trickrevolution till vertrampen (bortsett från den redan då rätt pajiga inramningen och att många trick visas två gånger från samma vinkel). Efter detta fanns bara en väg att gå för Danny Way: mega.

Många har idag rätt kritiska synpunkter på Danny Ways utveckling och influens på modern skateboardåkning. För mig är han förmodligen den mest betydelsefulla skateboardåkare som existerat. Möjligen tillsammans med Mullen, och i visst avseende Gonz. Där Mullen och Hawk revolutionerat sporten trickmässigt och där Gonz och Hosoi revolutionerat sporten kulturmässigt, under 80-talet, har Way smält samman alla dessa delar och utvecklats till något unikt som i varje fall jag varken förr eller senare sett på ett par hjulpar.

Danny Way VAR 90-talet i egen hög person, och utan 90-talets utveckling skulle ingenting se ut som det gör idag, på gott och ont. Men de som bara fokuserar på det onda (big corporate, stadiumshower, energidrycker etc.) missar halva poängen som handlar om utveckling och framåtblickande, hela tiden letandes efter den "progression" som var anledningen till att man fastnade för sporten/kulturen från första början. Att som skateboardåkare jämföra sig med Danny Way är som att som golfare jämföra sig med Tiger Woods. Helt omöjligt, om man är vanlig dödlig. De är sina egna värsta fiender, för de tävlar inte mot några andra än sig själva. Därför är de portalgestalter inom sina områden. Därför är de bara de själva, bevisligen, som kan krossa sig.

Jag tänker att det kanske är såhär 18-åringar idag ser på Nyjah. Trots att jag och många i min generation inte riktigt fattar den totala storheten i Hustons åkning, trots att det ÄR imponerande sanna mina ord, kanske en 18-årig skejtare respekterar honom för att han växt upp parallellt med underbarnet och kan identifiera sig med honom på ett helt annat plan än en 40-årig gubbe kan. Men alla skateboardåkare kan relatera till sökandet efter perfektion. Alla har en bild i huvudet av hur man vill åka, hur man vill se ut, hur man vill göra tricken. Men man vet också att ingenting är gratis, inte ens för underbarnen. Kanske särskilt inte för underbarnen. Därför är det, precis som någon så riktigt rekommenderade, så mycket trevligare att se Nyjah "raw and uncut" än att se perfekta men anemiska hammers som tagna ur valfritt Tony Hawks Pro Skater-spel.

Jag sitter hur som helst allt som oftast och väntar på nytt skatematerial från Danny Way. Det är allt glesare mellan tillfällena numera. Nån kort DC-teaser från Hawaii här, nåt rally-klipp där. Nån solnedgångsbild här, nåt speed boarding-klipp där. I detta läget skulle jag nöja mig med vad som helst, utan perfektion eller revolution. En vurpa. En missad Madollie. Ge mig nåt!

Under tiden kan jag inte se mig mätt på dessa leftovers, som ger dem som anser att han bara är en "jockish" vert- och megasnubbe som inte har nån street cred något att bita i.

Chronicling Donovon...

Nike SB släppte som sagt Chronicles 2 tidigt imorse svensk tid, exklusivt för sin app. Den går att se i 24 timmar i appen, typ till inatt/imorgon bitti nån gång. En rätt kort liten trudilutt, som efter en första titt påkallar några initiala kommentarer...

Donovon Piscopo, grabben med bästa namnet i stan, inleder med en för mig väldigt skön part full med sladdriga men stiliga lines. Jag har få erfarenhetspoäng gällande Piscopo-sightings, men jag gillade verkligen detta. Vet inte om det är för att hans åkning är ny för mig, eller om det bara var rent grym åkning, men det gav mig i a f den där inledande skjutsen bakom glasögonen som jag suktade efter. Tre tummar upp!

Theotis Beasley... en liten favorit som brukar lägga upp väldigt cleana grejer när det serveras korta klipp på webben. Har alltid tyckt att hans stil är skön, trots techandet. Sköna landningar, stabil stance. Men detta slog inte knut på min synnerv direkt. Lite tråkigt, tyvärr. Några fyrverkerier, men inte mycket man minns av denna part. Förväntningarna uppfylldes verkligen inte.

