Inspiration – eller konspiration?

I helgen avgörs Street League i och med spektaklet Street League Super Crown i New Jersey. Äran, en ”Championship ring” samt en shitload av prispengar ska regna över segraren, allt enligt Facebook, Twitter, Instagram, webben och Fan och hans sociala mediemorsa. Det krängs massor av merch, actionfigurer av Sean Malto m fl och MTV-Dyrdek och Nike SB räknar redan cashen i förmodligen 9-siffriga belopp inför kvartalsbokslutet. Det låter ju förbannat finesmaskens alltihopa, speciellt för de inblandade åkare som på något sätt kvalificerat sig för cirkusens slutdestination. Men hur kul är det, och hur inspirerad blir man som skejtare av att ta del av allt detta?

Jag läste nånstans att Dyrdek ville med Street League skapa något som världens bästa skateboardproffs skulle kunna relatera till. I motsats till andra mega-events som t ex Maloof Money Cup, X-games och Dew Tour, som enligt honom många ”core”-skejtare drog sig bort från eftersom de ansåg att det blivit för stort och för distanserat till ”riktig streetåkning”. Det föranledde mig att fundera på vad definitionen av ”riktig streetåkning” innebär. Är det en brant gata i San Fransisco med driveways, en skolgård med bänkar, bord och trappor eller en parkeringsplats utanför ett köpcentrum med manualinbjudande refuger och gräs-gaps? Eller är det en gata på Manhattan i rusningstrafik? Kanske en bilresa mellan 10 olika spots i Greater Los Angeles Metropolitan Area? Förmodligen är det allt detta och femtielva gånger till som man skulle peka på är ”riktig streetåkning” och som inspirerat skejtare under tre decennier att rycka med sig brädan från pojk-/flickrummet och hoppa ut på garageuppfarten och wobbla nerför gatan i jakt på den där smått rebelliska känslan blandad med drivet att lära sig kontrollera kroppen och brädan. Att leta efter harmonin mellan frihet och kontroll som för de allra flesta infinner sig extremt sporadiskt, men kan vara sinnessjukt berusande bortom droger och allehanda övrig extas.

Men det är svårt som fan. Det gör ont som fan. Det kräver ett äckligt tålamod. Och man får oftast skit av övriga samhället för att man försöker hitta denna balans. Är du äldre kan du även få blickar som uttrycker viss medömkan blandad med förlöjligande. Förnedrings-tv kan slänga sig i väggen – det här är riktig förnedring. Men man fortsätter ändå, för något driver en mot avgrunden. Det kan finnas en riktigt smarrig rail över den, eller så är det ingen avgrund – det är en perfekt bowl eller ramp när man tittar över kanten.

Jag tror dock det är mer metafysiskt än så. Man letar efter den bortglömda upptäckarlusten och spontaniteten som infann sig naturligt varje dag under ens tonår och twenty-something-år. Man vet att den finns där nånstans, men det är återigen svårt som fan. Det gör ännu ondare nu, och tålamodet som krävs är alltjämt ännu svårare att uppbringa.

Min gamle hjälte och första tonårsidol, Tommy Guerrero, uttalade sig för en tid sedan om Street League, och enligt denna artikel stängde han av ESPN-sändningen efter en stund eftersom han tyckte att det inte var riktig streetåkning man höll på med. Guerrero höll dock med om att det var fina prispengar och han förstod att de tävlande kämpade om rikedomarna, som t ex kunde hjälpa till att trygga ålderdomen. I samma artikel refereras till ”den första officiella streetskateboardtävlingen” 1983 i San Francisco, Guerreros hemstad. Förstaplatsen togs av Guerrero, amatör bland en hög av proffs som Hosoi, Caballero, Roskopp, m fl. Han vann inget eftersom han var amatör (!), men tvåan Hosoi vann 200 dollar. Där och då började streetskejtingen sin rätt omtumlande resa.

