Konsten att frysa och konservera en flip

Tog nyligen del av Polars och Hufs intressante amatör Aaron Herrington i denna trevliga lilla intervju gjord av Kingpin: http://kingpin.mpora.com/news/interviews/aaron-herrington-interview-from-issue-116.html

En av anledningarna till att jag fastnade för grabben var ett foto på en vanlig ollie kickflip mellan några (typ) tak-/källarluckor i Malmö, med högst ordinära svenska 40-50-talshyreshus i fonden. Det var längesen jag såg ett så perfekt och vackert foto av en vanlig ollie kickflip. Någon ”Nils” har fotat, tydligen. Jag blev lite till mig i trasorna av denna bild. ”Poetry in motion”… fast stilla, då.

Bilden: http://cdn1.coresites.mpora.com/kingpin_new/wp-content/uploads/2013/08/Aaron_Herrington_kickflip_malmo.jpg

All heder åt Aaron, men mina tankar driftade, som så ofta, vidare mot en gammal favorit: Keith Hufnagel. Kanske inte främst för Aarons sponsor Huf, utan jag mindes rätt omedelbart ett av de mest perfekta fotona av en ollie kickflip jag sett, gjord av Keith någon gång i mitten av det avlägsna 90-talet. Tror t o m att jag kan ha haft den på väggen hemma i pojkrummet. Jag var tvungen att leta reda på bilden direkt.

Det finns få trick som kan vara så vackert på foto som en vanlig ollie kickflip. Men den måste vara fångad i exakt rätt ögonblick, och den som flippar måste ha stil, självklart. Men det måste vara svårt att få till den perfekta vinkeln, tajmingen samt inte minst hitta någon som gör den naturligt vackert.

På nätet finns allt. Man blir bortskämd och när man inte hittar något man letar efter, hur långt bak i minnet man än rotar, blir man helt sönderstressad. Sign o' the times…

Men jag hittade bilden. Varsågod: http://24.media.tumblr.com/tumblr_m0n1xcpza21qelclpo1_500.jpg

Jag hittade även en ännu tidigare, inte riktigt lika perfekt, men nu klassisk, bild på samme Keith (vid denna period mer känd under det smått förnedrande epitetet ”Helmet Hair”) och samma trick: http://la.remap.ucla.edu/curbcutcity/visual/main.php?g2_itemId=9278

…och här snubblade jag och halkade in på en annan kickflip, en rejäl utmanare till ovanstående: Tony Manfre (en bit ner på sidan) http://origin.slapmagazine.com/articles/short/photozzolo2

…och Jamie har en jävel här: https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj_F3aXow4KeQKBmQ_qXugqlkzRv-GWYA61JAEWsRArUjyOVsOfRyiy2M0AageIqOazAtizn4L4LS6MYcPnxK7xfuLo1jKNDKLsPJqNyLMnIhtcq4UpmlSDMsMThpexIPm3TM4GgR8ZDTU/s400/chiefkfbikechrome.jpg

…fattas bara att han skrivit nåt käckt på grippen, så hade det varit en ännu större klassiker.

Men men men… jag svävar ut nu igen. Jag vill prata vidare om Huf. Jag ramlade in på hans olika Chrome Ball Incident-features. Dels hans intervju: http://chromeballincident.blogspot.se/2010/03/chrome-ball-interview-3-keith-hufnagel.html

…men även denna coola ”Guest Post”, där han lägger ut text och bild om vad och vilka som har inspirerat honom i hans egen skejting: http://chromeballincident.blogspot.se/2011/04/guest-post-keith-hufnagel.html Mycket intressant! Jag håller med i allt. Cardiels ollie har jag inte sett förut. S-J-U-K-T! (Cardiel är ett helt annat ämne det kan skrivas hur mycket som helst om…)

Keith var tidigt känd för att göra höga och flowfulla ollies. På det sättet påminner han om en slags reinkarnerad Natas, fast med mer kontrollerad stil, inte lika Santa Monica/Venice Beach-igt sladdrig, utan mer East Coast-rak. En dödlig kombination. Keith var lätt en av mina topp 3-favoriter i mitten på 90-talet.

…och apropå Natas då, denna inget mindre än legendar. Chrome Ball Incident avslutade ju sin intervju- och featureblogg med honom i somras. En lång och härlig intervju, där man riktigt ser Natas breda leende och hör hans ”whatever-get’s-you-through-the-day”-attityd när man läser texten. Kan vara en av de mest ”laid back/raw talent”-skejtarna som existerat. Läs denna intervju, vad ni än gör! Det tillhör allmänbildningen detta!

http://chromeballincident.blogspot.se/2013/07/chrome-ball-interview-65-natas-kaupas.html

Natas om stil:

” - I actually think it’s linked to personality. Style and personality are very similar as someone’s style really seems to be their personality coming through. It’s almost like if you are attracted to someone’s style, you can probably bet that you’ll get along with them. You can hang out with that person or have lunch and actually like them as people.  But if their style rubs you the wrong way, you probably won’t get along with them. It’s more than just aesthetics somehow, it’s almost like the essence of that person.”

Man kan inte låta bli att tänka på t ex Nyjah Hustons extremt opersonliga stil när man läser detta, och undra… Är personlig stil överhuvudtaget ett egenvärde i dagens skateboard-kultur, eller är det bara trickmatning med tillhörande ”9 club”-drömmar som räknas? Är det detta som dagens nybörjare inspireras av?

Även detta är ett läsvärt inlägg i debatten, som även återknyter till Natas:

http://kingpin.mpora.com/featured-content/point-of-view-anthony-pappalardos-what-would-natas-do.html

Inga klipp, mycket text. Hårdtuggat, men som så ofta då: nyttigt.

Go’kväll!