Galenskaparkraft

Tänk er en galen tunna. Och så någon som hoppar i den.

Av rörelseenergin välter tunnan och börjar rulla nerför en asfalterad backe i högre och högre hastighet. På vägen studsar tunnan mot diverse hinder och utför en slags dans som skräller och dunsar och aldrig verkar ta slut. Folk står på sidan om vägen och hojtar och viftar med oklara motiv.

Men så stannar tunnan vid slutet av backen och gnisslar till med ett plåtigt, skärande ljud mot asfalten. Någon kryper fram ur tunnan. Varken denne någon eller tunnan verkar längre särskilt galna. En hårdhänt harmoni sprider sig i luften likt en svagt parfymerad, mjukt fuktig dimma som hen aldrig vill kliva ur. Ett beroende har påbörjats, mellan en människa och hennes urbana habitat.

Detta beroende har ett namn: skateboardkulturen. Det är ett beroende som ofta gör att allmänhetens svårdefinierade deltagare dömer skateboardåkare till utanförskap och sätter ligiststämpel på varje brädburen ungdom. Det är också ett beroende som i många fall leder till en livslång passion, outsinliga brunnar av kreativitet och betonghårda vänskapsband.

Betonghårt är också ofta priset som skateboardåkaren betalar för att bli utskälld och fördömd. Det gör ont att kastas ner på cementerad mark och riva upp sår på kärv asfalt. Detta är det dagliga brödet för de flesta skateboardåkare. Det och en och annan energidryck.

Men energin byggs inte enbart upp av smällar och snabba sockerkickar. Den största energitillförseln består av lust. Lust som föds ur en kreativitet som är få andra fysiska aktiviteter förunnade. Och det är här det blir riktigt intressant, för vad är det då som skapar en så tillåtande atmosfär och ojämförbar frihet? Vad är det som gör att en träbräda med fyra gummihjul under fötterna kan locka fram de mest galna tankar och infall man kan tänka sig?

Skaparkraften. För det är verkligen en KRAFT. Den kreativa aspekten finns där som en oomkullrunkelig konstant, och när man väl har upplevt den så kommer den finnas med en hela livet, på gott och ont, på allvar och ren jävelskap. Det är inte säkert att man lever med den dagligen, men den finns där. Det är inte säkert att man ens minns den, men den finns där. Har den slagit rot i dig kan du ge dig fan på att den suger sig kvar. Men det är alltid du som måste kanalisera kraften, du får inget gratis. Precis som när du ramlade och slog dig hårt när du lärde känna den de första gångerna, precis så ont kan det göra hela livet när du försöker få kontakt med den. Men det är alltid värt det.

Idag, när alla möjliga olika skateboardparker poppar upp som svampar och det verkar finnas pengar till det mesta, kan det vara enormt befriande att tänka på enkelheten. Att gå tillbaka till the basics. För även om bekvämligheterna gynnar rekryteringen och gör att, den om möjligt ännu mer svårdefinierade, allmänheten får upp ögonen för vad skateboard egentligen handlar om, så ligger ofta själen närmare det ruffa, enkla, hårda. Det som egentligen inte är byggt för skateboardåkning. Det som allmänheten har allra svårast att förstå. Det som påminner oss om att vi en gång var undanskuffade, fördömda själar som använde det som fanns och skapade något nytt ur det.

Och kanske är det något så enkelt som det handlar om. Utanförskapet. Att det tvingar en att skapa något nytt.

I vad som kanske kommer att bli en smått helig skrift inom skateboardkulturen i framtiden hittar vi mycket av ovanstående, fast i bildform. Den är värd en rejäl titt, även om man aldrig har stått på en skateboard!

The Accidental Playground