Våra västliga vänner ska inte underskattas på brädan. Norge verkar både ha grymma skejtspots och åkare, men det är ingen som egentligen har "made it" internationellt så som t ex finländske Arto Saari eller danske Rune Glifberg, som varit på den transatlantiska tapeten i 15 respektive 20 år. Men det kanske snart är på väg att hända. Karsten Kleppan verkar ha börjat hänga med "rätt" klickar och fått big time-sponsorer, så om han spelar korten enligt den gängse hajp-mallen så är det nog bara en tidsfråga. Tills det stora genombrottet inträffar kan man beskåda filmen GNAV, en trevlig exposé över norsk skateboardåknings kontemporära toppskikt, som tål att ses flera gånger.
Både finnen Arto och danske Rune är aktuella med rejäla grejer. Arto har samlat ihop ett gäng proffs som i helgen åkte runt på Helsingfors internationella flygplats, vilken var avstängd för enbart detta event, som har fått den Twitterkompatibla benämningen "#Match made in HEL". Hur det gick till logistiskt förstår jag inte, men det ska bli intressant att se resultatet när det släpps en edit på det, förhoppningsvis rätt snart. Att skejta en (halvt) övergiven flygplats är väl något av en skateboardåkares våta dröm.. de släta golven.. marmor och stål överallt.. svagt sluttande passager och en och annan övergiven väska att göra trick över. Ett mycket fint initiativ av herr Saari. En teaser som ger mersmak kan ses här:
Senioren Rune har precis släppt en brutalt grym del på The Berrics, i serien "In Transition", där han visar många av de yngre vertskejtarna var det rödvita skåpet ska stå (det ska stå uppe på öververten, ifall du inte visste det!). Finns dock inte mycket mer att säga om detta än just... DETTA!
Svenskarna då? Ja, jag hoppas det kommer något internationellt genombrott snart. Det skulle vara väldigt roligt, även om den svenska och europiska scenen verkar vara mycket viril och trevlig på alla sätt. Men jag tror att den inhemska scenen kan få en ytterligare skjuts av att någon fixstjärna uppmärksammas lite extra internationellt, då i synnerhet i USA, där ju all global skateboardmedia, fortfarande, har sin absoluta zenit. Oski från Malmö är ju helt klart en av de mest lysande stjärnorna, och den som kanske har störst chans att "make it". Han har synts i en hel del klipp i år och avgett eko ett par gånger hos skejt-altaret Thrasher ända borta i San Francisco.
Det kan vara roligt att fokusera på något annat än att den numera på tvivelaktiga sätt "mediatränade" Per Holknekt en gång i tidernas begynnelse var skateboardproffs i Kalifornien en kort period. Visst, han gjorde mycket för Sveriges skateboardscen på 80-talet, men det kanske är dags att uppdatera för gemene man vad skateboard handlar om efter 20-30 år av utveckling...
Det gick inte så överdrivet bra för Brasilien i fotbolls-VM...
...men det har på senare tid gått väldigt bra för brasilianske, f d underbarnet, Rodrigo Teixeira, eller kort och gott: TX. Han försvann från rampljuset under andra halvan av 00-talet, men har senaste åren gjort en fin "comeback", bland annat hos Adidas.
Han passar bra där, och jag har väntat länge på att han skulle få en pro model. Nu verkar det ha hänt och det är inte mer än rätt, med den impact han har haft och betydelse för den tekniska åkningen som dessutom utförs MED STIL. Han visade tidigt att det går att vara extremt trickorienterad samtidigt som det utförs på ett väldigt estetiskt sätt.
Han utmanade då främst Koston, som dock väl aldrig varit känd för sin sköna stil. Han var definitivt en av de främsta pionjärerna för dagens extremt tekniska switch-åkning, och han bör äras för detta, oavsett vad man gillar för typ av skateboardåkning personligen. Om saker och ting görs med stil är alla typer av åkning underbar att beskåda.
Här är hans, för sin tid sjuka, part från éS Menikmati (2000), som tål att ses många gånger om:
...samt extramaterial från inspelningen av den som dök upp härom året:
Jag snubblade på denna annons på Tradera idag, men hittar skomodellen inte nånstans på webben. Ser trevliga ut. Slimmade, cleana, gör inte mycket väsen av sig utåt. Men säkert proppade med teknik. Precis som TX själv. Synd att det var fel storlek för undertecknad bara... men har du 42,5 på blana, så kan du gå in och buda loss på exklusiviteten.
Jag vet inte om man måste vara geografinörd för att gilla själva landskaps- eller arkitekturaspekten av skateboardåkning, men jag har alltid fascinerats av omgivningarnas förutsättningar för att åka skateboard. Det är en väsentlig del av upplevelsen, och det ger ofta en känsla bara genom att titta på ett ställe där man "skulle kunna skejta". Alla skateboardåkare jag har känt har vittnat om hur man liksom verkar se på, i varje fall den urbana, världen på ett lite annat sätt än "vanliga människor". Man ser en viss lutning på trappan där, en viss vinkel på betongkanten där. Bara något så enkelt som en nyasfalterad gatstump kan få det att pirra till i skejtnerven om sitter på en förbipasserande buss: "Åh, vilken skön asfalt det verkar vara där!". Men det är tur man inte utbrister detta inför allmänheten. "Vanliga människor" skulle möjligen, men säkerligen med ackompanjerande subtila huvudskakningar, benämna det som något slags fetischism...
