Jag vet inte om man måste vara geografinörd för att gilla själva landskaps- eller arkitekturaspekten av skateboardåkning, men jag har alltid fascinerats av omgivningarnas förutsättningar för att åka skateboard. Det är en väsentlig del av upplevelsen, och det ger ofta en känsla bara genom att titta på ett ställe där man "skulle kunna skejta". Alla skateboardåkare jag har känt har vittnat om hur man liksom verkar se på, i varje fall den urbana, världen på ett lite annat sätt än "vanliga människor". Man ser en viss lutning på trappan där, en viss vinkel på betongkanten där. Bara något så enkelt som en nyasfalterad gatstump kan få det att pirra till i skejtnerven om sitter på en förbipasserande buss: "Åh, vilken skön asfalt det verkar vara där!". Men det är tur man inte utbrister detta inför allmänheten. "Vanliga människor" skulle möjligen, men säkerligen med ackompanjerande subtila huvudskakningar, benämna det som något slags fetischism...
Nåväl. Personligen är jag just en sån i alla fall - geografinörd. Jag har så länge jag kan minnas förtrollats av kartböcker och husritningar. Tvådimensionella produkter som illustrerar tredimensionella verkligheter. Det är något nästan magiskt över perspektiv och hur fantasin sätter igång när jag betraktar det som från ovan. Nästan på samma sätt är det från ett plan, men ändå inte riktigt. På en karta eller en ritning är det som om man kan hålla ett helt rum, en hel stad, ett helt landskap, ett helt land, en hel värld, i sin hand. Det kanske bara handlar om hybris...
Som sagt, det är i varje fall en icke oväsentlig del av skateboardvärldens mångdimensionella universium. I skejtfilmer matas man med så många "spots", så mycket arkitektur och så många landskap att man lätt blir blasé. Men ibland är faktiskt själva miljöerna så trevliga, så kreativt utformade och planerade att de nästan överskuggar själva kreativiteten i åkningen. Det är som att arkitekturen själv visar vilka manövrar som ska utföras just här... och så åker skejtaren bara förbi och råkar göra just detta. Det är naturligtvis en grov förenkling, men likväl en närvarande känsla i vissa filmer. I alla fall för mig.
Några filmer som verkligen slagit an denna nerv hos mig på senare tid är bland andra:
- Skate London med Nick Jensen. Man kan verkligen känna den "crustiga" känslan. Det är långt ifrån "nyasfalterat", men sjukt charmigt i det gråa landskapet fyllt med rackliga tegelstenar.
- Best Believe - The Wigan Scene. Norra England karaktäriseras schablonartat av tung industri, fotboll och huliganer. Själva råheten sprider sig till gatan, och vädret bidrar väl en del till känslan. Grått, vått och rått. Men attan vad fint de åker skateboard och hur genuint det ser ut. Filmer som genererar ett faktiskt skejtsug är alltid särskilt intressanta.
- Going home with Ben Raybourn. Herr Raybourn, en av de mer originella ungtupparna i proffscirkusen, återvänder hem till "suburban Texas" för några timmar, och det ser ut som det låter. Dock samma effekt här. En äkthet som sprider en rå värme inombords.
Det går i viss mån i alla tre ovanstående miljöer att relatera till den svenska bruksort i vilken jag växte upp och skejtade många vintrar med mössa och handskar på kall asfalt, så kall att järnbultar tjocka som fingrar gick rätt av under brädan om man landade snett. Dålig asfalt, sträv betong och grusiga gator. Då är denna film något ganska annorlunda:
- Nozbone's Café Clope. Det handlar om Frankrike och i första hand Paris, och det mer sydländska landskapet generar sig inte överhuvudtaget. Det är slät betong, sköna kanter och arkitektur som ofta ser ut om det var skapat med skateboardåkning i åtanke. Den känslan är också väldigt angenäm. Dock kan man bli så van av att se dessa perfekta landskap flasha förbi i allehanda kaliforniska och syndeuropeiska (och sedermera även kinesiska och australiensiska) skejtklipp att det går inflation i upplevelsen. Men detta är något lite annorlunda. Det finns en gatkänsla här, trots att det är smooth. Rätt typiskt franskt, tycker jag. Lite av både nordeuropeisk "crust" och sydeuropeisk bebisbaks-lenhet på spotsen. På samma gång. Unikt.
Nån gång måste jag nog åka till Frankrike och rulla runt. Det verkar nice. Till dess nöjer jag mig med att kolla på denna en gång till... och så Lucas Puig's Instagramflöde, såklart (även om det har tacklat av lite på senaste tiden)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar