Abstraktivism

Instresset för sjuka stunts avtar med åldern. Jag gäspar ofta åt uppradande av hammers, även om jag är väldigt imponerad av skejtaren som flyger som en vante utför tjugomilatrappor, giraffhöga lastbryggor och grässlänter som får Hammarbybacken att se ut som en rabattkant. Men det är lite samma känsla som att imponeras av akrobaten på cirkus som jonglerar med facklor ståendes på en elefant i högklackat som försöker klättra uppför en infettad flaggstång.

Det går inflation i trickhets. Man blir liksom bedövad och till slut sitter man där och stirrar rakt genom skärmen. Lite som när man kollar på vädret på tv. Man hör och ser vad som sägs och visas de första tre sekunderna… sedan är det blankt tills vädermänn’skan tackar för sig. Man har sett allt förut i någon form, och är det inte något i utförandet som sticker ut, som fångar ens omedelbara intresse, så zonar man ut snabbt.

Därför kan jag känna att jag allt oftare ser skejtklipp som jag bara glömmer bort direkt efter jag sett dem. Ibland t o m under tiden jag kollar på dem. Oftast fastnar ett fåtal trick eller sektioner, kanske max 5-10 % av det som görs totalt, i minnet och inget mer. Ibland blir man sugen på att kolla på vissa klipp mer än en gång, men oftast inte alls.

Det kan vara otroligt imponerande att se höga, långa, snabba och galna grejer, men det infinner sig ingen riktig känsla som stannar kvar om det inte samtidigt finns något särskilt, något unikt, något liksom ”in the moment” som får en att ”Wow!”:a högt för sig själv framför skärmen. Ett exempel: Bob Burnquists relativt färska Dreamland-avsnitt, där han gör apmånga riktigt sjuka grejer och snurrar och ligger uppochner och grindar och slajdar och basejumpar tills korna kommer hem. Men… det som jag fortfarande kommer ihåg, det som etsade sig fast i minnet, är: ollie to fakie. Det är det enda jag behöver se. Om man behöver se hela klippet så finns det här (ollie to fakie ca 1 min in): 

När jag tänker på Plan B’s legendariska film Second Hand Smoke från 1995, så tänker jag också på ETT trick, EN sekvens: Danny Way’s backside kickflip (1m27s in i detta). Jag behöver inget mer än det.

Och för att ta ett rykande aktuellt exempel: Emericas Made Chapter One (som Tomas skrev om här nedan) kollade jag på i all sin prakt, med hull och hår och bangers ’n’ mash ’n’ hammers ’n’ slash och var sjukt imponerad av allt de gjorde, som så många gånger förr. Men… det som jag efteråt minns var en enda frontside bluntslide av Romero (förutom då såklart den väldigt spektakulära, men knappast upphetsande endern, den redan innan släppet sjukt hajpade treflippen av Westgate, till stor del ihågkommen av mig förmodligen just p g a att den var endern).

Varför minns jag denna frontside bluntslide? Enbart denna? Vad var det som fick mig att känna att just den var så speciell? Ett kanske till synes obetydligt trick bland alla möjliga och omöjliga galenskaper. Det är nästan omöjligt att förklara varför man fastnar för ett trick. Till och med för andra skejtare. Det är som att försöka beskriva essensen av skateboard för någon som aldrig har åkt. Man kan ge dem ett X-games-klipp och de blir säkert imponerade av alla stunts, men hur får de tillgång till det där extra djupet som jag själv kan känna? Något som för dem kan verka helt random och fullständigt obetydligt i sin förbifart kan jag förmodligen minnas i en hel livstid.

Jag tror att det är som med konst eller musik, att allt är individuellt. Allt är subjektivt. Det enda som betyder något för mig är vad jag själv tycker, tänker och känner. Att då försöka förmedla detta… hur ska går det till? För samtidigt har man ju en inneboende lust att alltid dela med sig av det som får en att göra känslomässiga frivolter. Det är ett dilemma.

Om en ”vanlig” människa ser Danny Way göra en basic backside air i en ordinär vertramp, och sedan ser Andy MacDonald göra en lien rodeo i samma ramp, så kommer med all säkerhet den ”vanliga” människan att bli mer imponerad av den senare, medan jag 100 gånger av 100 blir mer imponerad av den förra. Hur förklarar man detta för denna ”vanliga” människa? Ska man börja med att påminna vederbörande om att Way minsann har kastat sig som en galning över kinesiska muren, med halvt bruten fot och ändå med stilpoäng 10? Ska man förklara hur Way redan som 13-åring hade en klassiskt tweakad rock’n’roll-bakfot som indikerade att han hade mer potential än typ resten av skejtvärlden tillsammans? Ska man gå in på den äckligt smala vägen och försöka förklara hur kombinationen av vänsterhandens perfekta grabposition mellan nos och brädans vänsterkant samt väl avvägda sträckning av bakfoten inverkar på trickets coolhetsfaktor?

Det är dömt att misslyckas. Men någon får gärna försöka initiera mig detaljerat i finmotoriken i Westgate’s treflipp. Jag lovar att lyssna. Jag kan dock inte lova att jag förstår. Men det spelar heller ingen roll, eftersom det väl är den individuella upplevelsen som betyder något.

Eller..? :)