Nåväl. Personligen är jag just en sån i alla fall - geografinörd. Jag har så länge jag kan minnas förtrollats av kartböcker och husritningar. Tvådimensionella produkter som illustrerar tredimensionella verkligheter. Det är något nästan magiskt över perspektiv och hur fantasin sätter igång när jag betraktar det som från ovan. Nästan på samma sätt är det från ett plan, men ändå inte riktigt. På en karta eller en ritning är det som om man kan hålla ett helt rum, en hel stad, ett helt landskap, ett helt land, en hel värld, i sin hand. Det kanske bara handlar om hybris...
Som sagt, det är i varje fall en icke oväsentlig del av skateboardvärldens mångdimensionella universium. I skejtfilmer matas man med så många "spots", så mycket arkitektur och så många landskap att man lätt blir blasé. Men ibland är faktiskt själva miljöerna så trevliga, så kreativt utformade och planerade att de nästan överskuggar själva kreativiteten i åkningen. Det är som att arkitekturen själv visar vilka manövrar som ska utföras just här... och så åker skejtaren bara förbi och råkar göra just detta. Det är naturligtvis en grov förenkling, men likväl en närvarande känsla i vissa filmer. I alla fall för mig.
Några filmer som verkligen slagit an denna nerv hos mig på senare tid är bland andra:
- Skate London med Nick Jensen. Man kan verkligen känna den "crustiga" känslan. Det är långt ifrån "nyasfalterat", men sjukt charmigt i det gråa landskapet fyllt med rackliga tegelstenar.
- Best Believe - The Wigan Scene. Norra England karaktäriseras schablonartat av tung industri, fotboll och huliganer. Själva råheten sprider sig till gatan, och vädret bidrar väl en del till känslan. Grått, vått och rått. Men attan vad fint de åker skateboard och hur genuint det ser ut. Filmer som genererar ett faktiskt skejtsug är alltid särskilt intressanta.
- Going home with Ben Raybourn. Herr Raybourn, en av de mer originella ungtupparna i proffscirkusen, återvänder hem till "suburban Texas" för några timmar, och det ser ut som det låter. Dock samma effekt här. En äkthet som sprider en rå värme inombords.
Det går i viss mån i alla tre ovanstående miljöer att relatera till den svenska bruksort i vilken jag växte upp och skejtade många vintrar med mössa och handskar på kall asfalt, så kall att järnbultar tjocka som fingrar gick rätt av under brädan om man landade snett. Dålig asfalt, sträv betong och grusiga gator. Då är denna film något ganska annorlunda:
- Nozbone's Café Clope. Det handlar om Frankrike och i första hand Paris, och det mer sydländska landskapet generar sig inte överhuvudtaget. Det är slät betong, sköna kanter och arkitektur som ofta ser ut om det var skapat med skateboardåkning i åtanke. Den känslan är också väldigt angenäm. Dock kan man bli så van av att se dessa perfekta landskap flasha förbi i allehanda kaliforniska och syndeuropeiska (och sedermera även kinesiska och australiensiska) skejtklipp att det går inflation i upplevelsen. Men detta är något lite annorlunda. Det finns en gatkänsla här, trots att det är smooth. Rätt typiskt franskt, tycker jag. Lite av både nordeuropeisk "crust" och sydeuropeisk bebisbaks-lenhet på spotsen. På samma gång. Unikt.
Nån gång måste jag nog åka till Frankrike och rulla runt. Det verkar nice. Till dess nöjer jag mig med att kolla på denna en gång till... och så Lucas Puig's Instagramflöde, såklart (även om det har tacklat av lite på senaste tiden)!
jag har så länge jag kan minnas fascinerats över tricket f/s noseslide. kan vara det snyggaste tricket på curb. ruskigt svårt på rör/ handrail. antar att det är enormt svårt i ramp/pool. kanske omöjligt tillochmed. Så jag har länge studerat folks f/s noseslides. Karl Watson är ju kanske de vassaste fs noseslideutövaren. Men så såg jag detta klipp idag. OCH!!! vilka fsnoseslides han drar på. Titta och njut:
Mig veterligen så är det inte många som tänker på fs noseslides. tåls att studera mer.
Alien Workshop verkar ju numera vara "history". Det kufiga brädföretaget som började som en utbrytarfalang från Gordon & Smith, det gamla surfföretaget som startade på 50-talet och gled över mot skateboardtillverkning på 70- och 80-talen, och med stor inspiration hämtad från den sedan 90-talet tillbakadragne skateboardlegendaren och svårt ironiske antihjälten Neil Blenders überkreativa hjärna.
Minns att jag såg G&S-filmen Footage, en föraning om Alien Workshops förestående breakout, i en kompis föräldrars gillestuga nån gång vårvintern '91. Den idag halvt bortglömda jättetalangen Duane Pitre åkte till Dinosaur Jr's "The Wagon". Grynigt, sjukligt bleka färger men sjukt bra åkning. Det var unheard of. Filmen kom samtidigt som grälla Powellfilmer med kassa soundtrack och filmen (med kanske skatehistoriens bästa soundtrack?) som var kult redan innan den kom ut: Video Days (den såg vi hos morsan efter att nån hämtat ut den på Posten i Skogsbo, senhösten '91, drog ut och skejtade typ direkt efteråt i kylan!).
