De flesta som har känt mig länge skulle förmodligen säga att jag hållit och håller Guerrero (Tommy, inte Nicky), Hensley, Hufnagel, Forbes (Reese, inte Israel) eller Appleyard som absoluta favoriter genom ett kvartssekels skateboardintresse.
Men det finns en skateboardåkare som mer än någon annan är något av, ja det känns underligt, men faktiskt en regelrätt idol för mig. Jag har följt honom från andra sidan jorden sedan jag själv började skejta 1987 och jag vet inte om det har att göra med att vi är lika gamla eller om det är för att man som 14-åring annars bara hade folk som var mycket äldre än en själv att se upp till.
Tony Hawk var underbarnet i mitten av 80-talet, men han var 20 år 1988 och redan rätt gammal i mina ögon. Alla andra proffs var äldre än honom. Alla utom en.
Utvecklingen av skateboard gick så fruktansvärt snabbt kring 1990 så man kan överhuvudtaget inte jämföra det med någon senare period. Det var som om du ena året uppfann hjulet och nästa år rullade upp i en Ferrari på garageuppfarten. För att ett år senare köra en bil på luft som aldrig behöver tanka. Framtiden var hela tiden närvarande, utan att man visste om det.
Både Danny Way och Tony Hawk blev proffs när de var 14 år gamla. Tony var underbarnet som började bli gammal, Danny var underbarnet som fortfarande var ung. Det finns många likheter mellan dessa två, som de kanske själva inte vill kännas vid.
Mellan mig och Danny Way finns få om ens några likheter, förutom att vi båda åkt skateboard sedan 80-talet, men ändå känner jag en koppling till honom på något underligt sätt. Jag minns en DC-turne 1997 där jag var på stoppet i Stockholm och kollade. Alla var där utom Danny. Jag fick nåt ryck och gick fram till Colin McKay och tackade för en grym uppvisning och frågade varför inte Danny var med. Han stirrade först på mig som om jag var en galning (Moses Itkonen som stod bredvid stirrade också på mig med samma osmickrande blick) men tackade sedan artigt och svarade att "Oh, he had to take care of some business, so...".
Jag minns att han skulle ha dykt upp på en demo i Falun runt 1990-91, men att han då också uteblev. Enda gången jag sett honom live var i Globen på någon extremsportgala 1997 nånting, ett jättejippo med vertramp, snowboardbacke och Bloodhound Gang och 10 000 skrikande ungar. Av det minns jag mest att jag satt alldeles för långt upp på läktaren för att se bra, samt att Danny och Rune Glifberg skejtade vertrampen efter uppvisningen/tävlingen, när de hade släckt ljuset. De försökte kontinuerligt med, vad jag kunde se från typ 100 meter bort, kickflip backside lipslide, som väl var hyfsat tech då. Det var väl samtidigt som Danny och Colin filmade för Plan B-filmen Revolution, i vilken de slutligen skickar den traditionella vertåkningen till sällare jaktmarker genom att i stort sett ta Rodney Mullens trickrevolution till vertrampen (bortsett från den redan då rätt pajiga inramningen och att många trick visas två gånger från samma vinkel). Efter detta fanns bara en väg att gå för Danny Way: mega.
Många har idag rätt kritiska synpunkter på Danny Ways utveckling och influens på modern skateboardåkning. För mig är han förmodligen den mest betydelsefulla skateboardåkare som existerat. Möjligen tillsammans med Mullen, och i visst avseende Gonz. Där Mullen och Hawk revolutionerat sporten trickmässigt och där Gonz och Hosoi revolutionerat sporten kulturmässigt, under 80-talet, har Way smält samman alla dessa delar och utvecklats till något unikt som i varje fall jag varken förr eller senare sett på ett par hjulpar.
Danny Way VAR 90-talet i egen hög person, och utan 90-talets utveckling skulle ingenting se ut som det gör idag, på gott och ont. Men de som bara fokuserar på det onda (big corporate, stadiumshower, energidrycker etc.) missar halva poängen som handlar om utveckling och framåtblickande, hela tiden letandes efter den "progression" som var anledningen till att man fastnade för sporten/kulturen från första början. Att som skateboardåkare jämföra sig med Danny Way är som att som golfare jämföra sig med Tiger Woods. Helt omöjligt, om man är vanlig dödlig. De är sina egna värsta fiender, för de tävlar inte mot några andra än sig själva. Därför är de portalgestalter inom sina områden. Därför är de bara de själva, bevisligen, som kan krossa sig.
Jag tänker att det kanske är såhär 18-åringar idag ser på Nyjah. Trots att jag och många i min generation inte riktigt fattar den totala storheten i Hustons åkning, trots att det ÄR imponerande sanna mina ord, kanske en 18-årig skejtare respekterar honom för att han växt upp parallellt med underbarnet och kan identifiera sig med honom på ett helt annat plan än en 40-årig gubbe kan. Men alla skateboardåkare kan relatera till sökandet efter perfektion. Alla har en bild i huvudet av hur man vill åka, hur man vill se ut, hur man vill göra tricken. Men man vet också att ingenting är gratis, inte ens för underbarnen. Kanske särskilt inte för underbarnen. Därför är det, precis som någon så riktigt rekommenderade, så mycket trevligare att se Nyjah "raw and uncut" än att se perfekta men anemiska hammers som tagna ur valfritt Tony Hawks Pro Skater-spel.
Jag sitter hur som helst allt som oftast och väntar på nytt skatematerial från Danny Way. Det är allt glesare mellan tillfällena numera. Nån kort DC-teaser från Hawaii här, nåt rally-klipp där. Nån solnedgångsbild här, nåt speed boarding-klipp där. I detta läget skulle jag nöja mig med vad som helst, utan perfektion eller revolution. En vurpa. En missad Madollie. Ge mig nåt!
Under tiden kan jag inte se mig mätt på dessa leftovers, som ger dem som anser att han bara är en "jockish" vert- och megasnubbe som inte har nån street cred något att bita i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar