Jim Greco är på god väg att bli rocker-generationens Gonz. Kul! Jag gillar Jimpa. Han highlightar något som är alltför sällsynt inom skateboard: udda figurer som är grymma skejtare. Ofta är de antingen eller. Jim är jättebra i Supras senaste tourvideo. Se bara:
Förresten en av de mest underhållande videor (fan, videor... vad säger man? Klipp? Film? Suck.) jag sett i år generellt. Blir glad av denna. Skateboard som underhållning. Yesssss!
"Gammel-Greco", d v s Gonz, är en lika skillad kuf i denna gamla tour-rulle från de fyras gäng, där galenskapen excellerar hand i hand med genialiska infall. För övrigt en av mina favoritvideos från de senaste 10 åren:
Två lysande exempel på galna genier som man på samma gång njuter av och vill hålla sig på så behörigt avstånd på som möjligt från. Skateboardåkningens Soup Nazi's.
Satt och kikade på Stefan Janoskis del i transworld subtleties. en av mina absoluta favoritdelar. tror inte jag skrivit någon om honom tidigare. Är han med i det här snygginggänget? med gillette o reider o alla? Iallafall så diggar jag Stefan. han verkar ha en skön inställning till livet. ska försöka luska reda på lite intervjuer med honom. mitt inlägg heter små besvikelser. och när jag ilade iväg och skulle köpa stefans prosko på Nike en gång för flera år sedan så fick jag just en besvikelse i att skon inte passade mig o mina fötter. Jag är lite besviken på mina truckval genom åren. Nu åker jag på Ace och är nöjd. men att jag en gång i tiden trodde mig vara en thunder-kille. så spräckte jag ena trucken efter andra skatedagen. i Borlänge minns jag. Att jag aldrig varit någon independent-snubbe. livet som skateboardåkare är kantat av dessa små besvikelser. man spar pengar, åker till barcelona, ska skata sants som i alla filmer. så är kanterna helt frasiga och trasiga. Nu va vi där första gången 2000 tror jag, innan de hade blivit alldeles förstörda. men ändå. eftergående år så bar det utför. eller när banksen i faelled (de där som Penny flippar i) minns första gången jag såg dem, kunde knappt droppa in i dem. Tänk alla spots folk drömmer om att skata, så ges chansen o det ser förjäkligt ut. inte alls som man föreställt sig. detta var förut. nu när jag blivit äldre så kan detta vara charmigt tom. att spotsen är risigare än vad man tänkt sig. Kan tom vara något jag suktar efter. Kanske därför jag aldrig haft behovet att få skata i USA. nu vet jag ju hur besvärligt det kommer vara. men i början av mitt skateboardåkande. hur tänkte jag då? Jag minns att jag frågade en kompis till mig som va där på utbyte, om picnickborden är mycket lägre där än här. o jo, det var de. typiskt. New York har ju alltid varit fett att skata. även fast det varit svårare i verkligheten än på film. Fast jag får en känsla av att jag hellre skulle skata Berlin än NY. Southbank förresten. vad händer där?? det ryktas om att skatarna har erbjudits en plats längre ner längs floden. där allt ska se lite ut som southbank men ändå inte. typiskt bestämmare. o "stadsförskönare" Men Southbank. de banksen. jisses va svårskatade de är. o London överlag är lurigt som tusan. men charmigt. såklart. är NY charmigt. var ligger personligheten där? kom precis på en bild på Tom Penny. från christiania. när kan detta varit? 99? Hursomhelst så är det ju mange gyllenberg i bakgrunden. kommer ihåg att han berättade detta för mig. Tusan som vanligt så flanerar jag ut i skaterymden när jag skriver inlägg. Jag babblade lite Stefan Janoski i inledningen. här kommer delen:
ett plus är att låten är helt magnifik. här började jag lyssna på modest mouse. och här kommer bilden på Penny o Gyllenberg.
Nu är klockan över midnatt. imorgon är det tisdag. kanske ska jag göra en kickflip. hoppas på det.
Instresset för sjuka stunts avtar med åldern. Jag gäspar
ofta åt uppradande av hammers, även om jag är väldigt imponerad av skejtaren
som flyger som en vante utför tjugomilatrappor, giraffhöga lastbryggor och
grässlänter som får Hammarbybacken att se ut som en rabattkant. Men det är lite
samma känsla som att imponeras av akrobaten på cirkus som jonglerar med
facklor ståendes på en elefant i högklackat som försöker klättra uppför en infettad
flaggstång.
Det går inflation i trickhets. Man blir liksom bedövad och
till slut sitter man där och stirrar rakt genom skärmen. Lite som när man
kollar på vädret på tv. Man hör och ser vad som sägs och visas de första tre
sekunderna… sedan är det blankt tills vädermänn’skan tackar för sig. Man har
sett allt förut i någon form, och är det inte något i utförandet som sticker
ut, som fångar ens omedelbara intresse, så zonar man ut snabbt.