I alla fall... Minns att jag fattade fel och trodde Dinosaur Jr's låt hette "The Dragon", så jag letade på deras skivor (i fysiska butiker och obskyra postorderkataloger, som man gjorde då) efter den men hittade naturligtvis inte nån sån låt. Såhär i efterhand kan man fundera varför man inte kopplade ihop "The Dragon" och "The Wagon", man borde ha förstått att det var den låten. Men jag tror det dröjde flera år till jag hittade låten på Green Mind. Hann nog lyssna på hela Where you been från '93 innan tror jag... och då var den ändå ÖPPNINGSSPÅR på Green Mind! Kuriosa: tydligen var "The Wagon" osläppt när de använde den i Footage, men Neil Blender som kände J Mascis fick lov att använda den i alla fall. Det är ren skate- och musikhistoria.
Well, det var en annan, mer analog tid då. Allting hände och gick mycket långsammare...
För skejtnörden: Det var intressant att höra Duane Pitre och Alien Workshops grundare Chris Carter prata om vägen från Footage till första officiella Alien Workshop-filmen Memory Screen (som kom '91 men märkvärdigt nog aldrig blivit re-released trots att det är en av de mest banbrytande skatefilmerna någonsin, inte minst estetiskt, och som skulle förebåda deras senare nästan lika banbrytande och kultförklarade filmer fram till 2009 års Mindfield, men det säger rätt mycket om hela Alien's mindset och förhållningssätt till industrin). Till slut verkar de nu ha förlorat kampen mot "big bucks"-mentaliteten p g a interna schismer och bolagspolitik. Återstår att se vad som nu ska spira ur den bördiga jord som var "the workshop" och Neil Blenders underbara, sjuka hjärna.
Lance Mountain, en annan legendar, som fyllde 50 år igår och har varit god vän med Blender sedan mer än 30 år tillbaks, har en rolig anekdot om Neil här.
Den som har åkt skateboard länge vet att fotot ovan har kommit att bli ett av de mest berömda tidningsomslagen någonsin på en skejtblaska. Kanske ingen slump. Den som aldrig har åkt skateboard har nog en ganska okomplicerad syn på hur man "sparkar fart" så att man kommer framåt. "- Det är väl bara att skjuta på!?"
Nja. Det är mer komplicerat än så. Det handlar, återigen, om stil och exekvering enligt gällande kodex. Den är tillräckligt svårt att till 100% dechiffrera som initierad sedan 27 år, och det måste vara helt omöjligt för en oinvigd. Men som mången initierad kulturnörd påpekar kan man till och med se på en skateboardåkares unika bentag om hen besitter en stil värd namnet eller om det rör sig om nåt åt det stelopererade hållet. Man behöver inte vänta på närmast följande ollie, boneless eller no comply.
Det sägs ofta att skateboardkulturen är en av de mest välkomnande gemenskaper en människa med spritt i benen kan joina, men det är inte heller riktigt så enkelt. Det finns många små nyanser av rätt och fel. Visst, det är hyfsat fritt från fördomar och man samsas ofta kring det sträckta långfingret mot "etablissemanget" i en slags urdemokratisk samhällsordning där inga självutnämnda ledare ska komma och leka team managers. Men bedömningen ligger i betraktarens öga, och ett initierat öga är utsatt för åratal av trendkänsliga kovändningar som förändras lika snabbt som du hinner säga "benihana" (googla!).
Men mitt i detta träsk av dolda fördomar om stil finns en vacker brokighet som förstärker känslan av att skateboard handlar om frihet, kreativitet och egensinnighet. Träben eller spasmer, kraftfulla frånskjutare eller kattlika spänstfenomen. Allt kan ha sin charm. Dessutom förändras den personliga stilen med åldern.
Här är en liten film om att sparka fart genom karriären, med en blandning av legendarer och nykomlingar, som gör det du som skejtare aldrig kommer undan, men ofta(st) kommer undan med:
När det gäller det rena utförandet, exekverandet, är det mer onyanserat. Det hyfsat politiskt inkorrekta epitetet "mongo push" indikerar att det finns en allmänt överenskommen och tillämpad policy: sparka aldrig fart med FEL FOT! Detta betyder på ren svenska: om du åker med vänster for fram - sparka fart med HÖGER fot; om du åker med höger fot fram - sparka fart med VÄNSTER fot. Att experimentera med detta är förknippat med hög risk för social stigmatisering. Även om du skulle göra den supercleanaste backside smith grind, rullar vidare och sätter ner fel fot vid nästa push... Oh-oh! Big no-no!
Ett relaterat exempel: i forumtrådar diskuteras till exempel vem som råkar göra snyggast/coolast push bakom brädan. Detta förekommer oftast som en panikåtgärd på grund av balans- eller utrymmesproblem, till exempel i trafik, och är mig veterligt aldrig medvetet eller planerat... likväl går det som allt annat att analysera på molekylär nivå... som nedan:
Personligen känner jag att själva pushandet är en metafor för hela livet på brädan. Men pushar sig själv konstant men till slut så är själva pushandet det enda man egentligen behöver. Kanske det enda man egentligen klarar av utan att ramla och slå sig. Men det bästa är att det är helt ok.
Slutligen en av mina favoritbilder i ämnet. För mig uttrycker den i en enda ruta allt vad skateboard handlar om.
fredag och Live skateboardmedia har tipsat om ett reportage med Bobby Puleo. Bobby är ständigt intressant, och en stor inspirationskälla för allt möjligt enligt mig. här pratar han sin fascination för sina omgivningar. pepp!
Detta måste ni se. Detta är skateboardåkning. de pratar om riktig skateboardåkning. inspirerande som vanligt från Magenta. är nog lite sen på detta klipp. Sen har ju Static IV haft premiär. och tydligen static V om inte instagram ljuger. supersugen på dem. idag ska jag skata gångbana och rensa ogräs. sen lite konst på kvällen! yeah!
SHY STHLM - PROMO 2014 from Ripper's Choice on Vimeo. SHY är om jag förstått det rätt mest Jonas Sohns projekt. Och vilket projekt sen. underbart pepp o ren skateglädje från mestandels stockholm. ett måste att se! Shy Skateboards
Det här är ett gäng från newark som slängt ihop en smarrig edit/film. hur lång måste en edit vara för att bli en film egentligen. 15 min? iaf så var det politic skateboards som tipsade om den.
Det har nog aldrig pratats så mycket om mode inom skateboard som nu tror jag. Jag vet inte om det handlar om att skejtkulturen har blivit så accepterad att folk utanför börjar kolla på vad skejtare har på sig, eller om skateboard de senaste åren har kommit till nån slags gräns då man, medvetet eller omedvetet, vill spränga sig ur det gamla outsiderfacket.
Tydligast blir detta i snacket om de båda "Team Handsome"-nissarna Dylan Rieder och Alex Olson. Rieder verkar ha anammat detta fullt ut och varje bild man ser på honom liknar en iscensatt fotosessionbild, helst med cigg i mungipan och svår, kisande blick. Även hans skejtande ser rejält manierat ut, men då han inte alltför sällan, bortsett från uppgraderad trickpåse, påminner om stilikonen Jason Lee för tjugo år sen kanske det ofta är förlåtet.
Alex Olson har precis startat ett skateboardmärke med svårartat fashionkomplex som heter Bianca Chandon. Alltifrån loggor till annonser har något slags modetema. Både Alex och Dylan är centralfigurer i den nya Supremefilmen "Cherry" som hade premiär förra veckan. Filmens estetik är rätt hyfsat uttänkt, om man säger så.
Om man vrider tillbaks klockan en tio år så kan man studera hur en av det senaste decenniets mest kända, även för folk utanför skateboardkulturen, proffs Chris Cole gick från hiphop till metal (?) över en natt.
På 80-talet var det en avgrundsdjup skillnad mellan skateboardingens superstjärnor Tony Hawk och Christian Hosoi. Både avseende åkstil och hur de klädde sig. Hawk såg ut som om hans morsa hade köpt ett safety-kit och trätt på honom. Hosois morsa hade med stor förmodan inte varit närheten av hans kläder. Hosoi betedde sig och såg ut som en rockstjärna. Jag minns en gång när jag såg honom skejta i Falun. Jag höll på att fånstirra loss ögonen när han rev av sin t-shirt-ärm i vad som såg ut som en närmast ryggradsmässig reflexrörelse, eftersom han tydligen hade glömt sin headgasket hemma. Bonuspoängen strösslades över att han nu också hade bar arm upp till axeln. Förmodligen var allt planerat. Ett pr-trick? Hur som helst, han trädde den avrivna t-shirt-ärmen över huvudet och satte på sig Flyaway-hjälmen igen... och droppade in mot ett par enorma airs och en McTwist så att det sjöng i rampen. Mitt 16-åriga finniga och blekfeta jag var så äckligt imponerad av hela scenen som just hade utspelat sig framför ögonen.
Jag minns en annan gång runt 1989-90, då jag hade ett par spräckliga Vision Street Wear-byxor på mig inne på Konsum på helgen. Man hade aldrig skejtkläder på sig i skolan eller på vardagarna, om man inte var ute och skejtade. Det var bara så. I skolan och till vardags hade man helt vanliga svennekläder. Separata världar. I alla fall, jag hörde några jämnåriga tjejer fnissa och viska nåt till varandra om mina byxor. Jag skämdes som fan, men försökte naturligtvis stenhårt hålla masken.
Skateboard har alltid haft ett intrikat förhållande till stil och mode. Det är omöjligt att komma förbi den aspekten om man tittar det minsta på skateboardhistorien. Några år efter fniss-incidenten på Konsum började vi ha plånbokskedjor och cargo pants. Många andra hade också flanellskjortor, men det var väl i så fall det enda som förenade oss skejtare med "resten". Det började nu kännas som om vi hade en stil även till vardags, något som utmärkte oss visuellt. Håret rakades ofta kort, snaggat ner till 1-2 cm (kortare och du hade tagits för högerextremist!) över hela huvudet. Nästan ingen annan gjorde det. De flesta människor hade tidig 90-tals-page och och farfarströjor instoppade i tajta, ljusa jeans. Stora bältesspännen. Nu märktes det att vi var annorlunda. Man gav fan i om folk fnissade.
Några år senare hade alla plånbokskedja och rakade skallen. Skejtpunken hade slagit igenom och det var början till en acceptans av skateboardkulturen som har fortsatt ända till idag. Idag kan man inte ens känna igen en skejtare på stan, för det finns ingen riktig stil längre att förhålla sig till. Eller rättare sagt, stilen har anammats av alla andra så det går inte att skilja en skejtare från en icke-skejtare. Det började med att hipsters åkte longboard till jobbet, sen blev det som vilket annat transportmedel som helst.
Förmodligen är det en helt logisk utveckling att skateboard och mode börjar umgås mer tätt omslingrade. De båda har gått och svassat runt varandra som katter kring het gröt under mer än trettio år och det vore väl fan om de inte skulle få till det till slut.
Det är väl dags att rulla ut på catwalken, göra en nonchalant kickturn och hatta tillbaks som om världen låg vid ens fötter. Inte bara modevärlden alltså. Den riktiga världen. För en skejtare har den ju gjort det hela tiden.
på redbull och deras marscherande i skateboardvärlden. satt å såg en grym del med Mauro Caruso från a brief glance skatemag. halvvägs in ser jag redbull-loggan i högra hörnet. tröttsamt asså. här är den iaf. sen tänkte jag även länka till rippers choice som på kvinnodagen skrev ett riktigt inspirerande inlägg om de sanna skateboardåkarna. se här. Annars så försöker jag att inte fastna alltför länge framför horderna av skateklipp, men visst, några per dag blir det. Slår även ett slag för flatåkning. så.
...eller det vetefan, men nu har han i a f ett eget brädmärke. Naturbarnet och branschynglet Alex Olson har en bra intervju i TWS om sitt nya märke med skejtvärldens kanske egnaste namn någonsin. Han ger också en bunt props till Polar och Alv. Kul!
Jag är ju för närvarande pappaledig. vilket helt har ändrat mina dagsrutiner. däri även skatefilmsinsupandet. Men jag tänker att jag ska försöka uppdatera en gång i veckan iaf. just nu så kom jag på mig själv att tänka att jag faktiskt inte reflekterar så mkt över skateboard just nu. jag bara insuper det i den mån jag kan. drar ner på vad jag verkligen vill se. håller mig till ett par källor jag vet att jag kan lita på. det flyter på i skön takt. några klipp blir det ju. som denna: chris melvin Chris Melvin for Studio from Studio Skateboards on Vimeo.
Detta bruns skate jawn är ju också himla intressant. fullängdsfilm också. yes! fram med follen Så det kanske inte blir de mest intressanta texterna från mig varje gång, men lita på att det blir något mumsigt att luta sig tillbaka med ett par minuter. helst en halvtimme, med en folköl i handen. men man kan inte alltid få allt. godnatt!
1996 exploderade filmen "Eastern Exposure III - Underachievers" (tyvärr utan musik i det här klippet) rätt i ansiktet på oss skejtare och inte mycket blev sig likt efter det. En ny värld, bokstavligen, öppnade sig för oss i och med East Coast-perspektivet. Alla ville ha 58 mm Spitfires och göra 50-50's på knaggliga kanter i hög fart. Alla ville bara göra en snygg och rejäl ollie istället för att åka sakta och flippa.
Det handlade om terrängen, mer än nånsin tidigare, inte om tricken. Men, det är klart, om man gjorde svåra trick högt OCH så att det såg lätt ut OCH... det viktigaste av allt: I EN LINE... då var det väl ok. "Videoskejtarna" i Los Angeles blev omkörda på insidan så det visslade.
I det råkalla Sverige kunde man ju relatera till ett grått New York, Boston, Washington eller Philadelphia på ett helt annat sätt än till det konstant sepiafärgade södra Kalifornien. Det blev mer på riktigt, på nåt sätt. En helt annan känsla. Från att ha sett Kalifornien som nåt slags ouppnåeligt Shangri-La flyttades fokus över till östkusten och inspirationen från de svartvita bilderna fick något om möjligt ännu mer magiskt över sig. Men inte ouppnåeligt magiskt, utan med en igenkänningsfaktor. Kunde det vara så att man till och med i Sverige kunde skejta coolt och på coola spots? Det hade känts minst sagt otroligt innan.
Det finns många i Underachievers som åker helt underbart. Och soundtracket är legendariskt. Reese Forbes åker till "Once in a lifetime" med Talking Heads, ett rätt otidsenligt musikval då. Tydligen hade han själv föreslagit "Dreams" med Fleetwood Mac, men Dan Wolfe som filmade hade då direkt sagt "Hell no!" och bytt låt. Jag förstår honom.
Allt med Reese's del är helt sjukt coolt, även idag. Det är förmodligen en av de delar som jag gillat mest av alla i alla videos någonsin. Från det inledande cruisandet med dirtboarden och gubbslammen av traktorhjuls-wheelbiten till den avslutande jätteollien över soptunnan. Men första linen i Pulaski är så man vill rama in den, hänga upp den på väggen och tillbe den varje kväll: en nollie shiftie uppför lilla trappen, härliga pushar fram mot en av de rejälare lipslides man sett och avslutar med en snabb men ultradistinkt front bluntslide på samma kant. Hela linen är som en enda rörelse, helt logisk, helt underbar, som jag kan se hur många gånger som helst...
Under andra halvan av 90-talet var Reese en av mina absoluta favoritåkare alla kategorier. Han hade bra delar i Element "World Tour" från 1999, och även här är musiken utsökt i form av Dinosaur Jr...
