Who hid Kenny?

Kenny Hughes. Grabben som såg ut som om han skulle kunna tvinga brädan att treflippa perfekt bara genom att stirra ner den. Det är sällan man ser kraftpaket som ser så självklart naturliga ut på en skateboard som Kenny. Gamle Powell Peralta/Real-legendaren Salman Agah var väl ännu biffigare, men hade ingen självklar stil på samma sätt. Hans bräda såg nästan ut som en freestylebräda under fötterna, trots att den var bredare än dagens bredaste ”normal”-plankor. Inget ont om Salman dock, men det här handlar inte om honom.

Det har funnits gott om rejält byggda vertskejtare genom åren, men där känns det som att man lättare kommer undan med lite mer fyrkantig uppenbarelse än när det gäller streetåkning. Neil Blender, Jeff Grosso, Ben Schroeder är alla exempel på detta. Listan kan göras betydligt längre. Vertskejtare må vara av en annan åsikt, men det känns som att det krävs en annan typ av smidighet för att kunna hantera streetterrängens enorma variation, och det är, eller i alla fall var, rätt ovanligt att folk som åkte både vert och street såg lika naturliga ut oavsett var de rullade nånstans. Mark Gonzales var en av få tidiga ”hybrider” som verkade kunna anpassa sig till vilken terräng som helst, med en respektabel trickpåse och med stilen intakt. Idag finns ju många unga parkskejtare, som t ex Grant Taylor, Raven Tershy, Greyson Fletcher, med många fl som verkar kunna åka nästan vad som helst när som helst och med naturlig steez dessutom. Det var synnerligen ovanligt bara för en tio år sen.

Nåväl, nu börjar jag flyta iväg från ämnet. Tyvärr lätt hänt när man funderar och skriver kring saker som man har ett passionerat förhållande till. Dock: åter till Kenny. Har funderat ett tag på var han tog vägen nånstans. Ett klipp som etsat sig fast i mitt minne är från en gammal VHS-rulle anno 1997, ”411 VM Australian Vacation”, där Kenny åker gudabenådat genom hela semestertrippen down under. Särskilt en kort sekvens 26 min 20 sek in i filmen där Kenny endast gör två trick: fs stalefish över en betonghip och en pivot to fakie på en brant betongvägg. Cleant, kort och jävligt koncist. Dessa sekunder fick mig att omedelbart vilja springa ut och köpa blåvita boardshorts och skata betongparker. Något som var omöjligt i Sverige i slutet av 90-talet.

Om man orkar sig igenom hela den 37 min långa rullen, vilket kan vara svårt med tanke på att den känns hyfsat daterad, stundtals lite väl plojig och att musiken mestadels består av tidstypisk ”skejtpunk”, så kommer man få sig till livs en rejäl dos Kennyskejting. Nyttigt för både kropp och själ, inbillar jag mig. Kennys åkning har inte åldrats en sekund, utan blir bättre för varje gång man ser den.

Men vart har Kenny tagit vägen? Det senaste jag läste var att han haft en pro model på Arcade Skateboards 2010. Sen tar spåren slut, iaf på Google. Man får väl fortsätta söka och hoppas någon kan tipsa om osedda klipp som kan få en gubbe att vilja springa ut och köpa boardshorts och skejta betongparker, vilket ju är något mer lättillgängligt i Sverige anno 2013 än för sexton år sedan.