Därför kan jag känna att jag allt oftare ser skejtklipp som
jag bara glömmer bort direkt efter jag sett dem. Ibland t o m under tiden jag
kollar på dem. Oftast fastnar ett fåtal trick eller sektioner, kanske max 5-10
% av det som görs totalt, i minnet och inget mer. Ibland blir man sugen på att
kolla på vissa klipp mer än en gång, men oftast inte alls.
Det kan vara otroligt imponerande att se höga, långa, snabba
och galna grejer, men det infinner sig ingen riktig känsla som stannar kvar om
det inte samtidigt finns något särskilt, något unikt, något liksom ”in the
moment” som får en att ”Wow!”:a högt för sig själv framför skärmen. Ett
exempel: Bob Burnquists relativt färska Dreamland-avsnitt, där han gör apmånga
riktigt sjuka grejer och snurrar och ligger uppochner och grindar och slajdar och
basejumpar tills korna kommer hem. Men… det som jag fortfarande kommer ihåg,
det som etsade sig fast i minnet, är: ollie to fakie. Det är det enda jag
behöver se. Om man behöver se hela klippet så finns det här (ollie to fakie ca
1 min in):
När jag tänker på Plan B’s legendariska film Second Hand
Smoke från 1995, så tänker jag också på ETT trick, EN sekvens: Danny Way’s
backside kickflip (1m27s
in i detta). Jag behöver inget mer än det.
Och för att ta ett rykande aktuellt exempel: Emericas Made Chapter One (som Tomas skrev om här nedan) kollade jag på i all sin prakt, med
hull och hår och bangers ’n’ mash ’n’ hammers ’n’ slash och var sjukt imponerad
av allt de gjorde, som så många gånger förr. Men… det som jag efteråt minns var
en enda frontside bluntslide av Romero (förutom då såklart den väldigt
spektakulära, men knappast upphetsande endern, den redan innan släppet sjukt
hajpade treflippen av Westgate, till stor del ihågkommen av mig förmodligen just
p g a att den var endern).
Varför minns jag denna frontside bluntslide? Enbart denna?
Vad var det som fick mig att känna att just den var så speciell? Ett kanske
till synes obetydligt trick bland alla möjliga och omöjliga galenskaper. Det är
nästan omöjligt att förklara varför man fastnar för ett trick. Till och med för
andra skejtare. Det är som att försöka beskriva essensen av skateboard för
någon som aldrig har åkt. Man kan ge dem ett X-games-klipp och de blir säkert
imponerade av alla stunts, men hur får de tillgång till det där extra djupet
som jag själv kan känna? Något som för dem kan verka helt random och
fullständigt obetydligt i sin förbifart kan jag förmodligen minnas i en hel
livstid.
Jag tror att det är som med konst eller musik, att allt är
individuellt. Allt är subjektivt. Det enda som betyder något för mig är vad jag
själv tycker, tänker och känner. Att då försöka förmedla detta… hur ska går det
till? För samtidigt har man ju en inneboende lust att alltid dela med sig av
det som får en att göra känslomässiga frivolter. Det är ett dilemma.
Om en ”vanlig” människa ser Danny Way göra en basic backside
air i en ordinär vertramp, och sedan ser Andy MacDonald göra en lien rodeo i
samma ramp, så kommer med all säkerhet den ”vanliga” människan att bli mer
imponerad av den senare, medan jag 100 gånger av 100 blir mer imponerad av den
förra. Hur förklarar man detta för denna ”vanliga” människa? Ska man börja med att
påminna vederbörande om att Way minsann har kastat sig som en galning över
kinesiska muren, med halvt bruten fot och ändå med stilpoäng 10? Ska man förklara
hur Way redan som 13-åring hade en klassiskt tweakad rock’n’roll-bakfot som
indikerade att han hade mer potential än typ resten av skejtvärlden
tillsammans? Ska man gå in på den äckligt smala vägen och försöka förklara hur
kombinationen av vänsterhandens perfekta grabposition mellan nos och brädans
vänsterkant samt väl avvägda sträckning av bakfoten inverkar på trickets
coolhetsfaktor?
Det är dömt att misslyckas. Men någon får gärna försöka
initiera mig detaljerat i finmotoriken i Westgate’s treflipp. Jag lovar att
lyssna. Jag kan dock inte lova att jag förstår. Men det spelar heller ingen
roll, eftersom det väl är den individuella upplevelsen som betyder något.