...och Elements "Third Eye View" från året innan. Även här är musikvalet udda, men ändå på nåt sjukt sätt helt logiskt i form av en av The Police's flummigare funkburgare...
Från millennieskiftet hade jag dålig koll på Reese's skateboardåkning, men det hade nog mer med mitt eget intresse och bortsvävande från kulturen än på att han inte fanns på radarn. Det var nog snarare jag som inte fanns på radarn längre. Nike SB var väl ganska färska då, och han släppte två rätt freakiga men säkert mysiga Dunk-modeller vad det verkar:
De enda riktigt stencoola åkarna som Nike SB har haft, innan Donovon Piscopo, är väl i ärlighetens namn Reese Forbes och Brian Anderson. Och Gino (kändes för övrigt malplacerad där!).
En av huvudanledningarna till att jag, efter ett halvt decenniums dipp i skejtintresset, köpte Nike SB's första film från 2007, "Nothing but the truth", var såklart att Reese Forbes var med. Men jag blev lite besviken, som det kan bli när nostalgi och höga förväntningar kokas ihop till en orealistisk smörja i hjärnan. Dock, det var ändå roligt att återstifta bekantskapen med hjälten från fornstora da'r. Och Johnny Cash är i sitt esse i lurarna.
Från 2012 hittade jag detta Off The Grid-klipp på The Berrics, med Reese och Sebo Walker som kastar pil och rullar ut till nåt gudsförgätet kvarter i LA för en stunds halvmotiverad slappskejt. Rätt ok faktiskt.
Quiksilver gjorde ju en del bra edits för några år sen, och här är Mr Forbes med och ser allmänt rejäl ut.
Det som fick mig att skriva det här var senaste Chrome Ball-incidenten som poppade upp för nån dag sen, och som gjorde mig påmind om Reese's monumentala skateboardåkning ännu en gång. Inte för att jag hade glömt den, men ibland behöver man påminnas om varför man gillar viss typ av kontemporär åkning och vissa typer av kontemporära åkare, eftersom det nästan alltid går att härleda tillbaks till någon gammal 80- eller 90-talsfavorit, som t ex Reese Forbes.
Läs Chrome Ball-intervjun. Det är viktigt, om en av de viktigaste portalgestalterna inom East Coast-skejtingen, även om han själv inte riktigt vill kännas vid och verkar trivas med östkuststämpeln som hardcore-glidare.
Detta är ett av de mäktigaste foton jag någonsin sett. Huf, Dan Wolfe och Reese. Helt sjukt. Jag ska rama in detta och sätta upp det någonstans, så att jag alltid minns varför jag började åka skateboard och varför jag aldrig kommer att sluta.
(Jag orkar inte förnedra mig, och er, med att ta upp grejen om "Reese Forbes' Ollie Challange"-jippot. Det smakar illa i munnen. Men ni som vill kan read all about it i Chrome Ball-intervjun ovan)
Detta klipp går som en födelsedagsgåva till min käre medskribent Johan Allenskallen Ahlenius som blir ett år starkare idag! grattis på din dag o kika nu på detta o njut! Så sjuukt bra del. har ingen koll på denne Klaus. men det är något visst med långa skatare som har stil. Han ser lång ut iaf. men ok. superpeppad på skate nu!
Rippers choice länkade denna eminenta film häromdagen. Jag bänkade mig med ett glas vin och kikade på 30 min skatepepp från north carolina. längesedan jag kikade på en hel film. även fast jag fick avbryta för barnhosta mm. Detta gav mig hopp inför 2014 års skateboardmedia. hoppas på fler fullälngdsfilmer som håller måttet rakt igenom. Tack Post 22
Jag är tillbaka från en veckas semester. Fuerteventura. med barn, utan bräda. det fanns en del spots, men faktiskt inget att hänga i julgranen. docks så såg det ut som att de höll på att bygga en ditch i puerte de rosario. den som åker dit får se. Åter till att kolla skateklipp så ska jag i år försöka än mer att inte kolla för mycket på skate. min hjärna brändes lite under förra året. men det är svårt när internet kryllar av skateboardtalang. tänker att jag vill försöka ha det som man hade det innan internet. fast med om ni förstår. att man suktar efter klipp igen. väntar och funderar. håller sig till några få källor som är förknippade med kvalite. såsom kingpin, dank, mm. första klippet jag såg idag var detta:
More Skateboarding VideosOtippat, men ösigt. vet inte så mycket om denna snubbe förutom att jag sett hans namn ett flertal gånger. sen är jag nyfiken på sebo walker fortfarande. han verkar var på något korståg i skateboardsamhället för tillfället. försöker också att skriva en sammanfattning av förra årets skateboardtittande och uppfattande, men alla klippen är som en smet i hjärnan på mig. svårt att rannsaka vad som gjorde intryck. Mark Appleyard står dock väldigt högt på listan. mer om det senare.
Det finns och har funnits gott om dem. Talangerna. Inom skateboard.
När man ser dem så brukar man märka ganska omgående att de har något som gör det lite extra kul att titta på när de åker. Ofta handlar det om stil. Ibland, men inte alltid, i kombination med en galen trickrepertoir. Eller, det är inte heller stil som är den gemensamma faktorn, det är något annat. Vad ska man kalla det? Det är nåt med hela deras uppenbarelse, hur de för sig snarare än hur de rör sig, kan man säga.