30 år senare (!) sitter jag och funderar på vad som är riktig streetåkning. Handlar det om råheten i icke perfekt asfalt, sprickiga och ojämna och lite för branta betongbanks eller om att det inte ska vara några pengar med i leken? Jag tror att precis som att man letar efter den där spontaniteten man hade när man var ung och ”oförstörd”, på samma sätt vill man hitta en ”oförstörd” kultur som inte förändras. Man vill kunna definiera vad som är respektive inte är ”riktig” skateboardåkning, det känns tryggast så, när man VET vad man pratar om. Vem gillar att bli omsprungen?? Av osnutna glin i Asphalt Yacht Club-tisha och Nike SB-New Era dessutom???

Jag håller fortfarande Tommy Guerrero som min allra största hjälte och förebild, och blir nostalgisk på gränsen till blödig när jag ser honom åka, både i 30 år gamla klipp och på något nytt Instagram-foto. När han säger att Street League är bajs, vill jag också stänga av och hålla med i något slags inbillad gemenskap och känna att jag är del av något ”äkta”. Samtidigt kan jag inte låta bli att kolla på Street League-sändningarna, för jag gillar att titta på skateboardåkning, oavsett vad det är för ”typ”. Om Bob Burnquist gör en air upp i en helikopter och basejumpar ner i sin megaramp vill jag se det. Om Shane O’Neill gör en robot-perfekt switch dubbeltreflipp i sista rundan av Street League-finalen vill jag se det. Om Guerrero gör en gubbig frontside ollie i en park i Japan mellan spelningar på klubbar i Tokyo vill jag se det. Jag gillar Guerrero mest, men det betyder inte att jag inte vill se det andra också.

Det kanske har att göra med att när man växte upp som ung skejtare så fanns aldrig direktsända skateboardtävlingar från USA att ta del av. Man var hänvisad till att ha turen att känna någon som kände någon som kom över en rasslig VHS-kopia av en ett-två-tre år gammal skateboardfilm. Det var vad man inspirerades av. Det räckte oftast till att varje dag försöka kasta sig ut och försöka hitta den där känslan av att kunna kontrollera kroppen och brädan. Det där sökandet efter balans, bekräftelsen om att man trots att man ville vara rebell samtidigt blev hög på känslan av kontroll och ordning. Att man behärskade NÅNTING. Att man inte var helt värdelös.

Vissa stilar gillar man, andra gillar man mindre. Vissa hatar man. Som tur är hatar man mindre med åren, eftersom det känns mindre viktigt att ta ställning i allt hela tiden. Det spelar oftast inte så stor roll i alla fall, och oftast gäller det ändå saker man inte ens kan påverka. Det känns viktigare att fokusera på det man gillar istället.

Inom skateboard är det väldigt viktig att inte vara ”tråkig”. Jag har själv åkare vars stil jag är likgiltig inför; Andy MacDonald, Nyjah Huston, Paul Rodriguez, m fl. Liksom jag har åkare (aktiva såväl som ”inaktiva”) som jag njuter av att titta på; Grant Taylor, Greyson Fletcher, Mark Appleyard, Antwuan Dixon, Danny Way, Kenny Hughes, Reese Forbes, Matt Hensley, Tom Penny, Tim O’Connor, Kenny Anderson, Chris Miller, Lucas Puig, Alan Petersen, Dan Drehobl, Jason Lee, med många fler. Men bara för att jag älskar att titta på dessa, betyder det inte att jag hatar en massa andra. Bara för att jag avgudar vissa stilar betyder det inte att jag spyr av att se vissa andra. Det är vad det är. Men det är framförallt skateboardåkning.

Jag förstår både de (skateboardåkare, den andra ”mainstreampubliken” kan jag inte uttala mig om) som väljer att titta på Street League och de som väljer att stänga av, men framförallt förstår jag Tommy Guerrero, som visar en viss ambivalens inför faktumet att för att nå ut med skateboardingen till fler människor (precis som den så underbart nog gjorde till oss för längesen) så följer det med en del skräp på vägen. Men kärnan är alltid kvar, den kommer alltid vara kvar. ”De andra” bryr sig ändå inte.

Jag kollar på Street League ikväll. Men jag skäms lite när jag gör det. Det är ju inte ”riktig” skateboardåkning. Men alla, iaf de som passerat 30-strecket och har ”settled down”, är väl bekanta med ordet ”habil lördagsunderhållning”!? :)