またしてもTORIOTOKOから、カオス度指数79％のストリートシネマが登場。 常識人には到底理解不能のネオ教育テレビジョン。 Från TORIOTOKO, kommer Street Cinema 79 procent av index kaos grad upp igen. Den neo utbildning TV obegripligt långt från sunt förnuft till människor. fattar inte mycket av detta. Men det är min gode vän kapten spikrak som tipsade om detta klipp och det finns mer att hämta här. Funderar på att skriva något lite längre ang denna scen, men vill ha mer kött på benen först. Just denna del är ju helknäpp. editen är riktigt flummig o skatingen är högkvalitativ. Någon har klätt ut sig till sumobrottare, men bara en kort sekvens. musiken är minst sagt blandad. kolla 360flipen runt 1:50. smarrig! återigen är det sena timmen. men japanerna fortsätter att inspirera. all out! förresten. Martin Ander släppte postern till årets upplaga av goldschool, som kommer hållas den 7 dec i fryshuset här i stockholm. YES!!
jag har fortfarande inte tagit mig igenom förra årets quiz. skämmigt och säga. ska gå igenom det i dagarna. Håjj
Det här kollade jag på idag. satte hela kroppen i halsgropen. Så många hammers, så mycket ös. Westgate är ju från en annan planet antar jag. Heath Kirchart har med en bs tailslide kickflip ut som sitter som ett smäck. Mina ögon är för trötta. utförligare rapport kommer.
Det är en uppsjö av skateboardmärken därute. Och de kommer inte bli färre. I sann DIY-anda så poppar det upp märke efter märke. Så det blir svårt att hålla reda på. Man blir kräsen. Får favoriter. Många av dessa små favoriter kommer kanske bli stora. Till och med riktigt stora. Hur länge håller ett märke? Hur länge håller de gamla märkena? Ämnet är alldeles för stort, och vi har säkert varit innen på det förut, så jag kokar ner det till att tipsa om Studio skateboards. I sitt sätt, så liknar de många andra undergroundmärken som inte är så underground längre. Lite grynigt analogt filmande. Snyggt foto. Genomarbetade edits. Kanske är just Studio skateboards lite väl grafiska och arty farty. Men jag kan gilla det. Just nu. För mycket inom skatevärlden är väldigt trendkänsligt. Många är kappvändare. Många vill likna det som är fräscht. Just nu. Inget klander. Det bara är så. Är det generationsskifte inom brädmärken? Mycket ligger i hur pass mycket personlighet ett märke har. Polar har det, Palace har det. Med två starka personer som driver dem. Pontus Alv och Lev Tanju. Och det är väl en av många faktorer som gör de två så pass stora och populära.
Har någon slags fundering kring att allt ser så snyggt ut nuförtiden. Att fler och fler skatare också är något annat kreativt. alla är fotografer, grafiska formgivare. kan det vara därför mycket ser klanderfritt ut nuförtiden? Jag vet inte. Men Studio skateboards ser väl väldigt grafisk designigt ut.
snygg tycker jag. annorlunda mot mycket annat. tycker jag.
Hur som så diggar ja deras edits, här kommer smakprov:
Vet inte riktigt var jag landade med detta inlägg. vill också lägga till detta klipp:
tror att den här filmen, "old dominion" kan vara riktigt bra. JOn Rowe äger ju ett riktigt ös. vet inte riktigt vad venue skateboards är för någonting dock, brädmärke? affär? ska leta vidare.
Idag måste jag bara citera en hyfsat gammal intervju på The Chrome Ball Incident från 2011 med mannen som en kall vinterdag i Stockholm 1989 skrev sin autograf två gånger bredvid varandra på en förvirrad och star struck 15-årings t-shirt. Det gjorde mig glad då. Det här gör mig glad nu.
"So skateboarding seems to be the one constant for those of us that have followed your crazy career over the years. It seems to be something that regardless of your successes and fame, you’ve continually gone back to. What is it that keeps you coming back? What does skateboarding mean to you?
Skateboarding is more a part of my life than I had ever realized. I quit and didn’t have anything at all to do with skateboarding for nearly 10 years—then one day, how important it is it all came back and hit me. It’s defined so much of my life and my thinking. I wouldn’t be who I am without skateboarding and I feel privileged to have been a pro skateboarder.
Well said. That’s all I have, Jason. Any parting words of wisdom?
Buy a skateboard."
Precis. Sluta aldrig att köpa en skateboard! Men inte en Stereo team deck, de är fula som stryk. Köp istället t ex en sån här:
Att diskutera en kickflip är alltid lika medryckande. Och idag, när jag genom hellaclips såg Leo Romero tala varmt om heath kirchart, så kom jag o tänka på ett åk från emericas stay gold.
klicka på bilden o kika in delen. sen tryck slowmotionknappen runt 02:49. tänk att det finns en slowmoionknapp på Mpora. bra! lite inne på godnattimmen här, men denne Heath Kirchart. jisses ja, ska kika lite mer Heath innan sängen. tycker jag att ni också borde göra.