Talang är inte bara att vara överjävligt bra tekniskt eller att ha en sinnessjukt stor trickpåse. Det är inte heller att ha en smörig eller rekorderlig stil utan snubbelfaktor eller stanceproblem. Talang är något annat. Det är nåt som syns lika väl när personen är "off the board" eller hur hen plockar upp brädan, petar runt brädan med foten på tailen eller bara rör sig med brädan som om den vore en förlängd del av kroppen. Allt, precis ALLT, ser naturligt ut för dessa personer.
Det behöver inte vara vackert, ej heller kraftfullt, utan det behöver "bara" se ut som om personen har varit ämnad att stå på en bräda sedan dagen hen föddes. Det är otroligt svårt att förklara i ord märker jag nu när jag försöker skriva om det.
Det finns många som ser naturliga ut på en bräda, som verkar röra sig mer avslappnat på fyra hjul än på två fötter. Det är sjukt. Men sen finns det de som inte ens verkar tänka på att de åker skateboard, utan verkar se brädan som en del av kroppen. Som om nerverna i den stund foten ställer sig på brädan, eller handen bara greppar brädan, omedelbart fortplantar sig och förbinder hjärnan med träet, truckarna, uretanet.
Historiskt är det många som sett nästan onaturligt naturliga ut på brädan: Penny, Hosoi, Chris Miller, Huf, Kenny Hughes, Creager, Marc Johnson, Antwuan... bara för att nämna några. Alla åker väl fortfarande, men är inte alls i närheten av tidigare nivå. Drehobl och Appleyard är två som fortfarande verkar hålla hög nivå, och som dessutom nästan har blivit ännu mer angenäma att titta på med tiden. I någon mån även Brian Anderson och Carroll. Och Rattray. Men denna egenskap är ytterst få förunnat.
I dagens åkning är det några som har "det", eller i varje fall är mycket nära "det": Dylan Rieder, Grant Taylor, Curren Caples, Westgate, m fl. En av dem som inte är veteraner men inte heller färskingar och som jag tidigt fastnade för är Alex Olson. Jag såg honom åka fortare än alla andra i Lakai-rullen Fully Flared 2007 och blev direkt förtjust i hans skateboardåkning. Det fanns något naturligt och galet på samma gång, vilket är rätt unikt. Han verkar också vara en person som går sin egen väg utan att fundera för mycket på vad andra tycker och tänker om det. Det finns en rätt skön scen med honom och hans farsa i hans Epicly Later'd som är värd att glutta på.
Jag har hela tiden känt att Alex Olson påminner mig om någon annan, men har inte förrän nu kommit på vem jag tänkt på: Ethan Fowler. En av de mest naturliga personer som någonsin stått på en bräda. Hans del i Stereo-filmen A Visual Sound från 1994 är en av de mest klassiska, men ibland bortglömda, delar som filmats. Kanske för att den efteråt har hamnat i skuggan av Jason Lee's sista part i samma film. Men Ethan hade, och har, en fullständigt unik stil som inte går att beskriva om man inte sett den. Han varvar cruising med high-speed backtail shoveits och ser ut som om han konstant flörtar med det förbisusande stadslandskapet och trafiken. Det är fortfarande en helt unik videopart som kommer att leva kvar på en piedestal under överskådlig tid.
Det finns en Epicly Later'd från 2008 där Ethan verkar ha lämnat det mesta bakom sig, men skejtar lite grann, och man känner igen "det" ganska omgående. Den innehåller en obetalbar sekvens där Keegan Sauder ventilerar det surrealistiska med att åka bredvid sin barndomsidol. Ungefär som att han måste nypa sig i armen för att fatta att det är samma person som han som 14-åring såg vara nästan löjligt före sin tid i A Visual Sound. Nu verkar Ethan Fowler lite egen, minst sagt, men som alla verkliga skejtaroriginal så skiter han nog hur som helst rätt rejält i vad andra anser om den saken. Det finns en hel del material från slutet av 90-talet och tio år framåt från Ethans tid på Foundation, men det är inget som jag är särskilt förtjust i. Visst åker han bra, men det är något som saknas. Det känns inte som att det är riktigt samma person. Då är det bättre att hållas med Stereofilmerna från mitten av 90-talet och Epicly Later'd från 2008. Dock, det finns ett klipp till som känns skönt, det här:
Tills jag ser/hör nåt mer från denne fruktansvärt begåvade (överbegåvade?) skejtare, håller jag tillgodo med detta och minns en av de mest naturliga talangerna som stått på en bräda. Och så håller jag koll på vad Alex Olson pysslar med. Det känns som att vad som helst kan hända.
En gammal skejtare som närmar sig 40-strecket har väl alltid fått finna sig i att bli sedd som någon slags suspekt barnasinnesbevarare utan nämnvärda ansträngningar att anpassa sig till det rådande samhällets vuxenpoängsrace. Detta kan säkert skapa fnys i den mest förfinade hjärna som måste frustas ut genom för stunden mest lämpliga kroppsöppning. Nu är det ju dock så fint beskaffat att skateboard har börjat bli ansett som närmast acceptabelt, även hos samhällsmedborgare som för ett par decennier sedan skulle ha ringt polisen om det satt en brädburen ungdom på parkbänken.
