Gammal är yngst

Alla måste väl växa upp endera dagen...

En gammal skejtare som närmar sig 40-strecket har väl alltid fått finna sig i att bli sedd som någon slags suspekt barnasinnesbevarare utan nämnvärda ansträngningar att anpassa sig till det rådande samhällets vuxenpoängsrace. Detta kan säkert skapa fnys i den mest förfinade hjärna som måste frustas ut genom för stunden mest lämpliga kroppsöppning. Nu är det ju dock så fint beskaffat att skateboard har börjat bli ansett som närmast acceptabelt, även hos samhällsmedborgare som för ett par decennier sedan skulle ha ringt polisen om det satt en brädburen ungdom på parkbänken.

Det är nästan så att man blir nostalgisk över gamla tanter som hötter åt en och patrullerande polisbilar på jakt efter nåt att göra (i alla fall i den lilla småstad där man växte upp). Men det var ändå rätt lugnt på den fronten. Det var värre med alla gliringar och allmänt hånfulla blickar man utstod. 1987-89 var skateboard en hejdundrande fluga som dansade ett par somrar och alla och deras mostrar åkte rullbräda. Runt 1990 var den död som en splashad spyfluga mot en skitig fönsterruta. Kontrasten var enorm.

Helt plötsligt var 95% av alla som tidigare skejtat och deras ivriga påhejare våra fiender. De hånade oss som fortsatte åka. Vi fattade aldrig riktigt varför denna vändning kom, men samtidigt störde vi oss heller aldrig så mycket på det att vi också slutade skejta. Det var tvärtom så att utanförskapet stärkte oss, gjorde oss ännu mer övertygade om att vi skulle fortsätta bejaka vårt annars svårt utrotningshotade barnasinne.

Jag tror det kan handla om att man ansåg att vi skulle "växa upp". Om man inte växer upp gör man per definition inte rätt för sig och blir sedd som något slags suspekt element. Att skateboard av många ses som en sport hjälper inte. I skolan hörde man folk säga att "Ja, höhö, ehe, en sport utan kroppskontakt är ingen sport, det är töntigt!". Hockey var det som åsyftades. Man måste knuffas och tacklas och stångas med andra för att legitimera, "förtjäna", sin plats i samhället. Allt annat är suspekt och måste per definition bemötas med nåt slags straff eller stigmatisering. Hur skulle det se ut om folk rättade sig efter sina egna regler för hur man ska leva och umgås? Även om man inte skadar andra, utan på sin höjd sig själv eller en redan sliten parkbänk med knivristningar och hundra fimpbrännmärken på? I och för sig, det är nog faktiskt än värre om man INTE skadar andra utan håller sig för sig själv och GILLAR det man gör. Det är det värsta, det mest suspekta man kan hålla på med. Avundsjuka, rädsla och grupptryck frodas utanför det sociala kraftfält som skiljer minoriteten från massan.

Men, som tur är verkar det idag som att det är mer accepterat att "inte växa upp", på gott och ont. Jag vet inte vad det beror på. Kanske gjorde 90-talets "indievåg", som genomsyrade hela samhället och inte bara musiken, att olikheter började accepteras mer och att människor som valde att på något sätt söka sig utanför mainstreamkulturen inte längre blev lika stigmatiserade.

Det finns många skateboardåkare som närmast har varit att betrakta som original. Original har traditionellt varit ett fult ord, som står för individer som borde "botas" på något sätt, så att de åter kan passas in i samhällets accepterade mallar. Original är för de flesta inte ett positivt laddat ord. Men kreativiteten hos ett original överstiger ofta mainstreamindividen med hästlängder.

Ofta, men inte alltid, går stor originalitet hand i hand med missbruk av någon form. Förmodligen beror detta delvis på att anpassningen till samhället alltid har varit något av ett problem för den här personen samt att det sociala trycket på att anpassa sig är så hårt. Naturligtvis kan det finnas andra bakomliggande orsaker också, men att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål är sällan en bra lösning.

Inom skateboardåkningen har det alltid funntis gott om fyrkantiga klossar med anpassningsproblem. Många av dem har tyvärr förmodligen aldrig hittat sin plats, utan får härda ut. Men många har också blivit stora förebilder inom sitt område, ikoner, idoler och legendarer hyllade av en hel värld av skejtare.

En av dessa kreativa kaoskanoner som förmodligen på ett eller annat sätt "räddats" av skejtkulturen är naturligtvis Gonz; det eviga barnet, det galna geniet.

En annan är Jim Greco, som genomgått en häpnadsväckande metamorfos de senaste tio åren. Greco har utvecklats till att bli en av dem som jag iakttar ihärdigast och med stor respekt när det kommer till modern skateboard.

Jim Greco "d.ä." i Misled Youth (1999)...

...och i Baker 2G (2000)...

...och så Jim Greco "d.y." i en intervju från i höstas.

En annan är Jims forne Baker- och nuvarande Suprakollega Terry Kennedy, en grym talang som tidigare dolde sin åkning bakom ett tjockt lager spex vilket i sin tur gjorde att jag aldrig fattade hur bra han var och är. Dessutom verkar han vara en genomtrevlig snubbe.

Från Terry i sin genombrottsdel i Baker 3 (2004)...

...och nåt slags clown med Bam Margera/Jackassgänget runt samma tidsperiod...

...till två intervjuer med dagens Terry från september resp oktober 2013.


Om detta handlar om att "växa upp" så är det precis så jag alltid har velat, men inte alltid har vågat, växa upp. Att behålla lekfullhet och kreativitet samtidigt som man erkänner att livet kräver ett visst mått av ansvar, respekt och tråkiga vardagsrutiner. Att även om man lugnar ner sig aldrig kompromissar med sin originalitet och aldrig låter sig luras att man måste passa in sin ofta fyrkantiga person i identiska, runda, välslipade och fabrikssvarvade hål.

Det finns inget bättre än människor som förvånar en och får en att tänka till. Även om man först reagerar negativt, är det ändå bättre än att inte reagera alls. Kom ihåg: om det inte rasslar och surrar i huvet, så är det förmodligen ingen hemma!

"Det är varje människas förbannade plikt att bli ett original"
- Albert Engström