Singin' in the rain

Regn var det värsta man visste när man var yngre skejtade ute varje dag under sommarhalvåret. Man väntade på sommaren under hela mörka vinterhalvåret och november var den värsta månaden av alla. Då var det som allra tydligast hur långt man hade kvar till sommaren och hur oändligt lång tiden upplevdes innan de första värmande solstrålarna började tränga igenom den isblå himlen någon gång i mitten på mars.

Sen var det det här med gruset. Man vaknade varje morgon med en intensiv förhoppning om att man skulle höra gatsopartraktorn köra förbi utanför. Då visste man att den riktiga våren var här. Man kunde ofta skejta innan gruset var borta, men det var alltid en halvfärdig känsla som inte sällan accentuerades av ett par saftiga asfalt-sucker-punches på grund av gruskorn framför hjulen. Jag har många gånger förundrats över hur små stenarna har varit som kan orsaka tvärnit av ett ekipage på 75 kilo kött och bräda med halvdecimeterstora hjul rullandes i rätt bra hastighet. Tycker fortfarande det är fascinerande. Man tycker rörelseenergin borde kunna övermanna de där små ligisterna…

Men regn. Det var det värsta av allt. Allt stannade upp. Fanns inget annat att göra än att vänta ut det. Man satt och snackade under ett tak. Käkade nåt. Drack nåt. Såg det jävligt mörkt ut åkte man hem till nån och kollade på skejtfilm för att bara bli ännu mer peppad och ännu mer frustrerad när man tittade ut igen och blicken rann mellan den grå himlen och den blänkande blöta asfalten.

November är fortfarande rätt deppig, trots att jag inte åker utomhus så ofta, ens under sommarhalvåret. Det är nåt som har vuxit fast, att den här månaden inte är skapad för att behaga mig. Den är skapad för att pröva mig. Svärtan är påtaglig. I vad som känns som det konstanta mörkret: svart asfalt, svart himmel.

Men i svärtan finns också något besynnerligt avspänt. Man resignerar inför en kraft större än sig själv. Vad kan man göra annat än att bara skita i allt och köra utan hämningar, att hitta det ursprungliga lattjolajbansinnet som var där ”i begynnelsen”? Allvar och leklust i prefekt harmoni. Yin och Yang. Yin är det mörka, kalla, fuktiga, jordiga. Yang det flödande blodet, det varma, det ljusa. Även, som av en lustig tillfällighet: det torra.

Det finns få saker som är så motsägelsefulla som skateboard och regn. Just därför kan det vara så befriande att se dem försöka hitta harmoni med varandra. Allvaret, som började som lek, hittar tillbaka till leken igen. Låtom oss sjunga rainboardingens lov med följande små videografiska exempelbilder...

...för att avsluta med kanske det mest klassiska av alla rainboardklipp:

http://youtu.be/woOeTjqqBIk