Det är nästan så att man blir nostalgisk över gamla tanter som hötter åt en och patrullerande polisbilar på jakt efter nåt att göra (i alla fall i den lilla småstad där man växte upp). Men det var ändå rätt lugnt på den fronten. Det var värre med alla gliringar och allmänt hånfulla blickar man utstod. 1987-89 var skateboard en hejdundrande fluga som dansade ett par somrar och alla och deras mostrar åkte rullbräda. Runt 1990 var den död som en splashad spyfluga mot en skitig fönsterruta. Kontrasten var enorm.
Helt plötsligt var 95% av alla som tidigare skejtat och deras ivriga påhejare våra fiender. De hånade oss som fortsatte åka. Vi fattade aldrig riktigt varför denna vändning kom, men samtidigt störde vi oss heller aldrig så mycket på det att vi också slutade skejta. Det var tvärtom så att utanförskapet stärkte oss, gjorde oss ännu mer övertygade om att vi skulle fortsätta bejaka vårt annars svårt utrotningshotade barnasinne.
Jag tror det kan handla om att man ansåg att vi skulle "växa upp". Om man inte växer upp gör man per definition inte rätt för sig och blir sedd som något slags suspekt element. Att skateboard av många ses som en sport hjälper inte. I skolan hörde man folk säga att "Ja, höhö, ehe, en sport utan kroppskontakt är ingen sport, det är töntigt!". Hockey var det som åsyftades. Man måste knuffas och tacklas och stångas med andra för att legitimera, "förtjäna", sin plats i samhället. Allt annat är suspekt och måste per definition bemötas med nåt slags straff eller stigmatisering. Hur skulle det se ut om folk rättade sig efter sina egna regler för hur man ska leva och umgås? Även om man inte skadar andra, utan på sin höjd sig själv eller en redan sliten parkbänk med knivristningar och hundra fimpbrännmärken på? I och för sig, det är nog faktiskt än värre om man INTE skadar andra utan håller sig för sig själv och GILLAR det man gör. Det är det värsta, det mest suspekta man kan hålla på med. Avundsjuka, rädsla och grupptryck frodas utanför det sociala kraftfält som skiljer minoriteten från massan.
Men, som tur är verkar det idag som att det är mer accepterat att "inte växa upp", på gott och ont. Jag vet inte vad det beror på. Kanske gjorde 90-talets "indievåg", som genomsyrade hela samhället och inte bara musiken, att olikheter började accepteras mer och att människor som valde att på något sätt söka sig utanför mainstreamkulturen inte längre blev lika stigmatiserade.
Det finns många skateboardåkare som närmast har varit att betrakta som original. Original har traditionellt varit ett fult ord, som står för individer som borde "botas" på något sätt, så att de åter kan passas in i samhällets accepterade mallar. Original är för de flesta inte ett positivt laddat ord. Men kreativiteten hos ett original överstiger ofta mainstreamindividen med hästlängder.
Ofta, men inte alltid, går stor originalitet hand i hand med missbruk av någon form. Förmodligen beror detta delvis på att anpassningen till samhället alltid har varit något av ett problem för den här personen samt att det sociala trycket på att anpassa sig är så hårt. Naturligtvis kan det finnas andra bakomliggande orsaker också, men att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål är sällan en bra lösning.
Inom skateboardåkningen har det alltid funntis gott om fyrkantiga klossar med anpassningsproblem. Många av dem har tyvärr förmodligen aldrig hittat sin plats, utan får härda ut. Men många har också blivit stora förebilder inom sitt område, ikoner, idoler och legendarer hyllade av en hel värld av skejtare.
En av dessa kreativa kaoskanoner som förmodligen på ett eller annat sätt "räddats" av skejtkulturen är naturligtvis Gonz; det eviga barnet, det galna geniet.
En annan är Jim Greco, som genomgått en häpnadsväckande metamorfos de senaste tio åren. Greco har utvecklats till att bli en av dem som jag iakttar ihärdigast och med stor respekt när det kommer till modern skateboard.
En annan är Jims forne Baker- och nuvarande Suprakollega Terry Kennedy, en grym talang som tidigare dolde sin åkning bakom ett tjockt lager spex vilket i sin tur gjorde att jag aldrig fattade hur bra han var och är. Dessutom verkar han vara en genomtrevlig snubbe.
Från Terry i sin genombrottsdel i Baker 3 (2004)...
...och nåt slags clown med Bam Margera/Jackassgänget runt samma tidsperiod...
...till två intervjuer med dagens Terry från september resp oktober 2013.
Om detta handlar om att "växa upp" så är det precis så jag alltid har velat, men inte alltid har vågat, växa upp. Att behålla lekfullhet och kreativitet samtidigt som man erkänner att livet kräver ett visst mått av ansvar, respekt och tråkiga vardagsrutiner. Att även om man lugnar ner sig aldrig kompromissar med sin originalitet och aldrig låter sig luras att man måste passa in sin ofta fyrkantiga person i identiska, runda, välslipade och fabrikssvarvade hål.
Det finns inget bättre än människor som förvånar en och får en att tänka till. Även om man först reagerar negativt, är det ändå bättre än att inte reagera alls. Kom ihåg: om det inte rasslar och surrar i huvet, så är det förmodligen ingen hemma!
"Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original"
- Albert Engström