Daryl Angel rullade på bra, men rätt förväntad part. Helt ok, men inte så mycket mer att säga. Har väl ingen direkt relation till hans åkning heller, men habilt och stabilt kort och gott.

Luan Oliveira, min favorit i Street League-maffian, hade jag väldigt höga förväntningar på, men dessa infriades inte heller. Visst, han gör galna combos, men hans softa powerhousestil skiner inte igenom i hans streetlines. Vet inte varför, i klipp jag sett honom skejta Brasiliens ruffa gator såg han grym ut. Här är det inget man inte sett förut. Också lite tråkigt tyvärr.

Enter Justin Brock. Jeesuz... detta är rått och galet. Riktigt hårdkokta spots han har hittat också. Dessutom varvar han tech, flow och självspäkning så man blir helt svettig. Helt passande åker han till Minor Threat, och det tillför en extra dimension till den redan blodtryckshöjande parten. Detta vill man definitivt se igen!

Shane O'Neill, Street League-tech-monstret som jag knappt sett åka riktig street före detta, gör mig inte besviken, men det är också rätt förväntad åkning som betar av sjuka tech-combos på löpande band så man blir lite trött i ögat efter ett tag. Dock, jag kan inte låta bli att vara imponerad av vissa saker som är så sjuka men som han gör otroligt smooth, t ex front feeble laser flip off och den där dubbla switch treflippen utför en rätt rejäl trappa, dessutom efter en liten line före, vilket gör att den känns rätt mycket mer imponerande än 9-club-exemplaret i Street League. Helt ok, man blir impad, men också en rätt förväntad part.

Och så Ishod Wair då. Delen som jag hade kanske mest förväntningar på av alla. Men. Nja. Jag vet inte. Om han ska få SOTY, så kan de nog inte ge honom det baserat på denna del. Tyvärr blev jag lite besviken här, men det kanske är för att mina förväntningar var så sjukt höga. Men jag gillar Ishod, och det här är bra, men bara inte så sjukt bra som det skulle kunna vara känner jag. Särskilt som han har sista delen, då förväntar man sig nåt sinnesjukt. Eller i varje fall innovativt eller väldigt stilfullt. Detta är varken eller. Några insprängda sköna lines och en del grymma grejer, men som helhet är det inget jag kommer återkomma till. Men, han åker till Death's "Politicians in my eyes", vilket räddar det från att bli lite tråkigt. Dock, jag tror SOTY är körd för dig Ishod... om det nu betyder nåt, vad vet jag.

En småtrevlig bekantskap med några highlights, främst Piscopo och Brock, men som helhet inte någon "bangin'" upplevelse. Men för fan, kolla in den i Nike SB-appen medan ni kan, det är ju gratis!

Före är det nya efter

Imorgon bitti svensk tid släpps Nike SBs nya Chronicles 2, med bl a SOTY-halvfavoriten Ishod Wair, exklusivt för Nike SB-appen vad det verkar. Redan igår kväll släpptes dock extramaterialet till Ishods part, "the prequel", på Thrasher.

Är det här någon ny trend? Att locka med det extramaterial som annars alltid brukar släppas EFTER att huvudmaterialet släppts. Jag tror i a f att det är första gången jag ser ett extramaterial FÖRE huvudmaterialet. Som ett lockbete funkar det ok, men risken finns väl ändå att man inte blir lika sugen att se "det stora släppet" som man kanske annars skulle vara.

Dock, åker man som Ishod är det förmodligen rätt lugnt ändå, det verkar finnas ett konstant intresse. Och det förstår jag, jag gillar hans blandade åkstil där han lyckas se ut som om han åkte för Real, Girl och Santa Cruz på samma gång. Det finns något tidlöst över karln, som ibland kanske kan uppfattas som tråkigt, men som egentligen är djupt sympatiskt. Inte alltid de sjukaste tricken, inte alltid den smörigaste stilen, inte alltid de bästa lajnsen, men en kombination som är rätt jävla svårslagen idag, när folk ofta antingen har grym stil, grymma trick eller grymt flow. Best of both... eh, all three.. worlds!?